KAPITEL 8

Vi riktar blicken mot Kristus

”Vi tror på Kristus. Vi undervisar om Kristus. Vi riktar blicken mot Kristus. Han är vår Återlösare, vår Herre och vår Frälsare.”

Ur Gordon B. Hinckleys liv

På generalkonferensen i april 1976 berättade äldste Gordon B. Hinckley, som då var medlem i de tolv apostlarnas kvorum, om följande upplevelse:

”Vi hade nyligen öppet hus i templet i [Mesa] i Arizona. Efter en fullständig renovering av byggnaden såg nästan en kvarts miljon människor dess vackra interiör. Första dagen inbjöds präster från andra religioner som speciella gäster och hundratals accepterade inbjudan. Jag hade förmånen att tala till dem och att besvara deras frågor vid slutet av rundvandringen. Jag talade om för dem att vi gärna skulle besvara vilka frågor som helst som de kunde ha. Många frågor ställdes. En fråga ställdes av en protestantisk präst.

Han sa: ’Jag har gått igenom hela denna byggnad, detta tempel som bär Jesu Kristi namn på framsidan, men jag har inte någonstans sett korsets symbol, kristendomens symbol. Jag har lagt märke till era byggnader på andra ställen och även där funnit att ni saknar korset. Hur kan detta komma sig när ni säger att ni tror på Jesus Kristus?’

Jag svarade: ’Jag önskar inte förolämpa någon av mina kristna bröder, som använder korset på tornen av sina katedraler och på altaren i kapellen, som bär det på sina kläder och trycker det på sina böcker och annan litteratur. För oss är emellertid korset en symbol på den döde Kristus, men vårt budskap handlar om den levande Kristus.’

Då frågade han: ’Om ni inte använder korset, vad har ni då för symbol för er religion?’

Jag svarade att vårt folks liv måste bli det enda meningsfulla uttrycket för vår tro och därför måste detta bli symbolen för vår gudsdyrkan. …

… Inget tecken, inga konstverk eller föremål kan ge rättvisa åt den levande Kristi underverk och härlighet. Han talade om för oss vilken symbol vi borde använda med orden: ’Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud.’ (Joh. 14:15.)

Som hans efterföljare kan vi inte begå onda, tarvliga eller misshagliga handlingar utan att befläcka hans avbild. Vi kan inte heller göra något gott och behagligt och generöst utan att detta ger symbolen av honom, vars namn vi iklätt oss själva, större glans.

Således måste våra liv på ett meningsfullt sätt symbolisera våra vittnesbörd om den levande Kristus, den levande Gudens Evige Son.

Så enkelt är det, mina bröder och systrar, och så djupgående, och vi bör aldrig glömma det.”¹

”Absolut grundläggande för vår tro är vårt vittnesbörd om Jesus Kristus som Guds Son. … Han är den viktigaste hörnstenen i den kyrka som bär hans namn.”

Gordon B. Hinckleys lärdomar

Jesus Kristus är den levande Gudens Son .

Absolut grundläggande för vår tro är vårt vittnesbörd om Jesus Kristus som Guds Son. … Han är den viktigaste hörnstenen i den kyrka som bär hans namn.²

Vi tror på Kristus. Vi undervisar om Kristus. Vi riktar blicken mot Kristus. Han är vår Återlösare, vår Herre och vår Frälsare.³

Jordisk verksamhet

Han som var Guds Son, den enfödde Sonen, lämnade sin Faders himmelska salar för att ikläda sig dödligheten. Vid hans födelse sjöng änglar och visa män kom för att bringa gåvor. Han växte liksom andra pojkar i Nasaret i Galileen. Där ”växte [han] till i vishet, i ålder och välbehag inför Gud och människor” (Luk. 2:52).

När han var 12 år besökte han Jerusalem tillsammans med Maria och Josef. På färden tillbaka saknade de honom. De kom tillbaka till Jerusalem och fann honom i templet, där han samtalade med de lärda. När Maria förebrådde honom för att han inte var med dem, svarade han: ”Visste ni inte att jag måste ägna mig åt det som tillhör min Fader?” (Luk. 2:49). Hans ord var ett förebud om hans kommande verksamhet.

Denna verksamhet började med hans dop i floden Jordan under hans syssling Johannes’ händer. När han steg upp ur vattnet, sänkte sig den helige Anden över honom i form av en duva, och hans Faders röst hördes, sägande: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje” (Matt. 3:17). Denna förkunnelse blev bekräftelsen på hans gudomlighet.

Han fastade i 40 dagar och frestades av djävulen, som försökte få bort honom från hans gudomligt utsedda mission. På motståndarens inbjudan svarade han: ”Du skall inte fresta Herren, din Gud” (Matt. 4:7), och förkunnade så återigen sin gudomliga härkomst.

Han gick längs Palestinas dammiga vägar. Han hade inget hem som han kunde kalla sitt eget, ingen plats att vila sitt huvud. Hans budskap var fridens evangelium. Han hade lärdomar om givmildhet och kärlek. ”Om någon vill ställa dig inför rätta och ta din livklädnad, så låt honom få din mantel också” (Matt. 5:40).

Han undervisade med liknelser. Han utförde under vars like inte utförts vare sig förr eller senare. Han botade sådana vars sjukdom varit långvarig. Han gjorde den blinde seende, den döve hörande, lät den lame gå. Han uppväckte döda och de levde igen för att prisa honom. Förvisso har ingen tidigare gjort sådant.

Några följde honom, men de flesta hatade honom. Han kallade de skriftlärda och fariseerna hycklare, vitkalkade gravar. De svor sig samman mot honom. Han drev ut penningväxlarna från Herrens hus. De förenade sig utan tvivel med människor som planerade att förgöra honom. Men han blev inte avskräckt. Han ”gick omkring och gjorde gott” (Apg. 10:38).

Var inte allt detta nog för att göra hans minne odödligt? Var det inte nog för att placera hans namn bland, och också ovanför, de stora män som vandrat på jorden och som ihågkommits för vad de sagt eller gjort? Förvisso skulle han ha satts bland alla tiders stora profeter.

Men allt detta var inte nog för den Allsmäktiges Son. Det var bara förspelet till större ting som skulle komma. Det hände på ett märkligt och hemskt sätt.⁴

Arrestering, korsfästelse och död

Han blev förrådd, arresterad, dömd till döden för att dö i fruktansvärd smärta genom korsfästning. Hans levande kropp spikades upp på ett kors av trä. I outsäglig smärta ebbade hans liv sakta ut. Medan han ännu andades utropade han: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör” (Luk. 23:34).

Jorden skalv då hans ande lämnade honom. Den officer som sett allt, förkunnade allvarligt: ”Denne var verkligen Guds Son” (Matt. 27:54).

De som älskade honom tog hans kropp från korset. De lindade den och lade den i en ny grav. …

Hans vänner måste ha gråtit. Apostlarna han älskade och som han kallat som vittnen om hans gudomlighet grät. De kvinnor som älskade honom grät. Ingen hade förstått vad han hade sagt om att uppstå på den tredje dagen. Hur skulle de kunna förstå? Det hade aldrig hänt förut. Det var något helt nytt. Det var otroligt, till och med för dem.

De måste ha haft en fruktansvärd känsla av vemod, hopplöshet och förtvivlan när de tänkte på att deras Herre tagits från dem i döden.⁵

Uppståndelse

Men detta var inte slutet. På morgonen den tredje dagen återvände Maria från Magdala och den andra Maria till graven. Till deras oerhörda förvåning hade stenen rullats undan och graven var öppen. De kikade in. Två varelser i vitt satt på var sin sida om gravplatsen. En ängel visade sig för dem och sa: ”Varför söker ni den levande bland de döda?

Han är inte här, han har uppstått. Kom ihåg vad han sade till er, medan han ännu var i Galileen.

Han sade att Människosonen måste utlämnas i syndiga människors händer och korsfästas och uppstå på tredje dagen” (Luk. 24:5–7).

Dessa enkla ord – ”Han är inte här, han har uppstått” – har blivit de starkaste i all litteratur. De är förkunnelsen om den tomma graven. De är uppfyllelsen av allt han sagt om att uppstå igen. De är det triumferande svaret på den fråga som varje man, kvinna och barn som någonsin fötts till jorden ställs inför.

”Hans budskap var fridens evangelium. Han hade lärdomar om givmildhet och kärlek.”

Den uppståndne Herren talade till Maria och hon svarade. Han var ingen skenbild. Detta var ingen inbillning. Han var verklig, lika verklig som han hade varit i jordelivet. Han tillät henne inte att vidröra honom. Han hade ännu inte uppstigit till sin Fader i himlen. Det skulle ske strax därefter. Vilken återförening det måste ha varit, att omfamnas av Fadern som älskade honom och som också måste ha gråtit för hans skull under hans timmar av vånda.

Han skulle visa sig för två män på vägen till Emmaus. Han skulle tala med dem och äta med dem. Han skulle komma till sina apostlar bakom stängda dörrar och undervisa dem. Thomas var inte där vid det första besöket. Vid det andra besöket bjöd Herren honom att känna på hans händer och hans sida. Förundrad utropade han: ”Min Herre och min Gud” (Joh. 20:28). Vid ett [annat] tillfälle talade han med 500. …

Och det finns ännu ett vittne. Detta komplement till Bibeln, Mormons bok, vittnar om att han visade sig inte endast för den gamla världen, utan också för människor i den nya. Ty hade han inte en gång förkunnat: ”Jag har också andra får, som inte hör till den här fållan. Dem måste jag också leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så skall det bli en hjord och en herde”? (Joh. 10:16).

För människor på västra halvklotet visade han sig efter sin uppståndelse. Då han nedsteg genom himlens moln hördes återigen Guds, den evige Faderns, röst i ett högtidligt tillkännagivande: ”Se min älskade Son, i vilken jag finner gott behag, i vilken jag har förhärligat mitt namn – hör honom” (3 Ne. 11:7). …

Och om allt detta inte är nog, finns här vittnesbördet, visst och säkert och otvetydigt, från vår tids store profet, Joseph Smith. Som ung man gick han ut i skogen för att be och söka ljus och sanning. Då visade sig för honom två personer, vilkas glans och härlighet trotsar all beskrivning. En av dem talade till honom, nämnde honom ”vid namn och sade, medan han pekade på den andre: Denne är min älskade Son. Hör honom!” [JS–H 1:17].

Samme Joseph förkunnade vid ett senare tillfälle: ”Och vi såg Sonens härlighet på Faderns högra sida och tog emot av hans fullhet, …

Och nu, efter de många vittnesbörd som har givits om honom är detta det allra sista vittnesbördet som vi ger om honom: Att han lever!” (L&F 76:20, 22).⁶

Till alla dem som kanske tvivlar upprepar jag de ord Thomas fick höra när han kände på Herrens sargade händer: ”Tvivla inte utan tro!” [Joh. 20:27]. Tro på Jesus Kristus, Guds Son, den största personligheten i all tid och evighet. Tro på att hans oförlikneliga liv sträcker sig tillbaka till före världens skapelse. Tro på att han var Skaparen av den jord på vilken vi lever. Tro på att han var Gamla testamentets Jehova, att han var Nya testamentets Messias, att han dog och uppstod, att han besökte denna västra kontinent och undervisade folket här, att han inledde denna sista tidshushållning och att han lever, den levande Gudens levande Son, vår Frälsare och vår Återlösare.⁷

Var och en av oss kan veta att Jesus Kristus är Guds Son och världens Återlösare, uppstånden från graven.

Det rasar en … strid om människornas tro, men linjerna är inte alltid … klart dragna, för även bland kristendomens styrkor finns det de som vill förgöra gudomligheten i Kristus i vars namn de talar. Man skulle kunna ignorera dem om deras röster inte var så förledande, om deras inflytande inte var så långtgående, och om deras resonemang inte var så listigt.

… Människoskaror samlas på tusentals kullar för att välkomna påskdagens gryning och därmed påminna sig om Kristi liv, vars uppståndelse de firar. Med ord både vackra och hoppfulla predikas det i många trosuppfattningar om den tomma gravens realitet. Till dem – och till er – ställer jag den här frågan: ”Tror ni verkligen på det?”

Tror ni verkligen att Jesus Kristus var Guds Son, Faderns bokstavliga avkomma?

Tror ni att Guds röst, den Evige Fadern, hördes över Jordanfloden med orden: ”Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje”? (Matt. 3:17.)

Tror ni på att samme Jesus var den som utförde under, botade de sjuka och de lama och gav liv åt de döda?

Tror ni på att Kristus, efter sin död på Golgata och begravning i Josefs grav, uppstod på den tredje dagen?

Tror ni verkligen på att han lever nu – verklig, vital och personlig – och att han ska återvända som änglar lovade då han steg upp till himlen?

Tror ni verkligen på allt det här? Om ni gör det, då är ni med i en krympande grupp av bokstavliga bibeltolkare som filosofer allt mer roar sig över, som vissa lärda allt mer förlöjligar, som en växande grupp präster och inflytelserika teologer allt mer betraktar som förlegade.

… I dessa intellektuella människors ögon rör det sig om myter – Jesu födelse som Guds Son varom änglarna sjöng i Judéens land, Jesu underverk när han botade sjuka och uppväckte döda, Kristi uppståndelse från graven, himmelsfärden och den utlovade återkomsten.

Dessa nutida teologer berövar honom hans gudomlighet och sedan undrar de varför människor inte dyrkar honom.

Den uppståndne Herren gick med två lärjungar på vägen till Emmaus.

Dessa förslagna lärda har tagit bort gudaskapets mantel från Jesus och bara lämnat kvar en människa. De har försökt anpassa honom till sitt eget trånga tänkande. De har berövat honom hans gudomlighet som Guds Son och tagit ifrån världen dess rättmätige kung. …

… Jag ger er vårt högtidliga vittnesbörd att Gud inte är död, utom när han ses via en livlös tolkning. …

… Det behövs något mer än bara en rimlig tro. Det behövs en insikt om hans unika och ojämförliga ställning som den gudomliga Återlösaren och en entusiasm för honom och hans budskap som Guds Son.

Den insikten och den entusiasmen finns tillgänglig för alla som är villiga att betala priset. De är inte oförenliga med högre utbildning, men de kommer inte genom att bara läsa filosofi. Nej, de kommer genom en mycket enklare process. Det som hör Gud till kan endast förstås genom Guds Ande. (1 Kor. 2:11.) Så står det i uppenbarelsens ord.

Man får insikt om och entusiasm för Herren genom att följa enkla steg. … Jag vill föreslå tre, som i konceptet är enkla, i upprepningen nästan banala, men i tillämpningen fundamentala och i resultatet fruktbringande. …

Det första steget är att läsa – att läsa Herrens ord. … Läs, till exempel, Johannes evangelium från början till slut. Låt Herren tala för sin egen sak, och hans ord ger en stilla övertygelse som gör hans kritikers ord meningslösa. Läs också testamentet från den Nya världen, Mormons bok, som fördes fram som ett vittne om ”att Jesus är Kristus, den evige Guden, som uppenbarar sig för alla nationer”. (Mormons boks titelblad.)

Nästa steg är att tjäna – att tjäna i Herrens verk. … Kristi verk behöver inte era tvivel, det behöver er styrka och tid och talanger, och när ni utövar dessa i hans tjänst, växer er tro och era tvivel försvinner. …

Det tredje steget är att be. Tala med er evige Fader i hans älskade Sons namn. ”Se”, säger han, ”jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.” (Upp. 3:20.)

Detta är hans inbjudan och löftet är tillförlitligt. Det är osannolikt att ni får höra röster från himlen, men det kommer en himlasänd försäkran, fridfull och tillitsfull. …

… Men genom all denna förvirrande filosofi, den så kallade högre kritiken, och negativ teologi, lyser vittnesbördet från den Helige Anden att Jesus verkligen är Guds Son, född i köttet, världens Återlösare som uppstod från graven, Herren som ska återvända för att regera som konungarnas Konung. Ni har möjligheten att så veta. Det är er skyldighet att ta reda på det.⁸

Vi behöver ständigt ställa frågan: ”Vad ska vi då göra med Jesus som kallas Messias?”

Jag ställer återigen frågan som ställdes av Pontius Pilatus för två tusen år sedan: ”Vad skall jag då göra med Jesus, som kallas Messias?’ (Matt. 27:22.) Vi behöver verkligen fråga oss själva vad vi ska göra med Jesus som kallas Messias? Vad ska vi göra med hans lärdomar och hur kan vi få dem att bli en oskiljaktig del av våra liv? …

… ”Se Guds lamm, som tar bort världens synd.” (Joh. 1:29.) Hur eländiga skulle våra liv inte vara utan inflytandet av hans lärdomar och hans oförlikneliga exempel. Hans undervisning om att vända andra kinden till, att gå den andra milen, om den förlorade sonens återkomst och många andra oförlikneliga exempel har genom århundradena blivit katalysatorn som ur människors grymhet mot varandra drar fram vänlighet och medlidande.

Hänsynslöshet råder där Kristus är bannlyst. Vänlighet och fördragsamhet råder där Kristus erkänns och hans lärdomar efterlevs.

Vad ska vi då göra med Jesus som kallas Messias? ”Han har kungjort för dig, o människa, vad gott är. Vad begär väl Herren av dig annat än att du gör det som är rätt, att du älskar barmhärtighet och vandrar i ödmjukhet med din Gud?” (Mika 6:8.)

”Därför säger jag er att ni bör förlåta varandra, ty den som inte förlåter sin broder hans överträdelser är fördömd inför Herren, ty den större synden vilar på honom.” (L&F 64:9.) …

Vad ska vi då göra med denne Jesus som kallas Messias? ”Ty jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig.” (Matt. 25:35–36.) …

Vad ska vi göra med Jesus som kallas Messias?

Lär av honom. Sök i skrifterna för det är dessa som vittnar om honom. Begrunda det mirakulösa i hans liv och mission. Försök att litet mer hängivet följa hans exempel och leva efter hans lärdomar.⁹

Vi ser till Jesus Kristus som vår frälsnings klippa, vår styrka, vår tröst, det centrala i vår tro.

Vi vet inte vad som ligger framför oss. Vi vet inte vad kommande dagar för med sig. Vi lever i en värld av osäkerhet. För en del sker stora framsteg. Andra upplever besvikelser. En del får stor glädje, lycka, god hälsa och ett behagligt liv. Andra kanske sjukdom och sorg. Vi vet inte. Men en sak vet vi. Likt polstjärnan på himlen, vad framtiden än har i beredskap, är världens Återlösare, Guds Son, viss och säker som vårt odödliga livs ankare. Han är vår frälsnings klippa, vår styrka, vår tröst, det centrala i vår tro.

I sol och skugga ser vi upp till honom, och han är där och lugnar oss och ler mot oss.¹⁰

Jag vet min Herre lever än,
Förlossare, Guds Son och Vän.
Han segrat över synd och död,
min Frälsare, min tröst i nöd.

Ditt namn uti mitt hjärta skriv,
du världens hopp i ljus och liv.
Din röst jag hör i stormens brus.
Du visar vägen till Guds hus.

Så skänk mig nu din Andes frid
att bistå mig i livets strid.
Jag söker din rättfärdighet
att jag må se din evighet.11

Förslag till studier och diskussion

Frågor

Gå igenom president Hinckleys vittnesbörd i avsnitt 1 och ta dig tid att begrunda ditt eget vittnesbörd om Jesus Kristus. Varför är du tacksam för Frälsarens verksamhet och försoning? Vilka berättelser och lärdomar från Frälsarens liv har särskilt djup mening för dig?
Svara på alla frågorna i avsnitt 2. Hur påverkar dina svar ditt dagliga liv? Gå i samma avsnitt igenom president Hinckleys tre ”enkla steg” för att få en insikt om ”det som hör Gud till”. Hur har dessa principer hjälpt dig att fördjupa din andliga insikt?
President Hinckley frågade upprepade gånger: ”Vad ska vi då göra med denne Jesus som kallas Messias?’ (avsnitt 3). Vad kan vi lära oss av hans svar? Fundera på hur du skulle besvara den frågan. Hur skulle ditt liv te sig annorlunda om du inte kände till Frälsarens lärdomar och exempel?
President Hinckley betonade att Jesus Kristus är vårt ankare i en osäker värld (avsnitt 4). När har du känt Frälsarens styrka och tröst under en tid då du hade det besvärligt? Begrunda varje rad i president Hinckleys psalm i avsnitt 4. Hur är Kristus vårt ”sanna hopp”? Hur kan han ”visa vägen”?

Skriftställen som hör till detta ämne

Luk. 24:36–39; Joh. 1:1–14; Apg. 4:10–12; 2 Ne. 2:8; 25:26; Alma 5:48; L&F 110:3–4

Studiehjälpmedel

”Utveckla studiemetoder som bygger upp din tro på Frälsaren” (Predika mitt evangelium [2004], s. 22). När du till exempel studerar kan du ställa dig följande eller liknande frågor: Hur kan dessa lärdomar hjälpa mig bättre förstå Jesu Kristi försoning? Hur kan dessa lärdomar hjälpa mig bli mer lik Frälsaren?”