KAPITEL 4

Pionjärarvet av tro och uppoffringar

”Om du har pionjärförfäder eller just blev medlem i kyrkan igår, så är du en del av hela den stora bilden som dessa män och kvinnor drömde om. … De lade grunden. Det är vår plikt att bygga på den.”

Ur Gordon B. Hinckleys liv

Vid invigningen av templet i Columbus, Ohio, tänkte president Gordon B. Hinckley på sina pionjärförfäder. Han berättade senare:

”När jag satt i det celestiala rummet kom jag att tänka på min farfars far. … Jag hade nyligen besökt hans begravningsplats i Kanada strax norr om gränslinjen till delstaten New York. … Han vara bara 38 år gammal när han dog.”

När president Hinckleys farfars far dog, var hans son Ira, som blev president Hinckleys farfar, knappt tre år gammal. Iras mor gifte snart om sig och inom några få år flyttade de till Ohio, och sedan till Illinois. Hon dog 1842 och Ira blev föräldralös vid 13 års ålder. President Hinckley fortsatte sin berättelse och sa:

”Min farfar [Ira Hinckley] döptes i Nauvoo och … senare färdades han över slätterna under [pionjärernas] vandring.” Under den resan 1850 ”dog både Iras unga hustru och hans [halvbror] på samma dag. Han snickrade ihop enkla kistor och begravde dem och lyfte upp sitt spädbarn och bar henne till [Saltsjö]dalen.

På Brigham Youngs begäran byggde han Cove Fort, blev den förste presidenten för staven i Fillmore, [Utah] och gjorde tusen andra saker för att föra det här verket framåt.

Så kom min far. … Han blev president för kyrkans största stav med över 15 000 medlemmar.”

President Hinckleys tankar vände sig snart från sina förfäder till sina avkomlingar. Han fortsatte:

”När jag tänkte på dessa tre mäns liv medan jag satt där i templet, såg jag ner på min dotter, och på hennes dotter som är mitt barnbarn, och på hennes barn, mina barnbarns barn. Jag insåg plötsligt att jag stod precis i mitten av dessa sju generationer – tre före mig och tre efter mig.

I detta heliga och helgade hus fick jag en känsla av det enorma ansvar jag har att föra vidare allt det som jag har fått i arv från mina förfäder till generationerna som nu kommit efter mig.”¹

När president Hinckley talade om sin tacksamhet för sina egna pionjärförfäder och arvet från de tidiga sista dagars heliga pionjärerna, brukade han ofta betona att kyrkans medlemmar runtom i världen är pionjärer idag. 1997 sa han till de heliga i Guatemala: ”I år firar vi minnet av att det är 150 år sedan mormonpionjärerna anlände till Saltsjödalen. De kom en lång väg i vagnar och handkärror. De var pionjärer. Men pionjärarbetet fortsätter. Över hela världen finns det pionjärer, och ni är bland dessa pionjärer.”² Till de heliga i Thailand förkunnade han: ”Ni är pionjärer i arbetet att föra Herrens verk framåt i den här stora nationen.”³ Då han 2002 besökte Ukraina talade han liknande ord till dem: ”Kyrkan hade sina pionjärer under den första tiden och nu är ni pionjärer i den här tiden.”⁴

När president Hinckley talade om de tidiga pionjärerna var hans avsikt mycket större än att fokusera på dem som levde förr i tiden. Han såg till framtiden och hoppades att dessa heligas tro och uppoffringar skulle ”bli en drivande motivation för oss alla, för var och en av oss är en pionjär i sitt eget liv, ofta i sin egen familj.”⁵

”Kraften som motiverade våra förfäder i evangeliet var kraften i tron på Gud.”

Gordon B. Hinckleys lärdomar

Genom att ha ett mål för ögonen, genom att arbeta och genom att förlita sig på att Guds kraft skulle verka genom dem, gjorde de tidiga sista dagars heliga tro till verklighet.

Det var genom tron som en liten grupp medlemmar [i östra Förenta staterna] … flyttade från New York till Ohio, från Ohio till Missouri och från Missouri till Illinois i sitt sökande efter fred och frihet att dyrka Gud i enlighet med deras eget samvetes bjudande.

Det var med trons ögon som de såg en vacker stad [Nauvoo] första gången de gick över sumpmarkerna i Commerce i Illinois. Besjälade av övertygelsen att tro utan gärningar är död, dränerade de sumpmarken, anlade en stad och byggde stora och vackra hem och hus för tillbedjan och utbildning, och som kronan på verket ett magnifikt tempel, dåtidens vackraste byggnad i hela Illinois.

Men på nytt blev de förföljda av gudlösa och mordiska pöbelhopar. Deras profet blev dödad. Deras drömmar krossades. Men än en gång kunde de med trons hjälp ta sig samman och efter de riktlinjer han tidigare dragit upp organisera sig för ytterligare ett uttåg.

Gråtande lämnade de sina bekväma hem och sina verkstäder. De såg tillbaka på sitt heliga tempel, och därefter riktade de med trons hjälp sina ögon västerut, mot det okända och outforskade, och i februari 1846, i vintersnön, tog de sig över Mississippifloden och knogade sig fram genom gyttjan på Iowas prärie.

Tron drev dem att upprätta Winter Quarters vid Missourifloden. Hundratals av dem dog i pest och dysenteri och andra svåra sjukdomar. Men tron uppehöll dem som överlevde. De begravde sina nära och kära på en brant ovanför floden, och på våren 1847 fortsatte de … mot bergen i väster.

Det var genom tron som Brigham Young såg ut över denna dal, som då låg het och öde, och sa: ”Detta är platsen.” Och genom tron petade han fyra dagar senare i jorden med sin käpp … och sa: ”Här kommer vår Guds tempel att ligga.” Herrens magnifika och heliga [Salt Lake-tempel] … är ett vittnesbörd om tron, inte endast om deras tro som byggde det, utan även om deras tro som nu använder det i ett storslaget och osjälviskt kärleksarbete.

Paulus skrev till hebréerna: ”Tron är en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser.” (Hebr. 11:1.) Allt det stora som jag nu talat om var en gång i tiden endast ”en övertygelse om det man hoppas, en visshet om det man inte ser.” Men genom att ha ett mål för ögonen, genom att arbeta och genom att förlita sig på att Guds kraft skulle verka genom dem, gjorde de tro till verklighet.⁶

Kraften som motiverade våra förfäder i evangeliet var kraften i tron på Gud. Det var samma kraft som möjliggjorde uttåget ur Egypten, vandringen genom Röda havet, den långa resan genom öknen och etablerandet av Israel i det utlovade landet. …

Vi är i så stort behov av en stark och brinnande tro på den levande Guden och hans levande uppståndne Son, för detta var den stora och drivande tro som våra förfäder i evangeliet hade.

De hade en vision som var viktigare än något annat de kunde tänka sig. När de kom västerut befann de sig 160 mil, 160 tröttsamma mil, från närmaste bebyggelse i öster och 130 mil från bebyggelser i väster. Det var absolut nödvändigt för deras styrka att de personligen och enskilt erkände Gud som sin evige Fader som de kunde se till i tro. De trodde på den stora skriftliga uppmaningen: Fäst blicken på Gud och lev. (seAlma 37:47.) I tro sökte de göra hans vilja. I tro läste de och tog emot gudomlig undervisning. I tro arbetade de intill utmattning, alltid med övertygelsen att en redogörelse skulle ske inför honom som var deras Fader och deras Gud.⁷

Bakom oss har vi en ärorik historia. Den glittrar av hjältemod, beslutsamt fasthållande vid principerna och en aldrig sviktande trohet. Den är resultatet av tro. Framför oss ligger en storslagen framtid. Den börjar idag. Vi kan inte stanna upp. Vi kan inte ta det lugnt. Vi kan inte slå av på takten eller minska steglängden.⁸

Tidiga sista dagars heliga pionjärer såg till framtiden med en storslagen dröm om Sion.

Det är passande att vi stannar upp och visar vördnadsfull respekt för dem som lade grunden till det här stora verket. … Deras stora mål var Sion [se L&F 97:21; Mose 7:18]. Det sjöng om det. De drömde om det. Det var deras stora hopp. Deras episka resa måste för alltid stå som ett företag utan motstycke. Vandringen av tiotusentals människor västerut drabbades av varje tänkbar fara, till och med döden, vars stränga verklighet var bekant för varje vagnståg och varje handkärrekompani.

Jag har stor respekt för Brigham Young. Han såg Saltsjödalen i en syn långt innan han såg den med sina naturliga ögon. Jag tvivlar på att han annars skulle ha stannat här. Det fanns grönare vidder i Kalifornien och Oregon. Det fanns djupare och rikare jordmån på annat håll. Det fanns stora skogar på andra platser, mycket mer vatten och klimat som var mer jämnt och behagligt.

Det är sant att det fanns bergsbäckar här, men de var inte särskilt stora. Jordmånen var helt orörd. Ingen plog hade någonsin harvat upp den soltorkade jordskorpan. Jag förundrar mig, jag helt enkelt förundrar mig att president Young ledde en stor grupp … till en plats där det aldrig förut hade såtts eller skördats. …

De var reströtta, dessa pionjärer. Det hade tagit dem 111 dagar att ta sig från Winter Quarters till Saltsjödalen. De var trötta. Deras kläder var slitna. Deras boskap var uttröttad. Vädret var hett och torrt – det var juli månads hetta. Men här stod de och såg in i framtiden och drömde en tusenårsdröm, en storslagen dröm om Sion.⁹

Jag stod häromdagen på den gamla kajen i Liverpool i England. Där var praktiskt taget ingen verksamhet den fredagsmorgon vi var där. Men en gång var här väldigt mycket liv och rörelse. Under 1800-talet trampade tiotusentals av våra medlemmar samma gatstenar som vi gick på. De kom från hela Storbritannien och från länderna i Europa, omvända till kyrkan. De kom med ett vittnesbörd på sina läppar och tro i sina hjärtan. Var det svårt att lämna sina hem och ta steget in i det okända i en ny värld? Naturligtvis var det det. Men de gjorde det med optimism och entusiasm. De gick ombord på segelfartyg. De visste att även den lugnaste överresa var riskabel. De upptäckte snart att för det mesta var den eländig. De bodde i överfulla hytter vecka efter vecka. De uthärdade stormar, elände och sjukdomar. Många dog under resan och begravdes i havet. Det var en mödosam och förfärlig resa. De hade tvivel, ja. Men deras tro höjde sig över deras tvivel. Deras optimism höjde sig över deras fruktan. De hade sin dröm om Sion och de var på väg för att uppfylla den.¹⁰

Undsättningen av Willies och Martins handkärrepionjärer handlar om det som är kärnan i Jesu Kristi evangelium.

Jag tar er tillbaka till … oktober 1856. På lördagen [den fjärde oktober] … kom äldste Franklin D. Richards och en handfull följeslagare till Saltsjödalen. De hade färdats från Winter Quarters med starka oxspann och lätta vagnar och hade tagit sig fram snabbt. Broder Richards sökte omedelbart upp president Young. Han rapporterade att det fanns hundratals män, kvinnor och barn utspridda längs den långa leden … till Saltsjödalen. De flesta av dem drog handkärror. … Framför dem låg en led som bar uppåt hela vägen fram till Klippiga bergen med många, många kilometer bortom dessa. De var i en förtvivlad situation. … Alla skulle gå under om de inte blev räddade.

Jag tror inte att president Young sov den natten. Jag tror tankarna på dessa nödlidande … människor drog förbi hans inre syn.

Morgonen därpå … sa han följande till folket:

”Jag ska nu ge detta folk ämnet och texten till de äldster som ska tala. … Ämnet är: … Många av våra bröder och systrar är ute på prärien med handkärror, och förmodligen är många nu över 100 mil härifrån. Och de måste föras hit, vi måste skicka en undsättningsstyrka till dem. Texten blir: ’Att få dem hit.’

Det är min religion. Det är den Helige Andens maning som jag har fått. Det är att rädda människorna.

Jag ger instruktioner till biskoparna denna dag. Jag tänker inte vänta till i morgon, eller till nästa dag, på att få 60 bra mulåsnespann och 12 eller 15 vagnar. Jag vill inte skicka oxar. Jag vill ha bra hästar och mulåsnor. De finns här i territoriet, och vi måste få fram dem. Dessutom 12 ton mjöl och 40 bra kuskar utöver dem som kör spannen.

Jag ska säga er alla att er tro, religion och trosbekännelse kommer inte att frälsa en enda av er i Guds celestiala rike, om ni inte uppfyller just dessa principer som jag nu undervisar er om. Ge er av och hämta dessa människor från prärien” (i LeRoy R. Hafen och Ann W. Hafen, Handcarts to Zion [1960], s.120–121).

Samma eftermiddag samlade kvinnorna in stora mängder mat, sängkläder och kläder.

Morgonen därpå skoddes hästarna, och vagnarna reparerades och lastades.

Följande morgon, på tisdagen, körde 16 mulåsnespann iväg österut. I slutet av oktober fanns det 250 spann på väg till undsättning.¹¹

När räddarna nådde de nödställda heliga var de som änglar från himlen. Människor grät av tacksamhet. Handkärrefolket fördes över till vagnar så att de kunde komma till Saltsjödalens samhällen snabbare.

Omkring tvåhundra dog, men ett tusen räddades.¹²

Berättelser om [dessa] svårt utsatta heliga och om deras lidande och död kommer att upprepas igen. … Berättelser om hur de räddades behöver upprepas gång på gång. De talar om själva kärnan i Jesu Kristi evangelium.

… Jag är tacksam att vi inte har bröder och systrar som fastnat i snön, som fryser och dör medan de försöker komma till … sitt Sion bland bergen. Men det finns människor, och de är inte få, vars omständigheter är förtvivlade och som ropar på hjälp och lindring.

Det finns så många som är hungriga och nödlidande och som behöver hjälp, överallt i denna värld. Jag är tacksam att kunna säga att vi hjälper många som inte tillhör vår tro, men vars behov är betydande och vilka vi har resurser att hjälpa. Men vi behöver inte förflytta oss så långt. Vi har några bland våra egna som ropar högt av smärta och ensamhet och fruktan. Det är vår stora och allvarliga plikt att nå ut till dem och hjälpa dem, ge mat åt de hungriga, ge näring åt deras andar om de törstar efter sanning och rättfärdighet.

Det finns så många ungdomar utan mål som kommer in på den tragiska vägen med droger, gängbildning, omoral och hela skalan av problem som följer med detta. Det finns änkor som längtar efter vänliga röster och den ivriga omtanke som vittnar om kärlek. Det är de som en gång var varma i tron, men vars tro har kallnat. Många av dem vill komma tillbaka men vet inte riktigt hur. De behöver vänliga händer som sträcks ut till dem. Med lite ansträngning kan många av dem föras tillbaka för att på nytt få njuta vid Herrens bord.

Mina bröder och systrar, jag hoppas, jag ber, att var och en av oss … ska bestämma sig för att söka upp dem som behöver hjälp, som befinner sig i förtvivlade och svåra omständigheter, och lyfta dem i en kärleksfull anda in i kyrkans famn, där starka händer och ömmande hjärtan kommer att värma dem, trösta dem, bistå dem och leda dem på vägen till lyckliga och produktiva liv.¹³

Vi är alla pionjärer.

Det är bra att se tillbaka för att kunna uppskatta det närvarande och få ett perspektiv på framtiden. Det är bra att se på deras dygder som gått före oss, för att hämta styrka inför det som ligger framför oss. Det är bra att begrunda deras arbete som arbetade så hårt och fick så lite i den här världen, men från deras drömmar och tidiga planer som så noga vårdades, kom en stor skörd som nu välsignar oss. Deras oerhörda exempel kan bli en drivande motivation för oss alla, för vi är alla pionjärer i vårt eget liv, ofta i vår egen familj, och många av oss utför pionjärarbete varje dag med att försöka upprätta evangeliet i avlägsna delar av världen.¹⁴

Vi håller fortfarande på med pionjärarbete. Vi har aldrig upphört med att vara pionjärer från den tiden … då vårt folk lämnade Nauvoo och så småningom anlände till Saltsjödalen. Det fanns äventyr där. Men ändamålet var att hitta en plats där de kunde slå sig ner och dyrka Gud enligt sitt eget samvetes bjudande. …

Nu sträcker vi oss fortfarande ut över hela världen till platser som en gång knappast tycktes möjliga att nå. … Jag har personligen sett kyrkans tillväxt i Filippinerna. Jag hade förmånen att öppna missionsarbetet där 1961 då vi lyckades hitta en filippinsk medlem på ett möte som vi höll i maj 1961. [1996] var vi i Manila och talade till 35.000 församlade i den stora amfiteatern Araneta Coliseum. … Det här är ett under för mig jämfört med när vi påbörjade arbetet i det stora landet Filippinerna [se sidorna 29–30 för mer information om den här upplevelsen].

Vi sträcker oss ut överallt och det kräver pionjärarbete. Våra missionärer lever inte under de bästa förhållanden när de går ut till några av de här platserna, men de går framåt och de arbetar och det bär frukt. Snart har vi en handfull medlemmar, sedan hundra medlemmar och sedan fem hundra medlemmar och sedan ett tusen medlemmar.¹⁵

Pionjärarbetets dagar i kyrkan är fortfarande med oss, de upphörde inte med täckta vagnar och handkärror. … Pionjärer finns bland missionärer som undervisar evangeliet och de finns bland omvända som kommer in i kyrkan. Det är ofta svårt för var och en av dem. Det kräver ofta uppoffringar. Det kan innebära förföljelser. Men dessa kostnader bärs villigt och priset som betalas är lika verkligt som priset de betalade som korsade slätterna i det stora pionjärarbetet för mer än ett århundrade sedan.¹⁶

Om du har pionjärförfäder eller just blev medlem i kyrkan igår, så är du en del av hela den stora bilden som dessa män och kvinnor drömde om. De utförde ett oerhört företag. Vi har ett stort och fortsatt ansvar. De lade grunden. Det är vår plikt att bygga på den.

De stakade ut stigen och visade vägen. Vi har plikten att utvidga och bredda och stärka den stigen tills den omfattar hela jorden. … Tro var den vägledande principen under dessa svåra dagar. Tro är den vägledande principen vi måste följa idag.¹⁷

Vi ärar pionjärernas uppoffringar och arv genom att följa deras exempel och bygga på deras grund.

Så underbart det är att ha ett sådant stort arv, mina bröder och systrar. Så stort det är att veta att det finns de som har gått före oss och stakat ut vägen vi ska vandra på, och som lärde oss de stora eviga principerna som måste vara ledstjärnor i våra liv och i deras liv som kommer efter oss. Vi kan idag följa deras exempel. Pionjärerna var människor med stor tro, enorm lojalitet, outsäglig flit och en absolut och oböjlig integritet.¹⁸

Vi står i dag som förmånstagare till [pionjärernas] stora ansträngningar. Jag hoppas vi är tacksamma. Jag hoppas vi i våra hjärtan bär en djup känsla av tacksamhet för allt de gjort för oss.

… Liksom stora ting förväntades av dem, förväntas de också av oss. Vi ser vad de uträttade med vad de hade. Vi har så mycket mer, med en överväldigande uppfordran att fortsätta och bygga Guds rike. Det finns så mycket att göra. Vi har gudomlig fullmakt att föra evangeliet till varje nation, släkt, tungomål och folk. Vi har fått i uppdrag att undervisa och döpa i Herrens Jesu Kristi namn. Den uppståndne Frälsaren sa: ”Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen” [Mark. 16:15]. …

Våra föregångare lade en solid och förunderlig grund. Nu har vi den stora möjligheten att bygga en överbyggnad, så att allt passar väl ihop med Kristus som hörnstenen.¹⁹

Ni är frukten av allt som [pionjärerna] sådde och av allt deras arbete. … Vilket underbart folk de var. Det finns inget som liknar deras stora vedermödor i hela historien. … Må Gud ge att minnet av dem välsignar våra liv. När vägen tycks svår, när vi är modfällda och tror att allt är förlorat, kan vi vända oss till dem och se hur mycket värre deras tillstånd var. När vi undrar om framtiden, kan vi se till dem och deras stora exempel på tro. …

Med ett sådant stort arv, måste vi fortsätta framåt. Vi får aldrig svika. Vi måste hålla huvudet högt, Vi måste vandra med redbarhet. Vi måste göra ”vad är rätt vad än följderna bliva” (”Gör vad är rätt”, Psalmer, 1993, nr. 160).²⁰

Förslag till studier och diskussion

Frågor

Varför var tron viktig för pionjärerna som ville samlas i Saltsjödalen? (Se avsnitt 1.) Hur visade de sin tro? Hur kan vi omsätta vår tro i handling för att bidra till ”den stora framtiden” framför oss?
President Hinckley lärde att de tidiga pionjärerna såg mot framtiden, med Sion som sitt ”stora mål”, ”stora hopp” och ”dröm” (avsnitt 2). Varför tror du att detta var en sådan stark motivation för de tidiga pionjärerna? Vilka liknande hopp motiverar oss idag?
Vilka intryck fick du av president Hinckleys berättelse om undsättningen av Willies och Martins handkärrekompanier? (Se avsnitt 3.) Hur visar Brigham Youngs uppmaning till undsättning att han hade profetisk inspiration? Vad kan vi lära av dem som handlade efter hans uppmaning? Vad kan vi göra för att undsätta och lyfta dem som är behövande idag?
Hur hjälper det dig att se tillbaka på det förflutna för att ”uppskatta det nuvarande och få ett perspektiv på framtiden”? (Se avsnitt 4.) Hur är vi alla pionjärer?
Varför är det viktigt för oss att hedra de tidiga pionjärerna? (Se avsnitt 5.) På vilket sätt är alla kyrkans medlemmar välsignade genom dessa pionjärers tro och uppoffringar? Hur kan de tidiga pionjärernas exempel hjälpa oss när vi står inför svårigheter?

Skriftställen som hör till detta ämne

Matt. 25:40; Eth. 12:6–9; L&F 64:33–34; 81:5; 97:8–9; 98:1–3

Undervisningstips

”Meningsfulla diskussioner är grundläggande i nästan all evangelieundervisning. … Genom diskussioner som leds på ett bra sätt ökar elevernas intresse och uppmärksamhet. Alla närvarande kan uppmuntras att engagera sig mer i lärande. … Ställ frågor som uppmuntrar till eftertänksamma kommentarer och hjälper var och en att verkligen begrunda evangeliet” (Undervisning, Den högsta kallelsen [2000], s. 63.