Jobs första tal:

1 Sedan öppnade Job sin mun och förbannade sin födelsedag.

2 Han sade:

3 Låt dagen då jag föddesbli utplånad,och natten som sade:”En pojke är född.”

4 Låt den dagen vändas i mörker,må Gud i höjdeninte fråga efter denoch inget dagsljus lysa över den.

5 Låt mörker och dödsskuggaåterkräva denoch molnen sänka sigöver den.Låt mörker slå den med skräckunder dagen.

6 Låt den natten gripasav tjockaste mörker,låt den inte räknasbland årets dagareller få rum i månadernas krets.

7 Ja, låt den natten bli ofruktsam,låt inget jubel höras under den.

8 Låt dem som besvärjer dagarförbanna den,de som kan mana fram Leviatan.

9 Låt dess stjärnor förmörkasinnan dagen gryr,låt den förgäves vänta efter ljus,låt den aldrig få segryningens strålar,

10 för den stängde inte dörrarnatill min moders livoch dolde inte olyckanför mina ögon.

11 Varför fick jag inte dö vid födseln,förgås när jag komur min moders liv?

12 Varför fanns knänsom tog emot mig,varför bröst där jag fick dia?

13 Då hade jag legat i ro,jag hade sovit och vilat

14 tillsammans med kungaroch jordens rådsherrarsom byggde sig palatslika gravar,

15 eller med furstar som ägde guldoch fyllde sina hus med silver.

16 Eller varför blev jag inte nergrävdsom ett dödfött foster,som ett barnsom aldrig såg ljuset?

17 Där rasar inte de gudlösa längre,där vilar de som uttömt sin kraft.

18 Där har alla fångar fått ro,de hör inte slavdrivarens röst.

19 Små och stora är där lika,och slaven är fri från sin herre.

20 Varför ges ljus åt den olyckligeoch liv åt plågade själar,

21 som längtar efter dödenutan att den kommeroch söker den mer än någon skatt,

22 som gläds i jubel och fröjdar signär de finner sin grav?

23 Varför ges livåt en man vars väg är dold,åt den som är instängd av Gud?

24 Suckar har blivit mitt dagliga bröd,mina sorgerop strömmarsom vatten,

25 för det jag var rädd förhar drabbat mig,det jag fasade för kommer över mig.

26 Jag får ingen rast,ingen ro, ingen vila,ångest kommer över mig.