1 Människan, av kvinna född,lever en kort tidoch mättas av oro.

2 Som ett blomster växer hon uppoch vissnar,som en skugga flyr honoch kan inte bestå.

3 Mot en sådan öppnar du ditt öga,mig drar du till doms inför dig.

4 Kan en ren komma från en oren?Nej, inte en enda!

5 Om människans dagar är bestämdaoch hennes månaders antalär fastställt av dig,om du har satt en gränssom hon inte kan överskrida,

6 vänd då din blick ifrån henneoch ge henne ro,låt henne få glädje av sin dagsom en daglönare.

7 För ett träd finns det hopp,huggs det ner kan det gro igenoch nya skott ska inte saknas.

8 Även om dess rötter åldras i jordenoch stubben dör i mullen,

9 ska det grönska vid doften av vattenoch skjuta skott som ett ungt träd.

10 Men när en man dör ligger han där.När en människa ger upp andan,var är hon då?

11 Som vattnet försvinner ur sjönoch en flod sinar och torkar ut,

12 så lägger sig människanoch står inte upp igen.Först när inte himlen finns mervaknar hon och reser sigfrån sin sömn.

13 Tänk om du villegömma mig i dödsriket,dölja mig tills din vrede upphör,sätta en bestämd tid för migoch tänka på mig!

14 Kan en människa som en gång döttfå liv igen?Då skulle jag hålla uti min mödas tidtills min avlösning kommer.

15 Du skulle ropa på mig,och jag skulle svara dig,du skulle längta efterdina händers verk.

16 Fastän du nu räknar mina stegskulle du inte ge akt på min synd.

17 Min synd skulle ligga i en förseglad pung,och du skulle täcka över min skuld.

18 Men som berget falleroch vittrar bort,som klippan flyttas från sin plats,

19 som vatten nöter sönder stenar,som dess flöden sköljer bort myllan,så gör du människans hoppom intet.

20 Du besegrar henne för alltidoch hon går bort,du förändrar hennes ansikteoch sänder i väg henne.

21 Om hennes barn kommer till äravet hon det inte,om de blir ringaser hon det inte.

22 Hennes kropp känner barasin egen plåga,hennes själ bara sin egen sorg.