1 Jag är trött på livet,jag vill släppa frammin klagan,jag talar i min själs bitterhet.

2 Jag vill säga till Gud:Fördöm mig inte.Låt mig veta varför du anklagar mig.

3 Gläds du åt att förtrycka,att förkasta dina händers verkoch låta ditt ljus skinaöver de gudlösas rådslag?

4 Har du ögon som en varelse av kött,ser du så som människor ser?

5 Är dina dagarsom en människas dagar,dina år som en mans levnadstid?

6 Du letar ju efter min skuldoch söker min synd,

7 du som vet att jag är oskyldigoch att ingen kan rädda ur din hand.

8 Dina händer har format migoch gjort varje del av mig,och ändå vill du fördärva mig!

9 Tänk på hur du formade migsom lera,och nu låter du mig bli stoft igen!

10 Du hällde ut mig som mjölkoch lät mig stelna som ost.

11 Du klädde mig med hud och köttoch vävde mig sammanav ben och senor.

12 Liv och nåd gav du mig,din omsorg bevarade min ande.

13 Men detta gömde du i ditt hjärta– jag vet att du tänkte så –

14 att om jag syndade,skulle du vakta på migoch inte lämna min skuld ostraffad.

15 Ve mig om jag är skyldig!Men är jag oskyldigkan jag ändå inte lyfta mitt huvud,för jag fylls av skamoch ser mitt lidande.

16 Och höjde jag huvudetskulle du jaga mig som ett lejonoch åter visa din förunderligamakt mot mig.

17 Du skulle föra framnya vittnen mot migoch låta mig kännadin vrede mer och mer,du skulle sända här efter härmot mig.

18 Varför tog du mig ut ur moderlivet?Om jag ändå hade döttinnan något öga såg mig!

19 Om jag ändå aldrig varit till,utan förts från moderlivettill graven!

20 Min tid är kort.Låt mig vara, lämna mig i fredså att jag får en stund av glädje

21 innan jag går bortför att aldrig komma tillbaka,till mörkretsoch dödsskuggans land,

22 till ett land med dunkelsom djupaste natt,till dödsskugga och förvirringdär ljuset är som djupaste natt.