KAPITEL 20

Vänskap med dem som inte tillhör vår kyrka

”Låt oss ge vår hjälp till välvilligt inställda män och kvinnor, vilken tro de än tillhör och var de än bor i världen.”

Ur Gordon B. Hinckleys liv

President Gordon B. Hinckley talade på en konferens för religiösa ledare i november 1994 och sa:

”Vi tillhör olika trosåskådningar. Medan vi tillstår att vi har olika teologiska åsikter, tror jag att vi alla är eniga i vår medvetenhet om ondskan och problemen i vår värld och i vårt samhälle och om vårt stora ansvar och möjlighet att gemensamt stå för de egenskaper i det offentliga och privata livet som handlar om dygd och moral, om respekt för alla män och kvinnor som Guds barn, om behovet av vänlighet och hövlighet i våra relationer och om bevarandet av familjen som den gudomligt upprättade enheten i samhället.

… Vi har alla en önskan i vårt hjärta att bistå de fattiga, att lyfta de modfällda, att ge tröst, hopp och hjälp åt alla som lider av bekymmer och smärta vad orsaken än kan vara.

Vi inser behovet att bota samhällets skador och sår och ersätta vår tids pessimism med optimism och tro. Vi måste inse att det inte finns någon anledning att anklaga eller kritisera varandra. Vi måste använda vårt inflytande till att stilla grälets arga och aggressiva röster.

… Vår styrka ligger i vår handlingsfrihet. Det finns en kraft i att vi är olika. Men det finns en ännu större kraft i den gudagivna befallningen till var och en av oss att verka för att lyfta och välsigna alla hans söner och döttrar, oavsett deras etniska eller nationella ursprung eller andra skillnader. …

Må Herren välsigna oss att tillsammans arbeta på att från vårt hjärta och vårt samhälle driva bort allt slags hat, trångsynthet, rashat och andra söndrande ord och handlingar. Spydiga kommentarer, rasistiska gliringar, illvilligt skvaller samt elak och ondskefull ryktesspridning borde inte ha någon plats bland oss.

Må Gud välsigna oss alla med den frid som kommer från honom. Må han välsigna oss med tacksamma hjärtan och med viljan att umgås tillsammans med respekt för varandra och att förena våra ansträngningar att välsigna de samhällen där vi är så gynnade att leva.”¹

Ett år efter det här föredraget, talade president Hinckley till en grupp världsliga ledare. Det var en liten grupp bestående av endast 30 personer men det var en grupp med vidsträckt inflytande: presidenter, chefredaktörer, producenter och reportrar som representerade de större nyhetskällorna i Förenta staterna. Genom ”ett trevligt och ibland humoristiskt meningsutbyte”, gav han ”en överblick över kyrkans internationella målsättning, kommenterade dess målsättningar inom dess missions-, hjälp- och utbildningsverksamhet samt erbjöd sig därefter att besvara frågor. … Han besvarade varje fråga öppet och utan tvekan och utan tecken på att vara besvärad.” De närvarande uttryckte förvåning över hans öppenhet på vilket han svarade att det enda han inte tänkte diskutera var detaljerna i de heliga tempelförrättningarna. ”Dörren är vidöppen för allt annat”, sa han.

Vid ett tillfälle under frågestunden sa Mike Wallace, chefsreporter för TV–programmet 60 minuter, att han ville intervjua president Hinckley. President Hinckley blev tyst en sekund och svarade sedan: ”Tack, jag chansar på det.”²

President Hinckley erkände senare att han kände sig lite orolig över att intervjuas av Mike Wallace som hade rykte om sig att vara en tuff reporter. Han förklarade varför han sa ja till intervjun trots oron han kände.

”Jag kände att det gav oss en möjlighet att till miljontals människor framföra några positiva aspekter på vår kultur och vårt budskap. Jag kom fram till att det är bättre att ta tillfället i akt än att helt enkelt undvika kritiken och inte göra någonting.”³

Den vittomfattande intervjun innehöll följande utbyte:

Mr. Wallace: ”Hur ser ni på icke–mormoner?”

President Hinckley: ”Med kärlek och respekt. Jag har så många vänner som inte är mormoner. Jag respekterar dem. Jag hyser den största beundran för dem.”

Mr. Wallace: ”Trots det faktum att de egentligen inte lärt känna sanningen än?”

President Hinckley: ”Ja. Till alla som inte tillhör denna kyrka säger jag, att vi erkänner alla era dygder och det goda som ni har. Ta det med er och se om vi kan utöka det.”⁴

När intervjun var över var president Hinckley och Mike Wallace vänner. Mr. Wallace talade om president Hinckley som en ”varm och omtänksam och ärbar och optimistisk ledare” som ”till fullo förtjänar den nästan världsomfattande beundran han är föremål för”.⁵

President Hinckley uppmuntrade oss att arbeta tillsammans med människor som inte tillhör vår kyrka i ”i goda samhällsprojekt”.

Gordon B. Hinckleys lärdomar

När vi kommer ihåg att alla människor är Guds barn, är vi mer benägna att sträcka oss ut för att lyfta och hjälpa dem ibland oss.

Vi får aldrig glömma att vi lever i en värld med stora skillnader. Jordens alla folk är vår Faders barn och har många olika religioner. Vi måste främja tolerans, uppskattning och respekt för varandra.⁶

Det finns inte i något land något behov av konflikter mellan olika grupper, vilka de än är. Må människorna undervisa i sina hem om att vi alla är Guds, vår evige Faders, barn och att lika säkert som det finns faderskap kan och måste det finnas broderskap.⁷

Om vi ständigt kunde hålla bilden framför oss av vårt gudomliga arv, av Guds faderskap och människans broderskap som verkligheter, skulle vi vara lite mer toleranta, lite mer vänliga, lite mer villiga att lyfta och hjälpa och stödja människor ibland oss. Vi skulle vara mindre benägna att nedlåta oss att göra sådant som tydligt nog inte anstår oss. Vi är barn till Gud och vi älskar honom. Handla efter det lite mera.⁸

Vi borde leva med respekt, uppskattning och vänskap mot människor som inte har samma tro som vi.

”Vi gör anspråk på förmånen att tillbe Gud den Allsmäktige i enlighet med vårt eget samvetes maningar och erkänner alla människors rätt till samma förmån, att tillbe hur, var eller vad de vill” (TA 1:11).

Så viktigt det är att medan vi tror på att dyrka Gud i enlighet med våra lärdomar, att vi inte uppför oss arrogant eller självrättfärdigt eller högmodigt utan att vi ger andra privilegiet att dyrka enligt deras egna önskningar. En stor del av problemen i världen härstammar från konflikt mellan religioner. Jag kan med glädje säga att jag kan umgås med mina katolska vänner och prata med dem, och att jag kan umgås med mina protestantiska vänner och prata med dem. Jag skulle försvara dem, som den här kyrkan har gjort och ska fortsätta göra, i den här världen.⁹

Jag bönfaller våra medlemmar överallt att leva med respekt och uppskattning för dem som inte har samma tro som vi. Det finns så stora behov av hövlighet och ömsesidig respekt bland människor med olika tro och livsfilosofi. Vi får inte bekänna oss till någon lära om etnisk överlägsenhet. Vi lever i en värld med olikheter. Vi kan och måste visa respekt för andra vars lärdomar vi kanske inte håller med om. Vi måste vara villiga att försvara andras rätt om dessa skulle bli offer för trångsynthet.

Jag vill göra er uppmärksamma på Joseph Smiths betydelsefulla ord från år 1843:

”Om det har fastställts att jag varit villig att dö för en mormon, vill jag klart deklarera inför himlen, att jag är lika redo att dö när det gäller att försvara de rättigheter som en presbyterian, en baptist eller vilken god man som helst från något annat trossamfund har. Ty samma princip som skulle trampa de sista dagars heligas rättigheter under fötterna, skulle kränka de romersk-katolskas eller andra religionsåskådningars frihet” (History of the Church, 5:498).¹⁰

Vi får inte vara som en klan. Vi får aldrig anamma en självgod attityd. Vi får inte vara självrättfärdiga. Vi måste vara storsinta och öppenhjärtiga och vänliga. Vi kan behålla vår tro. Vi kan leva efter vår religion. Vi kan älska det sätt vi dyrkar på utan att såra någon. Jag tar det här tillfället i akt att vädja till er om en anda av tolerans och medmänsklighet, av vänskap och kärlek mot dem som har en annan tro.¹¹

Vi får inte bli otrevliga när vi talar om skillnader i lärosatser. Det finns ingen plats för hätskhet. Men vi får aldrig ge upp eller kompromissa med den kunskap som kommit till oss genom uppenbarelse och genom att nycklar och myndighet förlänats oss direkt av dem som fordom innehade den. Låt oss aldrig glömma att detta är en återställelse av det som instiftades av världens Frälsare. …

Vi kan respektera andra religioner, och måste göra det. Vi måste erkänna allt det goda de gör. Vi måste lära våra barn att vara toleranta och vänliga mot den som är av annan tro.¹²

Vi är inte ute efter att kränka andra kyrkor. Vi är inte ute efter att skada andra kyrkor. Vi tvistar inte med andra kyrkor. Vi debatterar inte med andra kyrkor. Vi säger bara till dem som har en annan trosuppfattning eller ingen alls att ”ta med er all den sanning ni har, och låt oss se om vi kan bidra till den.”¹³

Vi kan arbeta tillsammans med andra i goda projekt utan att kompromissa med vår lära.

Vi kan samarbeta, och gör det också, med människor av annan religion i olika projekt i den ständiga kampen mot sociala problem som hotar de dyrbara värden som är så viktiga för oss alla. Dessa människor är inte av vår tro, men de är våra vänner, grannar och medarbetare i en mängd fall. Vi är glada att göra vad vi kan för att hjälpa dem i detta.

Men i allt detta finns ingen kompromiss med läran. Det behövs inte, och får inte finnas från vår sida. Men det finns ett mått av gemenskap då vi samarbetar.¹⁴

Låt oss inte glömma att vi tror på att vara välvilliga och att göra gott mot alla människor. Jag är övertygad om att vi kan lära våra barn effektivt nog så att vi inte behöver frukta att de ska förlora sin tro när de är vänliga och omtänksamma mot dem som inte samtycker till den här kyrkans lära. … Låt oss engagera oss i goda samhällsprojekt. Det kan uppstå situationer när det gäller allvarliga moraliska frågor, där vi inte kan rucka på våra principer. Men i sådana fall kan vi vänligt vara av en annan mening utan att bli otrevliga. Vi kan ge vårt erkännande åt andras uppriktighet även om vi inte kan acceptera deras ståndpunkter. Vi kan tala om principer snarare än personer.

I sådant som förhöjer samhällets miljö och som är avsett att välsigna alla dess medborgare, låt oss stiga fram och hjälpa till. …

… Lär dem som ni har ansvar för hur viktigt det är att ha ett gott och medborgerligt sätt. Uppmuntra dem att engagera sig och samtidigt komma ihåg att under offentliga debatter är ett logiskt resonemang med en mjuk röst mer övertygande än en högljudd och gäll röst i protest. När vårt folk tar sig an sådana uppgifter välsignar de sina samhällen, sina familjer och kyrkan.¹⁵

”Vår vänlighet kan bli det mest övertygande argumentet för det vi tror på.”

Vi får aldrig ge upp inför ondskans styrkor. Vi kan och måste upprätthålla de normer för vilka denna kyrka har stått sedan den organiserades. Det finns en bättre väg än världens väg. Om det innebär att stå ensamma, så måste vi göra det.

Men vi blir inte ensamma. Jag är förvissad om att det finns miljontals människor över hela världen som sörjer över det onda de ser omkring sig. De älskar det dygdiga, det goda och det upplyftande. Också de kommer att höja sina röster och ge styrka åt bevarandet av de värden som är värdiga att underhållas och odlas.¹⁶

Låt oss be för det godas makter. Låt oss ge vår hjälp till välvilligt inställda män och kvinnor, vilken tro de än tillhör och var de än bor i världen. Låt oss vara ståndaktiga mot det onda, både hemma och borta. … Vi kan, var och en av oss, vara ett gott inflytande i den här världen.¹⁷

När vi behandlar andra med kärlek, respekt och vänlighet, visar vi att vi är Jesu Kristi sanna lärjungar.

Då vi genomför just vår uppgift, arbetar vi på uppdrag av den uppståndne Herren som talat i denna sista och slutgiltiga tidshushållning. Detta är hans unika och underbara verk. Vi bär vittnesbörd och vittnar om honom. Men vi behöver inte göra det högfärdigt eller med självgodhet.

Som Petrus sa är vi ”ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk”. Varför? För att vi ska ”förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat [oss] från mörkret till sitt underbara ljus” (1 Pet. 2:9). …

… Låt oss vara sanna Kristi lärjungar och följa den gyllene regeln att göra mot andra som vi vill att de ska göra mot oss. Låt oss stärka vår egen och våra barns tro samtidigt som vi är vänliga mot dem som inte är av vår tro. Kärlek och respekt övervinner varje inslag av fiendskap. Vår vänlighet kan bli det starkaste argumentet för det vi tror på.¹⁸

Jag vill föreslå att vi utvecklar en sådan inställning att vi vill sträcka oss ut och hjälpa de som inte är medlemmar i kyrkan, uppmuntra dem och på ett snällt och vänligt sätt föra in dem i en sådan gemenskap som kan ge dem tillfälle att se och ta del av kyrkans underbara program.

Jag tänker på Edwin Markhams dikt:

Han ritade en cirkel som utestängde mig –
kättare, rebell, något att förakta.
Men Kärleken och jag var kloka nog att vinna:
vi ritade en cirkel som inkluderade honom!19

Vi behöver definitivt inte skryta med [vår religion], eller vara högmodiga på något sätt. Sådant uppförande förnekar Kristi ande, och det är ju Kristus vi borde försöka efterlikna. Anden finner uttryck i hjärtat och själen, i det stilla och ödmjuka i vårt liv.

Vi har alla träffat människor som vi nästan avundas för att de utvecklat ett uppträdande som, utan att de behöver säga något, vittnar om skönheten i det evangelium som de har införlivat i sitt liv.

Vi kan sänka rösten några decibel. Vi kan återgälda ont med gott. Vi kan le när det är så mycket lättare att bli arg. Vi kan utöva självkontroll och självdisciplin och ignorera alla förolämpningar mot oss.²⁰

Förstår vi verkligen, inser vi hur oerhört viktigt det vi har är? Vår tid är summan av människans generationer, det avslutande kapitlet i det fullständiga panoramat över människans upplevelser.

Men det gör oss inte överlägsna. I stället borde det göra oss ödmjuka. Det ger oss ett ofrånkomligt ansvar att räcka ut handen i omtanke om alla andra, i Mästarens anda, han som lärde: ”Du skall älska din nästa som dig själv” (Matt. 19:19). Vi måste kasta av oss självrättfärdigheten och höja oss över småsint egennytta. …

Vi i denna generation är kulmen av allt som varit tidigare. Det är inte tillräckligt att bara vara känd som medlem i denna kyrka. Vi har ett allvarligt ansvar. Låt oss inse det och ta itu med det.

Vi måste leva som Kristi sanna efterföljare, med kristlig kärlek mot alla, återgälda ont med gott, undervisa om Herrens väg genom vårt exempel och fullborda det omfattande arbete han gett oss.²¹

Från invigningsbönen för konferenscentret i Salt Lake City, Utah: Må vi i din kyrka vara gästfria och vänliga. Må vi upprätthålla de normer och seder som vi är kända för och tillerkänna andra förmånen att tillbe ”hur, var eller vad de vill” [TA 1:11]. Välsigna oss att vi må sträcka oss ut som goda grannar och vara hjälpsamma mot alla. Må vi upplyfta händer och styrka vacklande knän för människor i nöd [se L&F 81:5]. Må vi alla leva tillsammans i frid med uppskattning och respekt för varandra.²²

Förslag till studier och diskussion

Frågor

Varför är det viktigt att vi i våra relationer till andra kommer ihåg att vi alla är Guds barn? (Se avsnitt 1.) Hur kan vi utveckla större uppskattning och respekt för varandra? Hur kan vuxna lära barnen att uppskatta och respektera andra?
Gå igenom president Hinckleys råd om våra relationer till människor som inte är av vår tro (se avsnitt 2). Hur kan vi få upp ögonen för om vi visar arrogans eller självrättfärdighet i dessa relationer? Hur kan vi visa större vänskap och kärlek mot dem som har andra trosåskådningar?
Varför är det viktigt att kyrkans medlemmar arbetar tillsammans med andra människor i goda projekt? (Se avsnitt 3.) Vilka exempel på sådana projekt känner du till? Hur kan vi utöva ett större inflytande för det goda i vårt samhälle?
Vad kan vi lära om lärjungeskap från president Hinckleys undervisning i avsnitt 4? Hur har du sett kärlek och respekt övervinna känslor av fiendskap? Varför är vårt beteende mot andra ”det mest övertygande argumentet för det vi tror på”? Fundera på vad du särskilt kan göra för att nå ut till andra.

Skriftställen som hör till detta ämne

Matt.7:12; Luk. 9:49–50; Joh. 13:34–35; 1 Joh. 4:7–8; L&F 1:30; 123:12–14; TA 1:13

Studiehjälpmedel

”När du känner den glädje som kommer av att förstå evangeliet, vill du tillämpa det du lärt dig. Sträva efter att leva i harmoni med din förståelse. Att göra detta stärker din tro, kunskap och ditt vittnesbörd” (Predika mitt evangelium [2004], s. 19).