1 Har inte människanett slitsamt liv på jorden?Är inte hennes dagarsom daglönarens dagar?

2 Hon är som en slavsom flämtar efter skugga,som en daglönaresom väntar på sin lön.

3 Månader av eländehar jag fått till arvedel,nätter av vedermödahar blivit min lott.

4 Så snart jag har lagt mig frågar jag:”När ska jag stiga upp?När ska natten ta slut?”Jag mättas av oroända till morgonen.

5 Min kropp täcks av maskaroch med en skorpa som av jord,min hud skrumpnar och faller av.

6 Mina dagar flyr snabbareän vävarens spole,de försvinner utan hopp.

7 Tänk på att mitt liv är en vindfläkt,att mitt öga inte längrefår se det goda.

8 Det öga som ser migska inte mer iaktta mig,om din blick söker migfinns jag inte längre.

9 Ett moln löses upp och är borta,den som farit ner i dödsriketkommer inte upp igen.

10 Aldrig mer återvänder hantill sitt hus,hans plats känner honom inte längre.

11 Därför vill jag inte lägga bandpå min mun,jag vill tala i min andes ångest,jag vill klaga i min själsbedrövelse.

12 Jag är väl inte ett haveller ett havsodjur,så att du måste sätta ut vaktmot mig?

13 När jag säger:”Min bädd ska trösta mig,min viloplats ska lindra min oro”,

14 då skrämmer du mig med drömmaroch skräckslår mig med syner.

15 Hellre vill jag bli kvävd,hellre dö än vara ett benrangel.

16 Jag är trött på det här,jag kommer inte att leva för evigt.Låt mig vara,för mina dagar är en vindfläkt.

17 Vad är då en människa,att du gör så stor sak av henne,ger akt på henne så noga,

18 synar henne var morgon,prövar henne vart ögonblick?

19 När ska du vända din blickifrån mig,ge mig tid att svälja min saliv?

20 Har jag syndat, vad gör det dig,du människornas bevakare?Varför har du gjort migtill din måltavlaoch låtit mig bli en bördaför mig själv?

21 Varför förlåter du inte min syndoch tar bort min skuld?Snart ska jag ligga i stoftet,du kommer att söka efter migmen jag finns inte mer.