Den minste bland er
En ny diakon lärde mig – hans biskop – vad Frälsaren menade när han sade: ”Ty den som är minst bland er alla, han är den störste.” (Luk 9:48)
Vår församling behövde en ny president för diakonernas kvorum. Mina rådgivare och jag knäböjde under biskopsrådets möte, som vi alltid gör, för att be om Herrens bekräftelse på denna och andra kallelser.
Anden bekräftade dem, så jag bokade in en intervju med Víctor Leonardo Jiménez Gonzáles, en ung man som nyligen fyllt tolv och som redan verkade som sekreterare för diakonernas kvorum.
Under intervjun frågade jag Víctor om hans dåvarande ämbete och hur han tyckte att det gick.
”Jag känner mig orolig”, svarade han. ”Jag känner mig verkligen bekymrad.”
”Varför är du bekymrad?”
”Jag vill ju att alla diakonerna ska komma till kyrkan. Så på väg hit idag gick jag hem till Nicholas och Anthony och väckte dem, sen gick jag hem till Jimmy och Luis för att få dem att komma. Jag är verkligen orolig”, sade Víctor.
Jag förundrades över det han sade och över att denna tolvåriga kvorumsekreterare kunde vara så bekymrad för de andra medlemmarna i kvorumet.
”Jag är här för att tjäna”, fortsatte han, ”och jag vill göra det på rätt sätt, men jag är en av de lägsta ledarna”.
”Vad menar du när du säger ’en av de lägsta ledarna’?” frågade jag.
”Eftersom jag är sekreteraren. Jag är inte president eller en rådgivare. Jag är en sekreterare och det gör mig till en av de lägsta ledarna. Men diakonerna borde komma och det gör de inte, så jag måste gå och hämta dem för det är här de borde vara. Jag vet inte varför de inte kommer. Men jag måste få hit dem!”
Jag kunde inte längre hålla tillbaka tårarna utan de rann ner för mina kinder. Med darrande röst sade jag: ”Du har påmint mig om varför jag kallades som biskop. Biskopar ska bekymra sig om andra, besöka dem och betjäna dem som konung Benjamin gjorde. Vi måste stå i våra medmänniskors tjänst, och då är vi i Guds tjänst. Du är inte den lägsta ledaren. Alla som tjänar utför ett viktigt arbete för vår himmelske Fader och hans kyrka.”
Som svar på detta sade han: ”Det är vad pappa lärde mig. Och nu när jag ser dig gråta minns jag en gång när han pratade med mig – han grät och sade: ’När du har fått ett ansvar måste du utföra det på rätt sätt.’”
Tårarna uppfriskade min själ och den unge mannens ord uppfriskade mitt minne. Jag kom ihåg hur betydelsefulla vår himmelske Faders barn är när jag såg hur mycket var och en av medlemmarna i diakonernas kvorum betydde för denne unge man.
Jag bad Viktor ta emot kallelsen som president för diakonernas kvorum. Han svarade: ”Nu ska jag verkligen arbeta hårt. Jag kommer inte att göra dig besviken.”
Än idag, en tid senare, rinner tårarna när jag minns denna oförglömliga intervju. Jag vet vilken gudomlig förmåga denne unge man har. Han har framtiden fast i sikte och hans vision av vad som är viktigt är tydlig.