1 Job fortsatte sin utläggning. Han sade:

2 O, att jag var som i gångna månader,som i dagarna då Gud vakadeöver mig,

3 då hans lykta sken över mitt huvudoch jag gick i hans ljusgenom mörkret,

4 då jag var i min krafts dagar,då Guds godhet viladeöver mitt hus,

5 då den Allsmäktigeännu var med migoch mina barn fannsrunt omkring mig,

6 då mina fötter badade i gräddmjölkoch det rann bäckar av oljaur klippan för mig.

7 När jag gick till porten i stadenoch intog min plats på torget,

8 då drog sig de unga undannär de såg mig,och de gamla reste sig och stod.

9 Stormännen höll tillbaka sina ordoch lade handen på munnen.

10 Furstarnas röst tystnade,tungan fastnade vid deras gom.

11 Varje öra som hörde mig prisade mig,varje öga som såg miglovordade mig,

12 för jag räddade den fattigesom ropadeoch den faderlösesom ingen hjälpare hade.

13 Den döende välsignade mig,änkans hjärta fick jag att jubla.

14 Jag klädde mig i rättfärdighetoch den var min klädnad,rättvisan var min manteloch huvudbonad.

15 Jag var ögon åt den blindeoch fötter åt den halte.

16 Jag var en far för de fattigaoch redde ut den okändes sak.

17 Jag krossadeden orättfärdiges käkaroch ryckte rovet från hans tänder.

18 Jag tänkte då:”I mitt eget bo ska jag dö,mina dagar blir mångasom sanden.

19 Min rot sträcker sig till vattnet,nattens dagg vilar i mina grenar.

20 Min ära är ständigt ny,och min båge förnyas i min hand.”

21 De lyssnade på mig och väntade,de var tysta inför mitt råd.

22 Efter mig talade ingen,och mina ord vederkvickte dem.

23 De väntade på mig som på regn,de öppnade sin munsom efter vårregn.

24 Jag log mot dem när de misströstade,och de tog emot mitt ansiktes ljus.

25 Jag valde väg åt democh satt som hövding,jag tronade som en kungbland sina män,som en som tröstar de sörjande.