Hur skulle jag komma till kyrkan?
År 1997 skickades jag till La Victoria i Venezuela i arbetet och skulle bara ha varit där i tio dagar. När jag insåg att jag inte skulle komma tillbaka hem till Italien som förväntat, började jag leta efter ett sista dagars heligt kapell så jag kunde gå till kyrkan på söndagen.
En dag under lunchen blev jag bekant med en ung italiensk ingenjör som visste att det fanns ett kapell i Maracay. Han ritade en karta åt mig. Jag hade tillgång till en bil, men hade tyvärr inte ännu genomgått den medicinska undersökningen som krävdes för att jag skulle få tillfälligt körtillstånd.
Jag var ny i området, talade bara lite spanska och flera människor hade rått mig att inte använda mig av kollektivtrafiken på egen hand. Jag stod inför ett problem. Påsksöndagen närmade sig och jag ville verkligen förnya mina förbund genom att ta del av sakramentet. Hur skulle jag komma till kyrkan i Maracay om jag inte körde? Om jag körde riskerade jag att stoppas av polisen för att jag körde utan tillstånd.
När jag övervägde mina valmöjligheter kom jag att tänka på tolfte trosartikeln: ”Vi tror på att … lyda, ära och understödja lagarna.” Jag visste att jag måste lyda landets lagar (se L&F 58:21) och inte köra, även om det innebar att jag skulle missa kyrkans möten.
Några dagar senare flyttade jag till ett hotell där flera av mina arbetskamrater bodde. På lördagsmorgonen gick jag på en promenad, och när jag återvände till hotellet funderade jag fortfarande på hur jag skulle komma till kyrkan nästa dag. När jag gick förbi receptionen såg jag till min förvåning ett exemplar av Liahona på spanska.
”Vem är medlem i kyrkan här?” frågade jag. Någon svarade att tidningen tillhörde en av hotellarbetarna. Receptionisten gick till hans kontor och bad honom prata med mig. När vi samtalade om kyrkan berättade denne gode broder att det fanns en församling där i La Victoria och att kapellet låg på promenadavstånd från hotellet. Han sade att han gärna skulle hämta mig följande morgon och följa mig till kyrkan. Vad glad jag blev!
Jag blev kvar i La Victoria i ytterligare två månader. Under den tiden fick jag många nya vänner medan jag glatt deltog i möten och aktiviteter. Strax efter påsken fick jag körtillstånd och kunde därför åka till stavskonferensen i Maracay.
Medan jag var i Venezuela stärktes mitt vittnesbörd om att lyda landets lagar – även när det är olägligt. Jag fick också ett vittnesbörd om att kyrkans tidningar är ett effektivt sätt att dela med sig av Herrens välsignelser.