Konsten att knyta en slips
”[Var en] biskop för mitt folk, säger Herren, icke till namnet utan till gärningen.” (L&F 117:11)
”Åh … det kan inte vara sant!” sade Ryan till sin spegelbild. Han tittade på slipsens långa ändar. Han hade en halvtimme på sig att fundera ut det hela. Hur svårt kunde det vara?
Mamma knackade på badrumsdörren. ”Ryan?” frågade hon tyst.
”Kom in”, grymtade han.
Mamma såg leende på honom när hon öppnade dörren. ”Hur går det?”
”Inte så bra”, svarade han. ”Jag önskar jag kunde få den att se ut som pappas.”
Mamma fick en rynka i pannan som snabbt försvann. Ryan önskade att han inte hade nämnt pappa, men det flög ur honom innan han hann tänka efter.
Mamma lade slipsändarna om varandra. ”Tror du att vi kan hitta en beskrivning på det i scouternas handbok?” Hon gick för att hämta den.
Ryan tyckte att det var fånigt att han levt i tolv år utan att ha lärt sig knyta en slips. Pappa brukade göra det åt honom. Men nu hade mamma och pappa skilt sig, och pappa bodde på andra sidan stan.
Mamma kom tillbaka med boken uppslagen. ”Får jag försöka?” frågade hon.
”Visst”, sade Ryan för att vara snäll. Mamma var smart, men hon var inte precis känd för att kunna göra knopar.
Mamma knöt någonting som såg ut som ett origamiprojekt och knöt sedan upp det silkiga tyget och började om. Efter ett till misslyckat försök suckade hon djupt.
Plötsligt kom Ryans äldre syster Katie rusande in i badrummet. ”Ryan! Vad är det för fel på din slips?” frågade hon, som om hans slips plötsligt muterat.
”Ingenting!” sade mamma och försökte rätta till den. ”Allt.”
”Jag kommer att komma för sent”, sade Ryan och försökte att inte låta upprörd. Men han var upprörd. Det var första gången han skulle dela ut sakramentet sedan han ordinerats som diakon, och hans slips såg hemsk ut.
”Du kan inte dela ut sakramentet om du ser ut så där”, sade Katie.
Mamma föste försiktigt ut Katie från badrummet och kom sedan tillbaka. ”Jag har en idé”, sade hon.
Ryan såg tveksamt på henne.
”Tänk om du skulle springa till kyrkan tidigt och be biskopen göra det?”
Biskopen? Så genant! Ryan tänkte att han hellre stannade hemma än gick in i kapellet med sin slips i handen och gick fram till biskopen framför alla andra.
”Han hjälper säkert Peter att knyta slipsen hela tiden”, sade mamma.
Peter var biskopens son. ”Det tvivlar jag på”, sade Ryan. Han grimaserade mot spegelbilden och ryckte i slipsen.
När Ryan kom fram till kapellet kände han hur han rodnade av skam. Vad skulle de andra pojkarna tänka om de såg honom be biskopen knyta slipsen? Varför kunde inte hans mamma ha hjälpt honom? Han vände nästan om. Men så viskade en stark röst till honom att gå in i kapellet och att allt skulle vara okej.
Han drog ett djupt andetag och gick in genom dörrarna. Han var tidig, så kapellet var tomt sånär som på organisten och några personer som satt längst fram. Och där satt biskop Anderson med sitt huvud böjt mot skrifterna han läste. Just då tittade biskopen upp och såg Ryan. Han lade ifrån sig skrifterna och gick nerför gången. Han sträckte fram handen.
”Välkommen, Ryan. Ser du fram emot att dela ut sakramentet idag?” frågade han.
”Tja, jag har ett problem”, sade Ryan.
”Oroa dig inte. Alla känner sig nervös första gången. Jag klev på en kvinnas fot när jag var lika gammal som du. Men det var okej.”
”Nej”, sade Ryan, och sträckte fram slipsen.
”Aha. Följ med mig”, sade biskopen.
De gick ut i foajén. Biskopen visade Ryan hur han skulle knyta slipsen och innan Ryan visste ordet av såg hans slips normal ut. Biskop Anderson retade honom inte och såg inte heller ut som om han tyckte att han redan borde kunna göra det själv. Han verkade inte tycka synd om Ryan heller.
”Tack för att jag fick hjälpa dig med slipsen”, sade biskop Anderson när de gick tillbaka in i kapellet.
Ryan nickade. Han kände sig fortfarande generad, men inte alls lika mycket nu när slipsen var knuten.
Biskopen lade sin hand på Ryans axel. ”Församlingen är som en stor familj, och för mig känns det alltid bättre när jag vet att min familj är väl omhändertagen.” Sedan gick han mot förhöjningen.
När Ryan delade ut sakramentet såg han bekanta leende ansikten. Han funderade på vad biskopen hade sagt. Församlingen var som en stor familj, och det var en familj han gillade att tillhöra.