KAPITEL 22

Nå ut i kärlek till nyomvända och mindre aktiva medlemmar

”Vi måste ständigt [vara] medvetna om den enorma skyldigheten att … kontakta dem som kommer in i kyrkan som omvända, och att nå ut i kärlek till dem som vandrar in i inaktivitetens skuggor.”

Ur Gordon B. Hinckleys liv

En sak som president Hinckley betonade under hela sin verksamhet som president för kyrkan var vikten av att nå ut till nyomvända och till dem som inte är aktiva i kyrkan. Han berättade om många exempel på sina egna ansträngningar med det, och ett av dem beskrev han på ett slående sätt som ”ett av mina misslyckanden”. Han förklarade:

”Medan jag var på mission på Brittiska öarna, undervisade min kamrat och jag en ung man, och jag fick glädjen att döpa honom. Han var välutbildad. Han var elegant. Han var studiebegåvad. Jag var så stolt över denne begåvade unge man som hade kommit in i kyrkan. Jag tyckte att han hade alla kvalifikationer för att en dag bli en ledare bland vårt folk.

Han var i färd med att göra den stora anpassningen från nyomvänd till medlem. Under en kort period innan jag avlöstes, hade jag möjligheten att vara hans vän. Sedan avlöstes jag för att åka hem. Han fick en liten uppgift i grenen i London. Han visste inget om vad som förväntades av honom. Han begick ett misstag. Ledaren för den organisation som han verkade i var en man som jag skulle vilja beskriva som en som har svårt för att älska och lätt för att kritisera. På ett ganska obarmhärtigt sätt kritiserade han min vän som gjort det lilla misstaget.

Den unge mannen lämnade vår hyrda lokal samma kväll, djupt förorättad och sårad. … Han sa till sig själv: ’Om människorna är sådana där, tänker jag inte gå tillbaka.’

Han blev inaktiv. Åren gick. … När jag var i England [igen] försökte jag förtvivlat hitta honom. … Jag kom hem och slutligen, efter långt sökande, kunde jag spåra honom.

Jag skrev till honom. Han svarade, men utan att nämna evangeliet.

Nästa gång jag var i London sökte jag honom igen. Den dag jag skulle åka hem fann jag honom. Jag ringde honom och vi träffades på en tunnelbanestation. Han slog armarna om mig och jag om honom. Jag hade mycket litet tid innan mitt plan gick, men vi växlade några ord och jag tror vi hyste uppriktig aktning för varandra. Han gav mig en kram till innan jag åkte. Jag bestämde mig för att jag inte skulle tappa kontakten med honom igen. …

Åren gick. Jag blev äldre liksom han. Han pensionerades från sitt arbete och flyttade till Schweiz. Vid ett tillfälle när jag var i Schweiz, gjorde jag en omväg för att hitta byn där han bodde. Vi tillbringade större delen av dagen tillsammans – han, hans hustru, min hustru och jag. Vi hade det underbart, men det var tydligt att trons låga för länge sedan slocknat. Jag försökte på alla sätt jag kunde, men jag hittade inget sätt att tända den på nytt. Jag fortsatte skriva till honom. Jag skickade honom böcker, tidningar, inspelningar med tabernakelkören och andra saker som han uttryckte sin uppskattning för.

Han dog för några månader sedan. Hans hustru skrev till mig och berättade det. Hon sa: ’Du var den bästa vän han någonsin haft.’

Tårarna rann nedför kinderna när jag läste det brevet. Jag visste att jag hade misslyckats. Om jag varit där och uppmuntrat honom den där gången han blev illa behandlad, skulle han kanske levt sitt liv annorlunda. Jag tror att jag hade kunnat hjälpa honom då. Jag tror att jag hade kunnat plåstra om såren som han fick. Jag har bara en tröst: Jag försökte. Jag har bara en sorg: Jag misslyckades.

Den utmaning vi nu har är större än någonsin, för antalet omvända är större än det någonsin har varit. … Varje omvänd är dyrbar. Varje omvänd är en son eller dotter till Gud. Varje omvänd är ett stort och allvarligt ansvar.”¹

President Hinckleys omsorg om nyomvända och mindre aktiva medlemmar kom sig av att han såg hur evangeliet välsignar människor. En nyhetsreporter frågade honom en gång: ”Vad känner du dig mest nöjd med, när du ser vad kyrkan gör idag?” President Hinckley svarade:

”Det som gläder mig mest är att se vad detta evangelium gör för människor. Det ger dem en ny syn på livet. Det ger dem ett perspektiv som de aldrig haft förut. Det lyfter deras blick mot ädla och gudomliga ting. Något händer med dem som är underbart att se. De fäster blicken på Kristus och får leva.”²

”Frälsaren lämnade de nittionio för att finna det förlorade fåret.”

Gordon B. Hinckleys lärdomar

Vi har ett stort ansvar att ta hand om den enskilde.

Vi måste vara måna om den enskilde. Kristus talade alltid om den enskilde. Han botade den sjuke, enskilt. Han talade i sina liknelser om den enskilde. Kyrkan är mån om individen, även om vi har många medlemmar. Oavsett om de är 6, 10 eller 50 miljoner, får vi aldrig förlora ur sikte det faktum att det är individen som är det väsentliga.³

Vi håller på att bli ett världsomspännande samfund. Men vårt intresse och vår omsorg måste alltid gälla den enskilde. Varje enskild medlem av denna kyrka är en enskild man eller kvinna, pojke eller flicka. Vårt stora ansvar är att se till att var och en ska ”bli [ihågkommen] och få näring genom Guds goda ord” (Moro. 6:4), så att var och en får tillfälle till tillväxt, förverkligande och utbildning i Herrens verk och vägar, att ingen saknar livets nödtorft, att de fattigas behov uppfylls, att varje medlem får uppmuntran, utbildning och tillfälle att gå framåt på vägen till odödlighet och evigt liv. …

Detta verk har med människor att göra, var och en är en son eller dotter till Gud. När vi beskriver verkets framgång talar vi om siffror, men allt vårt arbete måste ägnas den enskildes utveckling.⁴

Jag vill betona att det finns en mycket positiv och underbar nettotillväxt i kyrkan. … Vi har all anledning att känna oss uppmuntrade. Men om någon enda nyomvänds tro kallnar är det en tragedi. Det är en allvarlig sak när en medlem blir inaktiv. Frälsaren lämnade de nittionio för att finna det förlorade fåret. Hans omsorg om den enskilde var så djup att det var ämne för en av hans stora predikningar [se Luk. 15:1–7]. Vi kan inte slå av på takten. Vi måste ständigt göra kyrkans ämbetsmän och medlemskap medvetna om den enorma skyldigheten att på ett mycket sant och varmt och underbart sätt vara vän med dem som kommer in i kyrkan som omvända, och att nå ut i kärlek till dem som vandrar in i inaktivitetens skuggor. Det finns rikliga bevis på att det går att göra om viljan finns.⁵

Varje omvänd är dyrbar och ett stort och allvarligt ansvar.

Jag har kommit att tycka att den största tragedin i kyrkan är att förlora dem som gått med i kyrkan och sedan avfallit. Med mycket få undantag behöver detta aldrig hända. Jag är övertygad om att nästan alla som döps av missionärerna har undervisats tillräckligt för att få kunskap och vittnesbörd som motiverar deras dop. Men det är inte lätt att göra den förändring som krävs då man blir medlem i denna kyrka. Det innebär att man skär av gamla band. Det innebär att man lämnar sina vänner. Det innebär att man överger sin gamla tro. Det kan innebära att man får ändra sina vanor och undertrycka sina begär. I många fall innebär det ensamhet och till och med rädsla för det okända. En nyomvänd måste få näring och styrka under denna svåra tid i sitt liv. Ett otroligt högt pris har betalats för hans eller hennes närvaro i kyrkan. Missionärernas långvariga ansträngningar, kostnaden för deras arbete, skilsmässan från gamla vänner och chocken som följer med allt detta gör det nödvändigt, att dessa dyrbara själar hälsas välkomna, lugnas, får hjälp i sina svaga stunder, får ansvar genom vilka de kan växa sig starka och uppmuntras och tackas för allt de gör.⁶

”Jag inbjuder varje medlem att visa vänskap och kärlek till dem som kommer in i kyrkan som nyomvända.”

Det finns absolut ingen mening med att utföra missionärsarbete om vi inte håller fast vid frukten av det arbetet. De två måste vara oskiljaktiga. Dessa omvända är dyrbara. … Varje omvänd är ett stort och allvarligt ansvar. Det är absolut nödvändigt att vi tar hand om dessa som har blivit en del av oss. …

Häromdagen fick jag ett mycket intressant brev. Det var skrivet av en kvinna som anslöt sig till kyrkan för ett år sedan. Hon skriver:

”Min färd in i kyrkan var unik och ganska påfrestande. Det senaste året har varit det svåraste året någonsin under mitt liv. Det har också varit det mest givande. Som ny medlem får jag nya utmaningar varje dag.” …

Hon påstår att ”kyrkans medlemmar inte vet vad det vill säga att vara ny medlem i kyrkan. Därför är det nästan omöjligt för dem att veta hur de ska stödja oss.”

Jag vädjar till er, mina bröder och systrar, om ni inte vet hur det känns, försök att föreställa er hur det är. Det kan vara fruktansvärt ensamt. Det kan vara en besvikelse. Det kan vara skrämmande. Vi i kyrkan är mycket mer olika världen än vad vi är benägna att tro att vi är. Denna kvinna skrev:

”När vi undersökare blir medlemmar i kyrkan blir vi förvånade över att upptäcka att vi har kommit in i en fullständigt främmande värld, en värld som har sina egna traditioner, sin egen kultur och sitt eget språk. Vi upptäcker att det inte finns någon eller något vi kan vända oss till för att få vägledning på vår färd in i denna nya värld. Först är färden spännande och våra felsteg till och med lustiga, sedan blir den frustrerande och så småningom övergår frustrationen i ilska. Och det är i dessa stadier av frustration och ilska vi lämnar kyrkan. Vi går tillbaka till den värld vi kom från, där vi visste vilka vi var, där vi gjorde en insats och där vi kunde språket.”⁷

Det finns de som bara har blivit döpta, men de har inte tagits om hand och efter två eller tre månader säger de adjö. Det är så viktigt, mina bröder och systrar, att se till att [nydöpta medlemmar] är omvända, att de i sina hjärtan har en övertygelse om detta storslagna verk. Det är inte bara en hjärnans angelägenhet. Det är en hjärtats angelägenhet och hur det vidrörs av den Helige Anden tills de vet att detta verk är sant, att Joseph Smith verkligen var en Guds profet, att Gud lever och att Jesus Kristus lever och att de uppenbarade sig för pojken Joseph Smith, att Mormons bok är sann, att prästadömet är här med alla dess gåvor och välsignelser. Jag kan inte nog framhålla detta.⁸

Alla nyomvända behöver en vän, ett ansvar och näring genom Guds goda ord.

Med ett ständigt ökande antal omvända, måste vi avsevärt öka våra ansträngningar att hjälpa dem hitta vägen. Alla behöver tre saker: en vän, ett ansvar och näring ”genom Guds goda ord” (Moro. 6:4). Det är vår plikt och vår möjlighet att få ge de här sakerna.⁹

Vänskap

[Nyomvända] kommer in i kyrkan entusiastiska över vad de har funnit. Vi måste omedelbart bygga vidare på denna entusiasm. … Lyssna på dem, vägled dem, besvara deras frågor och var till hjälp under alla omständigheter och situationer. … Jag inbjuder varje medlem att visa vänskap och kärlek till dem som kommer in i kyrkan som nyomvända.¹⁰

Vi har skyldigheter mot dem som döps i kyrkan. Vi kan inte försumma dem. Vi kan inte lämna dem ensamma. De behöver hjälp att vänja sig vid denna kyrkas seder och bruk. Och det är vår stora välsignelse och möjlighet att erbjuda denna hjälp … Ett varmt leende, ett vänligt handslag, ett uppmuntrande ord åstadkommer underverk.¹¹

Låt oss ta hand om dessa människor! Låt oss bli vän med dem! Låt oss vara vänliga mot dem! Låt oss uppmuntra dem! Låt oss bygga upp deras tro och deras kunskap om detta Herrens verk.¹²

Jag vädjar till er … att ni lägger armen om dem som kommer in i kyrkan och blir vän med dem och får dem att känna sig välkomna och trösta dem och ni ska få se underbara resultat. Herren ska välsigna er till att kunna hjälpa till med den här stora processen att behålla nyomvända.¹³

Ansvar

Denna kyrka förväntar sig något av människorna. Den har höga normer. Den har kraftfulla lärdomar. Den förväntar sig ett storslaget tjänande av människorna. De flyter inte bara trögt med strömmen. Vi förväntar att de ska göra något. Människor är lyhörda inför detta. De välkomnar möjligheten att kunna tjäna, och när de gör det tillväxer de i förmåga, insikt och i sin förmåga att göra saker och göra det bra.¹⁴

Ge nya medlemmar något att göra. De kan inte växa sig starka i tron utan övning. Tro och vittnesbörd är som musklerna i min arm. Om jag använder musklerna och ger dem näring blir de starkare. Om jag sätter armen i ett stödförband och låter den vara, blir min arm svag och ineffektiv och så är det också med vittnesbörd.

Nu finns det några av er som säger att de inte är redo att ta på sig ansvar. Men ingen av oss var redo när kallelsen kom. Jag kan säga det om mig själv. Tror ni att jag var redo för den här stora och heliga kallelsen? Jag kände mig överväldigad. Jag kände mig otillräcklig. Jag känner mig fortfarande överväldigad. Jag känner mig fortfarande otillräcklig. Men jag försöker gå framåt, jag söker efter Herrens välsignelser och försöker göra hans vilja, och jag hoppas och ber att mitt tjänade ska vara acceptabelt inför honom. Det första ämbetet jag fick i den här kyrkan var som rådgivare till en diakonernas kvorumpresident när jag var tolv år gammal. Jag kände mig otillräcklig. Jag kände mig överväldigad. Men jag försökte precis som ni gör, och efter det fick jag andra ansvar. Jag kände mig aldrig tillräcklig, men jag kände mig alltid tacksam och jag var villig att försöka.¹⁵

Varje omvänd som kommer in i denna kyrka bör omedelbart få en uppgift. Den kan tyckas aldrig så liten, men den har en avgörande betydelse i den personens liv.¹⁶

Naturligtvis kan inte den nyomvände allting. Han kommer troligen att göra några fel. Än sen då? Vi gör alla våra misstag. Det viktiga är den utveckling som kommer av aktivitet.¹⁷

President Hinckley lärde att varje ny medlem behöver få möjligheter till att tjäna i kyrkan.

Näring genom Guds goda ord

Jag tror … att dessa omvända har ett vittnesbörd om evangeliet. Jag tror att de har tro på Herren Jesus Kristus och känner till hans gudomlighet. Jag tror att de verkligen har omvänt sig från sina synder och beslutat sig för att tjäna Herren.

Moroni … berättar om vad som händer med dem efter dopet: ”Och sedan de hade mottagits till dop och påverkats och renats genom den Helige Andens kraft räknades de bland Kristi kyrkas folk. Och deras namn upptecknades så att de skulle bli ihågkomna och få näring genom Guds goda ord för att hålla dem på den rätta vägen och få dem att ständigt och vaksamt be och förtrösta endast på Kristi förtjänster, han som var deras tros upphovsman och fullkomnare” (Moro. 6:4).

I våra dagar, liksom på deras tid, är omvända räknade ”bland Kristi kyrkas folk … så att de skulle bli ihågkomna och få näring genom Guds goda ord för att hålla dem på den rätta vägen och få dem att ständigt och vaksamt be”. … Låt oss hjälpa dem när de tar sina första steg som medlemmar.¹⁸

Det är absolut nödvändigt att han eller hon blir upptagen i ett prästadömskvorum eller i Hjälpföreningen, Unga kvinnor, Unga män, Söndagsskolan eller Primär. Han eller hon måste uppmuntras att komma till sakramentsmötet för att ta del av sakramentet, för att förnya de förbund som ingicks vid dopet.¹⁹

Det finns allt att vinna och inget att förlora genom att komma tillbaka till aktivitet i kyrkan.

Det finns tusentals världen över … som är medlemmar i kyrkan till namnet, men som har lämnat den, och som nu i sina hjärtan längtar efter att komma tillbaka men som inte vet hur och som är för blyga att försöka. …

För er, mina bröder och systrar, som tagit ert andliga arv och gett er av, och som nu finner en tomhet i ert liv, är vägen öppen för er återkomst. … Om ni vill ta det första blyga steget för att komma tillbaka, kommer ni att finna öppna armar som hälsar er och hjärtliga vänner som välkomnar er.

Jag tror jag vet varför en del av er gav er av. Ni blev förolämpade av en tanklös person som sårade er, och ni tog den personens handlingar som representativa för kyrkan. Eller kanske ni flyttade från en trakt där ni var kända till en trakt där ni blev mycket ensamma och där växte upp med mycket liten kunskap om kyrkan.

Eller kanske ni sökte annat sällskap eller andra vanor som ni kände var oförenliga med umgänget inom kyrkan. Eller ni kanske tyckte er vara klokare i världens visdom än de som ni umgicks med i kyrkan och med en viss ringaktning drog er bort från deras sällskap.

Jag tänker inte dröja kvar vid orsakerna. Jag hoppas att ni inte gör det. Lägg det förgångna bakom er. … Det finns allt att vinna och inget att förlora. Kom tillbaka, mina vänner. Det finns mer frid i kyrkan än ni upplevt på länge. Det finns många vars vänskap ni kommer att ha glädje av.²⁰

Mina älskade bröder och systrar som kanske … gått vilse: Kyrkan behöver er, och ni behöver kyrkan. Ni kommer att finna många öron som lyssnar med förståelse. Många händer kommer att hjälpa er att finna vägen tillbaka. Hjärtan kommer att värma era hjärtan. Tårar kommer att fällas, inte av bitterhet, utan av glädje.²¹

För sista dagars heliga som återvänder till aktivitet i kyrkan kommer det att kännas gott att vara hemma igen.

En söndag befann jag mig i en stad i Kalifornien på en stavskonferens. Mitt namn och min bild hade stått i den lokala tidningen. När stavspresidenten och jag kom in i stavscentret den morgonen ringde telefonen. Det var till mig, och den som ringde talade om vem han var. Han ville träffa mig. Jag ursäktade mig från det möte som jag skulle hålla tidigt den morgonen och bad stavspresidenten ta över. Jag hade något att göra som var viktigare.

Han kom, denne min vän, blyg och något räddhågad. Han hade varit borta länge. Vi omfamnade varandra som bröder som varit åtskilda länge. Samtalet var lite tafatt i början, men det blev snart innerligare när vi talade om den tid vi tillsammans tillbringat i England många år tidigare. Denne starke man hade tårar i ögonen när han talade om den kyrka, som han tagit så verksam del i och berättade sedan om de långa tomma åren som följt. Han dröjde kvar vi dem som en som talar om mardrömmar. När han beskrivit dessa bortslösade år, talade vi om hans återkomst. Han trodde att det skulle bli svårt, att det skulle bli generande, men han gick med på att försöka.

Jag fick ett brev från honom för inte så länge sedan. Han sa: ”Jag är tillbaka. Jag är tillbaka, och så underbart det känns att vara hemma igen.”

Och till er mina vänner, som liksom han längtar efter att komma tillbaka men som tvekar att ta det första steget, försök. Låt oss möta dig där du står nu och ta dig vid handen och hjälpa dig. Jag lovar att det kommer att kännas skönt att vara hemma igen.²²

Förslag till studier och diskussion

Frågor

Varför måste ”vårt intresse och vår omsorg … alltid gälla den enskilde”, även i en världsomfattande kyrka? (Se avsnitt 1.) När har du välsignats av någon som personligen intresserade sig för dig? Hur kan vi vara mer känsliga när vi tar hand om varje enskild person?
Vad kan vi lära och tillämpa från brevet som president Hinckley berättade om i avsnitt 2? Begrunda vad du kan göra för att stärka dem som arbetar på att stärka sin tro.
Varför behöver alla nya medlemmar en vän, ett ansvar och näring genom Guds goda ord? (Se avsnitt 3.) Hur kan vi bli vän med nya medlemmar? Hur kan vi stödja nyomvända i deras ansvar i kyrkan? Hur kan vi hjälpa nyomvända ”få näring genom Guds goda ord”?
Varför är det ibland svårt för medlemmar att återvända till aktivitet i kyrkan? (Se avsnitt 4.) Hur kan vi hjälpa människor komma tillbaka? När har du upplevt eller bevittnat den glädje som kommer av att återvända till aktivitet i kyrkan?
Vad lär du dig från president Hinckleys berättelse i avsnitt 5? Fundera på hur du kan hjälpa någon som inte är aktiv i kyrkan att ”komma hem igen”.

Skriftställen som hör till detta ämne

Luk. 15; Joh. 10:1–16, 26–28; 13:34–35; Mosiah 18:8–10; Hel. 6:3; 3 Ne. 18:32; Moro. 6:4–6; L&F 38:24

Studiehjälpmedel

”Många finner att den bästa tiden att studera är på morgonen efter en god natts sömn. … Andra föredrar att studera under de lugna timmarna när dagens arbete och bekymmer är över. Det som kanske är viktigare än tiden på dagen är att man avsätter en regelbunden tid för studier” (se Howard W. Hunter, ”Att läsa skrifterna”, Nordstjärnan, maj 1980, s. 96–97).