Kyrkans presidenters lärdomar
KAPITEL 24 Jesu Kristi försoning: Allomfattande men ändå personlig


KAPITEL 24

Jesu Kristi försoning: Allomfattande men ändå personlig

”Jag vittnar om Herren Jesu Kristi försoning. Utan den är livet meningslöst. Den är slutstenen i vår tillvaros valvbåge.”

Ur Gordon B. Hinckleys liv

Den 1 januari 2000 ledde president Gordon B. Hinckley första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum i utfärdandet av deras förenade vittnesbörd om Frälsaren. I det budskapet, med titeln ”Den levande Kristus”, förkunnade de: ”När vi nu firar att Jesus Kristus föddes för två tusen år sedan, ger vi vårt vittnesbörd om hans oförlikneliga levnad och om den oändliga kraften i hans stora försoningsoffer. Ingen annan har haft ett så djupgående inflytande på alla som har levt och som kommer att leva på jorden.”1

På generalkonferensen tre månader senare vittnade president Hinckley om det djupa inflytande som Frälsaren haft på hans eget liv. Han talade innerligt och personligt, ibland bröts rösten av känslor:

”Av allt det jag är tacksam för denna morgon står en sak framför alla andra. Det är ett levande vittnesbörd om Jesus Kristus, den Allsmäktige Gudens Son, Fridsfursten, den Helige. …

Jesus är min vän. Ingen annan har gett mig så mycket. ’Ingen har större kärlek än att han ger sitt liv för sina vänner’ (Joh. 15:13). Han gav sitt liv för mig. Han öppnade vägen till evigt liv. Endast en Gud kunde göra detta. Jag hoppas jag är värdig att vara hans vän.

Han är mitt föredöme. Hans sätt att leva, hans absolut osjälviska handlande, hans hand uträckt till de behövande och hans slutliga offer står som föredöme för mig. Jag kan inte helt efterlikna honom, men jag kan försöka. …

Han är min helbrägdagörare. Jag står i förundran över hans stora underverk. Och dock vet jag att de hände. Jag accepterar dem som sanna eftersom jag vet att han är Herre över liv och död. Hans verksamhets underverk berättar om medkänsla, kärlek och en känsla av mänsklighet som är underbar att skåda.

Han är min ledare. Jag är hedrad över att få vara en i den långa raden av människor som älskar honom och som har följt honom under de två årtusenden som gått sedan hans födelse. …

Han är min Frälsare och min Återlösare. Genom att ge sitt liv, i smärta och outsägligt lidande, har han sträckt sig ner för att lyfta upp mig, och var och en av oss, och alla Guds söner och döttrar, från det eviga mörkrets avgrund som följer på döden. Han har gett oss något bättre, en sfär av ljus och insikt, tillväxt och skönhet där vi kan gå framåt på den väg som leder till evigt liv. Min tacksamhet vet inga gränser. Min tacksägelse till min Herre har inget slut.

Han är min Gud och min Kung. Från evighet till evighet ska han regera och styra som konungarnas Konung och herrarnas Herre. På hans herradöme ska ingen ände vara. På hans härlighet ska ingen natt följa.

Ingen annan kan ta hans plats. Ingen annan kommer någonsin att göra det. Obefläckad och utan fel av något slag är han Guds Lamm inför vilken jag bugar mig och genom vilken jag närmar mig min Fader i himlen. …

Tacksamt, och med oförminskad kärlek, bär jag vittnesbörd om allt detta i hans heliga namn.”2

Bild
Kristus ber i Getsemane

”Allt berodde på honom – hans försoningsoffer. … Det var slutstenen i valvbågen i Faderns stora plan.”

Gordon B. Hinckleys lärdomar

1

Vår himmelske Fader ger uttryck för sin kärlek genom att ge oss sin enfödde Son.

Jag känner mig ödmjuk när jag tänker på min himmelske Faders stora kärlek. Så tacksam jag är att veta att Gud älskar oss. Det obegripliga djupet i denna kärlek fann uttryck när han gav sin enfödde Son som gåva, för att han skulle komma till världen och inge hopp i våra hjärtan, vänlighet och godhet i vårt umgänge med varandra och framför allt för att frälsa oss från våra synder och vägleda oss på vägen som leder till evigt liv.3

Frälsarens förjordiska verksamhet

Allas vår Fader erbjöd, med kärlek till oss, sina barn, en … plan enligt vilken vi skulle få frihet att välja väg i livet. Hans Förstfödde, vår äldre bror, var nyckeln till denna plan. Människan skulle få sin handlingsfrihet och med denna handlingsfrihet kom ansvarighet. Människan skulle vandra i världen och skulle snubbla och synda. Men Guds Son skulle ikläda sig köttet och offra sig själv för att sona alla människors synder. Genom outsägligt lidande blev han den store Återlösaren, hela mänsklighetens Frälsare.4

Frälsarens jordiska verksamhet

I historien har det inte funnits sådant majestät som hans. Han, den mäktige Jehova, höll sig inte för god att födas till jordelivet i ett stall i Betlehem. Han växte upp i Nasaret och ”växte till i vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor” (Luk. 2:52).

Han döptes av Johannes i Jordanfloden ”och se, himlen öppnades, och han såg Guds Ande sänka sig ner som en duva och komma över honom.

Och en röst från himlen sade: ’Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje’” (Matt. 3:16–17).

Under sin treåriga verksamhet gjorde han sådant som ingen annan någonsin hade gjort tidigare. Och han undervisade som ingen annan tidigare hade undervisat.

Så var tiden inne då han skulle offras. En måltid hölls på övre våningen, hans sista med de tolv i dödligheten. Genom att tvätta deras fötter lärde han dem något om ödmjukhet och tjänande som de aldrig skulle glömma.5

Kristus lider i Getsemane trädgård

Sedan följde lidandet i Getsemane. ”Detta lidande”, sa han, ”fick mig, ja, Gud, den störste av alla, att skälva av smärta och blöda ur varje por samt lida till både kropp och själ” (L&F 19:18).6

I Getsemane led han så svårt att hans svett blev som blodsdroppar när han vädjade till sin Fader. Men allt detta var en del av hans stora försoningsoffer.7

[En gång satt] jag i skuggan av ett gammalt olivträd [i Getsemane trädgård] och läste om den hemska kampen som Guds Son uthärdade när han stod inför det som snart med visshet skulle ske och svettades blodsdroppar och bad till sin Fader i himlen om att denna kalk måtte gå ifrån honom – dock sa han: Men inte som jag vill utan som du vill. … Jag hade en överväldigande känsla att det han vädjade om inte gällde den fysiska smärtan som han snart skulle stå inför, den hemska och brutala korsfästelsen på korset. Jag är säker på att det var en del av det. Men till största delen tror jag att det var känslan han hade för sin roll i den eviga välfärden för alla Guds söner och döttrar, för tidens alla släkten.

Allt berodde på honom – hans försoningsoffer. Det var nyckeln. Det var slutstenen i valvbågen i den stora planen som Fadern upprättat för sina söners och döttrars eviga liv. Fruktansvärt som det var att ställas inför det och hur tung bördan var att genomföra, så påtog han sig den och han slutförde den och det var förunderligt och enastående underbart. Jag tror att det är bortom vår fattningsförmåga. Vi kan emellertid se små glimtar och vi måste lära oss att uppskatta det mer och mer och mer.8

Arrestering, korsfästelse och död

Han greps av grova och hårda händer och fördes om natten, olagligen, till Hannas och därefter till Kajfas, Stora rådets förslagne och ondskefulle företrädare. Och tidigt dagen därpå stod han igen inför denne beräknande och illasinnade man. Därefter fördes han till Pilatus, den romerske ståthållaren, vars hustru sa: ”Ha ingenting att göra med denne rättfärdige man!” (Matt. 27:19). I ett försök att skjuta ansvaret ifrån sig sände han Jesus till Herodes, den fördärvade, ondskefulle tetrarken i Galileen. Kristus blev skymfad och misshandlad. Man vred ihop en krans av vassa törnen och satte den på hans huvud, och för att håna honom hängde de en purpurröd mantel över hans blödande rygg. Ännu en gång fördes han fram inför Pilatus, till vilken folkmassan ropade: ”Korsfäst! Korsfäst honom!” (Luk. 23:21).

På vacklande ben gick han till Golgata, där hans misshandlade kropp spikades fast vid korset i den mest omänskliga och smärtsamma avrättningsmetod som sadistiska hjärnor tänkt ut.

Ändå sa han: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör” (Luk. 23:34).9

Det finns ingen mer gripande bild i hela historien än den av Jesus i Getsemane och på korset, ensam, då han som människosläktets Återlösare, världens Frälsare, frambringade försoningen.

Jag kommer ihåg när jag var med president Harold B. Lee … i Getsemane trädgård i Jerusalem. Vi kände, om än mycket lite, den fruktansvärda kamp som skedde här, en kamp så intensiv, att blod sipprade ut från varje por, när Jesus brottades ensam i anden (se Luk. 22:44; L&F 19:18). Vi mindes sveket av en som blivit kallad till en förtroendeposition. Vi mindes att onda män lade brutala händer på Guds Son. Vi mindes den ensamma personen på korset, som med ångest utropade: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Matt. 27:46). Ändå gick världens Frälsare modigt vidare för att frambringa försoningen för vår skull.10

Timmarna gick och hans liv ebbade ut i smärta. Jorden skalv, förhänget i templet brast. Över hans förtorkade läppar kom orden: ”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande” (Luk. 23:46).

Det var slut. Hans jordeliv var till ända. Han hade offrat det till lösen för alla. Borta var hoppet hos dem som älskade honom. Glömda var alla löften han hade gett. Hans kropp lades skyndsamt men kärleksfullt i en lånad grav strax före den judiska sabbaten.11

Uppståndelse

Tidigt på söndagsmorgonen kom Maria från Magdala och andra kvinnor till graven. Medan de skyndade sig dit undrade de över hur de skulle få bort stenen från gravens ingång. När de kom fram fick de se en ängel, som sa: ”Jag vet att ni söker Jesus, den korsfäste.

Han är inte här. Han har uppstått, så som han har sagt” (Matt. 28:5–6).

Det hade aldrig tidigare hänt. Den tomma graven var svaret på alla tidsåldrars fråga. Paulus uttryckte det väl: ”Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?” (1 Kor. 15:55).12

Bild
Den tomma graven

”Han är inte här. Han har uppstått, så som han har sagt” (Matt. 28:6).

2

Tack vare Frälsarens försoningsoffer, ska alla människor uppstå från graven.

Underverket på uppståndelsens morgon … är ett underverk för hela människosläktet. Det är det underverk som Guds kraft åstadkom, den Gud vars älskade Son gav sitt liv för att sona allas synder, ett kärleksoffer för var och en av Guds söner och döttrar. I och med detta offer bröt han dödens insegel.13

Inget är mer universellt än döden, och ingenting har starkare sken av hopp och tro än förvissningen om odödlighet. Den oerhörda sorg som åtföljer ett dödsfall, den tomhet som följer av en kär anförvants död mildras endast av förvissningen om Guds Sons uppståndelse. …

Närhelst dödens kalla hand slår till, skiner genom dunklet och mörkret i den stunden Herren Jesu Kristi triumferande gestalt, han, Guds Son, som genom sin oförlikneliga och eviga makt övervann döden. Han är världens Återlösare. Han gav sitt liv för oss alla. Han tog upp sitt liv igen och blev förstlingsfrukten av dem som sover. Han, som kungars kung, står triumferande över alla andra kungar. Han, den Allsmäktige, står över alla styresmän. Han är vår tröst, vår enda sanna tröst när den jordiska nattens mörka slöja sluts omkring oss då anden lämnar den jordiska kroppen.

Högt över människorna står Jesus Kristus.14

Jag minns när jag talade vid begravningsgudstjänsten för en god man, en vän vars godhet fått mig att sträcka mig lite högre. Under årens lopp hade jag erfarit hans leenden, hans vänliga ord, hans lysande intellekt, vidden av hans tjänande. Och sedan dog plötsligt denne man som varit så skärpt och god. Jag tittade på hans livlösa kropp. Där fanns varken igenkännande, rörelser eller ord av något slag. …

Jag tittade upp på hans gråtande änka och barn. De visste, liksom jag, att de aldrig mer under dödligheten skulle få höra hans röst. Men en ljuv känsla som inte går att beskriva, gav frid och tillförsikt. Den verkade säga: ”Bli stilla och besinna att jag är Gud” (Ps. 46:10).

Den verkade också säga: ”Var inte oroliga. Allt detta är en del av min plan. Ingen kommer undan döden. Till och med min älskade Son dog på korset. Men genom att han gjorde det blev han den ärorike förste att uppstå. Han tog från döden dess udd och från graven dess seger.”

Inom mig kunde jag höra Herren tala till den sörjande Marta: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö” (Joh. 11:25–26).15

3

Genom Frälsarens försoningsoffer, ges vi möjligheten att få upphöjelse och evigt liv.

Vårt tack går till den Allsmäktige. Hans förhärligade Son bröt dödens band, den största av alla segrar. … Han är vår segerrike Herre. Han är vår Återlösare som sonade våra synder. Genom hans återlösningsoffer ska alla människor uppstå ur graven. Han har öppnat vägen genom vilken vi kan uppnå inte endast odödlighet, utan evigt liv.16

Jag förstår i någon mån meningen med hans försoning. Jag kan inte förstå allt. Den var så oerhört omfattande, men ändå så personlig att den inte går att förstå.17

Försoningens omfattning övergår vår förmåga att till fullo förstå. Allt jag vet är att den ägde rum och att den var avsedd för mig och dig. Lidandet var så stort, våndan så intensiv att ingen av oss kan fatta det, när Frälsaren offrade sig själv som lösen för hela människosläktets synder.

Det är genom honom som vi får förlåtelse. Det är genom honom som vi får det säkra löftet att hela människosläktet kommer att ges frälsningens välsignelser och uppståndelse från de döda. Det är genom honom och hans stora överbryggande offer som vi ges möjligheten att genom lydnad få upphöjelse och evigt liv.18

Är vi inte alla förlorade söner och döttrar som behöver omvända oss och ta del av vår himmelske Faders förlåtande barmhärtighet och därefter följa hans exempel?

Hans älskade Son, vår Återlösare, sträcker ut sin hand till oss i förlåtelse och barmhärtighet, men när han gör detta manar han oss till omvändelse. … Herren sa … och nu citerar jag från en uppenbarelse given till Joseph Smith:

”Därför befaller jag dig att omvända dig — omvänd dig så att jag inte slår dig med min muns stav och med min vrede och med min harm, och dina lidanden blir svåra — hur svåra vet du inte och hur intensiva vet du inte, ja, hur svåra att uthärda vet du inte.

Ty se, jag, Gud, har lidit detta för alla, för att de inte skall behöva lida om de omvänder sig.

Men om de inte omvänder sig måste de lida liksom jag.

Detta lidande fick mig, ja, Gud, den störste av alla, att skälva av smärta och blöda ur varje por samt lida till både kropp och själ. …

Lär av mig och lyssna till mina ord. Vandra i min Andes ödmjukhet, och du skall ha frid i mig.” (L&F 19:15–18, 23.)19

När allt är sagt och gjort, när all historia har granskats, när det mänskliga sinnets största djup har utforskats, finns det inget så underbart, så majestätiskt, så enormt som denna kärleksfulla handling när den Allsmäktiges Son, Fursten av sin Faders kungahus, han som en gång talat som Jehova, han som tagit på sig att komma ner till jorden som ett barn för att födas i Betlehem, gav sitt liv under vanära och med smärta så att tidens alla släkten av Guds söner och döttrar, som alla måste dö, skulle kunna stå upp och leva för evigt. Han gjorde för oss vad ingen av oss kunde göra för oss själva. …

Profeten Jesaja förkunnade:

”Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, …

… Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade” (Jes. 53:4–5.)

Detta är den förunderliga och sanna berättelsen om julen. Jesu födelse i Betlehem i Judéen är förordet. Mästarens treåriga verksamhet är inledningen. Det fantastiska innehållet i berättelsen består av hans offer, den fullkomligt osjälviska handlingen att dö i smärta på Golgatas kors för att försona för allas våra synder.

Epilogen är uppståndelsens underverk som försäkrar oss om att ”liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande” (1 Kor. 15:22).

Det skulle inte finnas någon jul om det inte hade funnits någon påsk. Jesusbarnet från Betlehem skulle bara vara ännu ett barn om det inte vore för att han var Getsemanes och Golgatas återlösande Kristus, och för uppståndelsens triumferande faktum.

Jag tror på Herren Jesus Kristus, den evige, levande Gudens Son. Ingen så stor har någonsin vandrat här på jorden. Ingen annan har gjort ett jämförbart offer eller skänkt oss en jämförbar välsignelse. Han är världens Frälsare och Återlösare. Jag tror på honom. Jag förkunnar hans gudomlighet utan undanflykter eller kompromisser. Jag älskar honom. Jag uttalar hans namn med vördnad och förundran. Jag dyrkar honom som jag dyrkar hans Fader, i ande och sanning. Jag tackar honom och knäböjer inför hans älskade Son som för länge sedan sträckte ut sin hand och sa till oss: ”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila” (Matt. 11:28).

… Jag önskar att ni var och en ska ta er tid, om så bara en timma, att tyst meditera över och begrunda det förunderliga och majestätiska hos denne Guds Son.20

Jag vittnar om … Herren Jesu Kristi försoning. Utan den är livet meningslöst. Den är slutstenen i vår tillvaros valvbåge. Den bekräftar att vi levde innan vi föddes hit till dödligheten. Dödligheten är bara ett steg mot en härligare tillvaro i framtiden. Dödens sorg lindras genom löftet om uppståndelsen.21

Jesus är Kristus, Guds förutordinerade Son, som kom till jorden, som föddes i ett stall, i en lydstat bland ett vasallfolk, Guds Son, Faderns enfödde Son i köttet, Faderns Förstfödde och upphovet till vår frälsning. Han är vår Återlösare, vår Frälsare, som genom sin försoning gjorde det möjligt för alla som vandrar i lydnad mot hans lärdomar att uppnå evigt liv.22

Förslag till studier och diskussion

Frågor

  • Varför gav vår himmelske Fader oss ”gåvan av sin enfödde Son”? (Se avsnitt 1.) Vad kan du göra för att visa din tacksamhet för den här gåvan? Vilka tankar och känslor får du när du läser president Hinckleys sammandrag av det som Frälsaren har gjort för oss?

  • Jämför i avsnitt 2 de ord som president Hinckley använder för att beskriva döden med de ord han använder för att beskriva uppståndelsen. Vad lär du dig av skillnaden i de orden? Hur har ditt vittnesbörd om Frälsarens uppståndelse påverkat ditt liv?

  • Vad lär du dig från president Hinckleys vittnesbörd om Jesu Kristi försoning? (Se avsnitt 3.) Hur har försoningen välsignat dig personligen? Vilka känslor får du när du begrundar Frälsarens offer för dig? Bestäm en tid när du ska ”tyst meditera över och begrunda” Frälsaren.

Skriftställen som hör till detta ämne

Jes. 53; Joh. 3:16; 11:25; 2 Ne. 9:6–13; Alma 7:11–13; 34:8–10; Hel. 14:13–19; L&F 18:10–12

Undervisningstips

”När du under bön förbereder dig för att undervisa … kan [du] bli manad att betona vissa principer. Du kan få insikt om hur du bäst ska kunna presentera vissa begrepp. Du kan hitta åskådningsexempel och inspirerande berättelser i vardagslivet. Du kan känna dig manad att be en viss person hjälpa dig med lektionen. Du kan bli påmind om en personlig händelse som du kan återge” (Undervisning: Den högsta kallelsen [2000], s. 47–48).

Slutnoter

  1. ”Den levande Kristus: Apostlarnas vittnesbörd”, Liahona, apr 2000, s. 2.

  2. ”Mitt vittnesbörd”, Liahona, juli 2000, s. 83, 85.

  3. ”Den förunderliga och sanna berättelsen om julen”, Liahona, dec. 2000, s. 4.

  4. ”Vi riktar våra blickar mot Kristus”, Liahona, juli 2002, s. 101.

  5. Se ”Segern över döden”, Nordstjärnan, apr. 1997, s. 4.

  6. ”Segern över döden”, s. 4.

  7. ”Det jag vet”, Liahona, maj 2007, s. 83.

  8. Teachings of Gordon B. Hinckley (1997), s. 29–30.

  9. ”Segern över döden”, s. 4.

  10. ”Att leva med våra övertygelser”, Liahona, sep. 2001, s. 2, 4.

  11. ”Segern över döden”, s. 4.

  12. ”Segern över döden”, s. 4–5.

  13. ”Segern över döden”, s. 5.

  14. ”Denna härliga påskmorgon”, Nordstjärnan, juli 1996, s. 68.

  15. ”Den förunderliga och sanna berättelsen om julen”, s. 4.

  16. ”Han är inte här, han har uppstått”, Nordstjärnan, juli 1999, s. 85.

  17. ”Den förunderliga och sanna berättelsen om julen”, s. 4.

  18. ”Förlåtelse”, Liahona, nov. 2005, s. 84.

  19. ”Av eder fordras det att I skolen förlåta”, Nordstjärnan, nov. 1991, s. 5–6.

  20. ”Den förunderliga och sanna berättelsen om julen”, s. 4, 6.

  21. ”Det jag vet”, s. 84.

  22. Citerad i Sheri L. Dew, Go Forward with Faith: The Biography of Gordon B. Hinckley (1996), s. 560.