KAPITEL 10

Vårda äktenskapets eviga partnerskap

”De ljuvaste känslorna i livet, och människohjärtats mest givmilda och tillfredsställande ingivelser tar sig uttryck i ett äktenskap som rent och obefläckat höjer sig över ondskan i världen.”

Ur Gordon B. Hinckleys liv

En kväll när president och syster Hinckley satt stillsamt tillsammans, sa syster Hinckley: ”Du har alltid gett mig vingar att flyga med, och jag har älskat dig för det.”¹ President Hinckley kommenterade sin hustrus ord med att säga: ”Jag har försökt att respektera [hennes] individualitet, hennes personlighet, hennes önskningar, hennes bakgrund och hennes ambitioner. Låta henne flyga. Ja, låt henne flyga! Låt henne utveckla sina egna talanger. Låt henne göra saker på sitt eget sätt. Gå ur vägen för henne och häpna över det som hon uträttar.”² Syster Hinckley visade samma stöd för sin man – som far, i hans personliga intressen och i hans omfattande tjänst i kyrkan.

Under större delen av Gordon B. Hinckleys och Marjorie Pays uppväxtår gick de i samma församling och under många år bodde de tvärs över gatan från varandra. ”Jag såg henne första gången i Primär”, erinrade sig president Hinckley vid ett senare tillfälle. ”Hon läste upp ett stycke. Jag vet inte vilken inverkan det hade på mig, men jag glömde det aldrig. Sedan växte hon upp och blev en vacker ung kvinna, och jag var klok nog att gifta mig med henne.”³

De gick på sin första dejt – en dans i kyrkan – när han var 19 och hon var 18. ”Den där unge mannen kommer att bli något”, sa Marjorie till sin mamma efteråt.⁴ Deras förhållande fortsatte att växa medan Gordon gick på University of Utah. År 1933, året efter att han tagit sin examen, kallades han att verka som missionär i England. När han återvände 1935 fortsatte de sin uppvaktning och 1937 gifte de sig i Salt Lake-templet. Syster Hinckley sa om de första åren av deras äktenskap:

”Vi hade ont om pengar, men vi var fulla av hopp och optimism. Den första tiden var inte alltid en dans på rosor, men den var fylld med beslutsamhet och en stor önskan att bygga ett lyckligt hem. Vi älskade varandra, det rådde det inget tvivel om. Men vi behövde också vänja oss vid varandra. Jag tror att alla par måste vänja sig vid varandra.

Mycket tidigt insåg jag att det skulle vara bättre att arbeta hårdare på att vänja oss vid varandra än att ständigt försöka ändra varandra – vilket jag i vilket fall som helst upptäckte var omöjligt. … Det måste finnas lite ge och ta, och ett stort mått flexibilitet, för att skapa ett lyckligt hem.”⁵

President Hinckley kallades som generalauktoritet 1958 och under den första tiden av hans verksamhet, stannade syster Hinckley hemma för att ta hand om deras fem barn medan han reste omkring på uppdrag för kyrkan. När deras barn vuxit upp brukade paret Hinckley ofta resa tillsammans – något som de verkligen tyckte om. I april 1977 firade de sin 40:e bröllopsdag medan de var på en lång resa för att möta samman med de heliga i Australien. Om den dagen skrev president Hinckley i sin dagbok:

”Vi befinner oss idag i Perth i Australien, och vår närvaro här representerar allt det som åren har gett oss. Vi har använt dagen till att träffa missionärerna i Australienmissionen Perth. Det har varit en underbar dag fylld med vittnesbörd och instruktioner. Missionärerna gav Marjorie en bröstbukett, något som jag själv inte haft tid att köpa åt henne.

Vi kunde skriva en hel bok om de senaste 40 åren. … Vi har upplevt en del svårigheter och en del problem. Men i det stora taget har livet varit gott. Vi har varit otroligt välsignade. I vår ålder börjar man förnimma meningen med evigheten och värdet av evigt kamratskap. Hade vi varit hemma ikväll skulle vi antagligen ha haft något slags familjemiddag. Men i stället är vi långt borta från hemmet i Herrens tjänst och det är en ljuvlig upplevelse.”⁶

Tjugotvå år senare, då president Hinckley var president för kyrkan, skrev han ett brev till syster Hinckley och uttryckte sina känslor efter mer än 60 års äktenskap. ”Vilken underbar livskamrat du har varit”, skrev han. ”Nu har vi blivit gamla tillsammans, och det har varit en underbar upplevelse. … När dödens hand någon dag i framtiden försiktigt vidrör den ena eller den andre av oss, så kommer det att fällas tårar, ja, men det kommer också att råda en säker förvissning om en återförening och ett evigt kamratskap.”⁷

Tidigt på året 2004 var paret Hinckley på väg hem från invigningen av templet i Accra, Ghana, när syster Hinckley kollapsade av trötthet. Hon repade sig aldrig och dog den 6 april 2004. Sex månader senare på generalkonferensen i oktober sa president Hinckley:

”När jag höll hennes hand och såg hur livet försvann från hennes fingrar, erkänner jag att jag kände mig överväldigad. Innan jag gifte mig med henne var hon flickan i mina drömmar. … Hon var min kära livskamrat i mer än två tredjedelar av ett sekel, min jämställda partner inför Herren, men egentligen överträffade hon mig. Och nu i min höga ålder är hon åter flickan i mina drömmar.”⁸

President Hinckley stöddes i sorgen av att veta att han och Marjorie var beseglade för all evighet. ”Att förlora sin älskade kamrat som man har vandrat länge med genom solsken och skugga är absolut förkrossande”, sa han. ”Det finns en förtärande ensamhet som bara ökar i intensitet. Smärtsamt tär den på ens själ. Men i nattens stillhet hörs en stilla viskning som säger: ’Allt är väl. Allt är väl.’ Och den rösten från det okända för med sig frid, och visshet, och en orubblig försäkran att döden inte är slutet, att livet fortsätter, med arbete att utföra och segrar att uppnå. Den stilla rösten, ej uppfattad med jordiska öron, kommer med en förvissning att lika visst som det sker en separation, lika visst sker det en glädjefylld återförening.”⁹

President och syster Hinckley åtnjöt ett lyckligt och kärleksfullt äktenskap och stärktes av ”en säker förvissning om en återförening och ett evigt kamratskap”.

Gordon B. Hinckleys lärdomar

Vår himmelske Fader planerade äktenskapet från begynnelsen.

Hur underbart är inte äktenskapet enligt vår evige Faders plan, en plan som gavs i hans gudomliga visdom för hans barns lycka och trygghet och släktets fortbestånd.

Han är vår Skapare och han planerade äktenskapet från begynnelsen. När Eva skapades sa Adam: ”Denna är nu ben av mina ben och kött av mitt kött. … Därför skall en man lämna sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött.” (1 Mos. 2:23–24.)

Paulus skrev till de heliga i Korint: ”Men i Herren är det så att kvinnan inte är till utan mannen eller mannen utan kvinnan.” (1 Kor. 11:11.)

I nutida uppenbarelse har Herren sagt: ”Och vidare: Sannerligen säger jag er att den som förbjuder äktenskapet inte är ordinerad av Gud, ty äktenskapet är instiftat av Gud för människan.” (L&F 49:15.) …

Helt visst kan ingen som läser skrifterna, både forntida och nutida, betvivla äktenskapets gudomlighet. De ljuvaste känslorna i livet, och människohjärtats mest givmilda och tillfredsställande ingivelser tar sig uttryck i ett äktenskap som rent och obefläckat höjer sig över ondskan i världen.

Ett sådant äktenskap, tror jag, är varje mans och kvinnas önskan, det som man hoppas på, längtar efter och ber om.¹⁰

I templet kan man och hustru beseglas för tid och all evighet.

Temp[len] … erbjuder välsignelser som vi inte kan få någon annanstans. Allt som sker i dessa heliga hus har att göra med människans eviga natur. Här beseglas män och hustrur och barn tillsammans som familjer för all evighet. Äktenskapet gäller längre än ”tills döden skiljer er åt”. Det är evigt, om parterna lever värdiga denna välsignelse.¹¹

Har det någonsin funnits en man som verkligen älskat en kvinna, eller en kvinna som verkligen älskat en man, som inte bett om att deras förhållande skulle få fortsätta bortom graven? Har ett barn någonsin blivit begravt av föräldrar, vilka inte längtat efter en försäkran om att deras älskling skulle bli deras igen i en kommande värld? Kan någon som tror på ett evigt liv hysa tvivel på att himlens Gud vill ge sina söner och döttrar det dyrbaraste i livet, den kärlek vars djupaste innebörd tar sig uttryck inom familjen? Nej, förnuftet kräver att familjerelationerna ska fortsätta efter döden. Det mänskliga hjärtat längtar efter det, och himlens Gud har uppenbarat ett sätt varigenom det kan uppnås. De heliga förrättningarna i Herrens hus ombesörjer det.¹²

Hur ljuvlig är inte förvissningen, hur tröstande inte den frid som kommer av kunskapen att om vi gifter oss rätt och lever rätt så ska vår relation fortsätta, trots vissheten om döden och tidens gång. Människor må skriva kärlekssånger och sjunga dem. De må längta, hoppas och drömma. Men allt blir bara en romantisk längtan om det inte utövas en myndighet som övergår tidens och dödens makt.¹³

Män och hustrur vandrar sida vid sida på en evig resa.

I sitt stora skapelseverk, när Gud först skapade människan, skapade han två kön. Denna dualism uttrycks på ett förädlande sätt i äktenskapet. Den ene kompletterar den andra.¹⁴

I äktenskapets kamratskap finns det varken underlägsenhet eller överlägsenhet. Kvinnan går inte framför mannen, inte heller går mannen framför kvinnan. De går sida vid sida som en Guds son och Guds dotter på en evig resa.¹⁵

Äktenskapet är i sin sannaste bemärkelse ett jämlikt kamratskap, där ingen utövar herravälde över den andre, utan där man i stället uppmuntrar och hjälper den andre i hans eller hennes uppgifter och förhoppningar.¹⁶

Hustrur, se på er man som er dyrbara följeslagare och lev värdiga detta kamratskap. Män, se i er hustru er mest värdefulla tillgång i tid och evighet, en Guds dotter, en partner som ni kan vandra hand i hand med, genom de goda och dåliga tiderna, i med- och motgång.¹⁷

Jag minns två vänner från mina år på gymnasiet och universitetet. Han var en pojke från en landsortsstad, med alldagligt utseende, utan pengar eller lovande utsikter. Han hade vuxit upp på en gård, och om han hade någon egenskap som var attraktiv var det förmågan att arbeta. … Men tillsammans med sitt lantliga yttre hade han ett leende och en personlighet som tycktes sjunga av godhet. Hon var en stadsflicka som kom från ett välbärgat hem. …

Något underbart hände mellan dessa två. De blev kära. … De här två skrattade och dansade och studerade tillsammans under sina skolår. De gifte sig när alla människor undrade hur de någonsin skulle kunna tjäna tillräckligt för att försörja sig. Han kämpade sig igenom sin yrkesutbildning och klarade sig bra i sin kurs. Hon snålade och sparade och arbetade och bad. Hon uppmuntrade och stödde honom och när allt verkade svårt, sa hon stillsamt: ”På något sätt ska vi klara det.” Uppbyggd av hennes tro på honom fortsatte han genom de svåra åren. Barn kom, och tillsammans älskade de dem och gav dem näring och den trygghet som kom av deras egen kärlek till och lojalitet mot varandra. Nu har det gått över fyrtiofem år. Deras barn har vuxit upp och är en heder för dem, för kyrkan och för de samhällen där de lever.

När jag nyligen flög från New York, gick jag ned längs mittgången i den halvmörka kabinen och såg en vithårig kvinna som satt med huvudet lutat mot makens axel och slumrade. Hans hand var fast sluten om hennes. Han var vaken och kände igen mig. Hon vaknade när vi började prata. De återvände också från New York från en konferens där han hållit ett föredrag inför ett av de stora lärda sällskapen i landet. Han sa inte mycket om det, men hon talade stolt om de hedersbetygelser som getts honom. …

Jag tänkte på detta när jag återvände till min plats i flygplanet. Och jag sa till mig själv att deras vänner på den tiden såg bara en bondpojke från landet och en leende flicka med fräknar på näsan. Men de här två fann hos varandra kärlek och lojalitet, frid och tro på framtiden. Ni kan kalla det kemi om ni vill, och kanske det fanns lite sådant, men det fanns mycket mer än så. Inom dessa blomstrade något gudomligt, planterat där av den Fader som är vår Gud. Under skoltiden hade de levat värdiga att få denna blomstrande kärlek. De hade levat i dygd och tro, med uppskattning och respekt för sig själva och varandra. Under åren då de utkämpade sin kamp med yrke och ekonomi hade de funnit den största jordiska styrkan i sitt kamratskap. Nu, i mogen ålder, fann de frid och stilla tillfredsställelse tillsammans. Bortom allt detta var de förvissade om en evighet av glädjefylld samvaro genom prästadömets förbund vilket de för länge sedan hade ingått och genom löften som för länge sedan givits i Herrens hus.¹⁸

Gud kommer inte att undanhålla några välsignelser från värdiga personer som inte är gifta.

Ibland har vi satt en etikett på en mycket viktig grupp i kyrkan. Det är gruppen ”ensamstående”. Jag önskar att vi inte gjorde det. Ni är enskilda personer, män och kvinnor, söner och döttrar till Gud, inte en samling människor som ser lika ut och handlar på samma sätt. Bara för att ni inte råkar vara gifta gör det inte er till väsentligt annorlunda personer från andra. Vi liknar alla varandra väldigt mycket i utseende och känslomässigt beteende, i vår förmåga att tänka och resonera, att vara modfällda, att vara glada, att älska och bli älskade.

Ni är lika viktiga som några andra i vår himmelske Faders plan och tack vare hans barmhärtighet kommer aldrig någon välsignelse som ni annars är berättigade till att för alltid undanhållas er.¹⁹

Låt mig säga ett ord till dem som inte fått tillfälle att gifta sig. Jag försäkrar er att vi är medvetna om den ensamhet som många av er känner. Ensamheten är något bittert och smärtsamt. Jag antar att alla vid ett eller annat tillfälle har upplevt den. Våra hjärtan når ut till er med medkänsla och kärlek. …

… Den här tiden i era liv kan vara underbar. Ni har mognad. Ni har omdöme. De flesta av er har utbildning och erfarenhet. Ni har den fysiska, känslomässiga och andliga styrkan att lyfta och hjälpa och uppmuntra.

Det finns så många därute som behöver er. … Håll era andliga batterier fullt laddade och tänd lampan för andra.²⁰

Jag säger till er som inte har gift er … Gud har gett er talanger av ett eller annat slag. Gud har gett er förmågan att tjäna andra och välsigna dem med er vänlighet och omsorg. Hjälp någon som behöver er hjälp. …

Inhämta kunskap efter kunskap. Förkovra er inom det område ni valt. Undervisningstillfällen kan uppstå nästan var som helst så länge som ni är redo att utnyttja dem. … Känn inte att Gud har övergett er för att ni är ogifta. Världen behöver er. Kyrkan behöver er. Många människor och verksamheter behöver er styrka och visdom och era talanger.

Var bedjande och förlora inte hoppet. … Lev det allra bästa liv som ni förmår leva och Herren, i sin större visdom och enligt sin eviga tidtabell, ska ge er svar på era böner.²¹

Till er som är skilda, vet att vi inte ser på er som misslyckade för att ert äktenskap har misslyckats. … Vi har skyldigheten att inte döma, utan att förlåta och glömma, lyfta och hjälpa. Under era förtvivlade stunder, vänd er till Herren som har sagt: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila. … Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.” (Matt. 11:28, 30.)

Herren förnekar er inte eller vänder sig bort från er. Svaren på era böner kanske inte sker på ett dramatiskt sätt, de kanske inte lätt förstås eller ens uppskattas. Men dagen kommer när ni ska veta att ni har välsignats.²²

Lycka i äktenskapet kommer av att visa en kärleksfull omsorg om sin partners välbefinnande.

Vårda och ägna er åt ert äktenskap. Skydda det och arbeta på att hålla det starkt och vackert. … Äktenskapet är ett kontrakt, det är en överenskommelse, det är en förening mellan en man och en kvinna enligt den Allsmäktiges plan. Det kan vara bräckligt. Det kräver omvårdnad och mycket stora ansträngningar.²³

Efter att ha handlagt hundratals skilsmässofall under årens lopp är jag övertygad om att om vi tillämpade en enda vana skulle det åstadkomma mer för att lösa detta allvarliga problem än något annat.

Om varje man och varje hustru regelbundet gjorde vad de kunde för att sörja för sin partners bekvämlighet och lycka skulle det förekomma mycket få skilsmässor, om ens några. Det skulle aldrig förekomma några tvister. Anklagelser skulle aldrig kastas på den andra. Vredesutbrott skulle upphöra. Istället skulle kärlek och omtanke ersätta misshandel och elakhet. …

Botemedlet för de flesta äktenskapliga problem är inte skilsmässa. Det är omvändelse och förlåtelse, uttryck för vänlighet och omtanke. Botemedlet ligger i att tillämpa den gyllene regeln.

Det är något stort och vackert när en ung man och en ung kvinna tar varandras händer över altaret och sluter förbund inför Gud att de ska ära och älska varandra. Men hur dyster är inte bilden några månader eller år senare när sårande uttryck, elaka och skarpa ord, höjda röster och bittra anklagelser utslungas.

Det behöver inte vara så, mina kära bröder och systrar. Vi kan höja oss över sådana svaga och ynkliga saker i vårt liv (se Gal. 4:9). Vi kan söka efter och erkänna den gudomliga naturen hos varandra som kommer oss till del som vår himmelske Faders barn. Vi kan leva tillsammans enligt Guds mönster som är äktenskapet och uträtta det vi förmår, om vi utövar självkontroll och avhåller oss från att försöka kontrollera vår livskamrat.²⁴

”Vårda och ägna er åt ert äktenskap. Skydda det och arbeta på att hålla det starkt och vackert.”

Alla äktenskap råkar ibland ut för stormar. Men med tålamod, ömsesidig respekt och tolerans kan vi rida ut dessa stormar. Misstagen kan följas av ursäkter, omvändelse och förlåtelse. Men båda parter måste vara villiga till detta. …

Jag har lärt mig att lyckan i äktenskapet … beror … på en enträgen önskan att ens livskamrat ska må bra. Att enbart tänka på sig själv och tillfredsställa sina egna önskningar skapar varken tillit, kärlek eller lycka. Endast genom osjälviskheten växer och blomstrar kärleken och de därtill hörande egenskaperna.²⁵

Många av oss bör sluta att leta efter fel och istället börja leta efter dygder. … Tyvärr finns det kvinnor som vill göra om sina män efter eget tycke. Somliga män anser sig ha rätten att tvinga sin hustru att stämma överens med vad de uppfattar som idealet. Men det lyckas aldrig. Det leder bara till stridigheter, missförstånd och bedrövelse.

Man måste respektera varandras intressen. Man måste skapa en stämning i hemmet i vilken individuella talanger kan utvecklas och uttryckas.²⁶

Var fullkomligt sanna och trogna mot er utvalda kamrat. I tid och evighet kommer hon eller han att vara den största tillgång ni någonsin får. Hon eller han kommer att göra sig förtjänt av det allra bästa inom er.²⁷

Förslag till studier och diskussion

Frågor

President Hinckley lärde att vår himmelske Fader planerade äktenskapet mellan man och kvinna ”för [sina] barns lycka och trygghet” (avsnitt 1). Hur kan den kunskapen påverka förhållandet mellan man och hustru? Hur kan en man och hustru hålla sitt äktenskap ”rent och obefläckat … över ondskan i världen”?
Vilka är välsignelserna i ett evigt äktenskap under det här livet och i evigheten? (Se avsnitt 2.) Vilka erfarenheter har gett dig en större uppskattning för eviga förhållanden? Hur kan vi undervisa våra barn om hur viktigt evigt äktenskap är?
Varför måste äktenskapet vara ”ett jämlikt kamratskap”? (Se avsnitt 3.) Vad lär du dig av berättelsen i avsnitt 3? Hur kan en man och hustru uppnå en sådan styrka i sitt äktenskap?
Hur kan president Hinckleys löften och råd i avsnitt 4 vara till hjälp för dem som inte är gifta? Hur kan undervisningen i det här avsnittet tillämpas på alla människor? Varför är det viktigt att använda våra talanger och färdigheter till att tjäna andra?
Hur kan en man och hustru ”vårda och ägna sig åt” sitt äktenskap? (Se avsnitt 5.) Vad har du lärt dig om hur en man och hustru kan övervinna svårigheter och finna större lycka tillsammans? Vilka exempel har du sett på det?

Skriftställen som hör till detta ämne

1 Kor. 11:11; Matt. 19:3–6; L&F 42:22; 132:18–19; Mose 2:27–28; 3:18, 21–24

Studiehjälpmedel

”Om du avsätter tid varje dag, personligen och med din familj, till att studera Guds ord så kommer frid att råda i ditt liv. Den friden kommer inte utifrån världen. Friden kommer inifrån ditt hem, inifrån din familj, inifrån ditt eget hjärta” (Richard G. Scott, ”Sätt utövandet av din tro främst”, Liahona, nov. 2014, s. 93).