Prioritera
Jag föddes och växte upp i Korea i en kärleksfull familj och jag blev medlem i kyrkan i tonåren. Jag vill berätta för er om min omvändelse.
Min klasskamrat och jag arbetade tillsammans i skolans bibliotek strax efter vinterlovet när han frågade mig om jag ville följa med honom till kyrkan. Jag frågade honom vilken slags kyrka det var och han sade att den låg nära skolan. Han sade att det var roligt och att det fanns många flickor där. Jag var 16 år gammal och den kyrkan lät som om den kunde vara något för mig. Jag beslöt mig för att följa med. Jag hade gått till en presbyteriansk kyrka under några år i grundskolan och hade goda minnen från den.
Min vän och jag gick till en lördagsaktivitet och alla kom fram för att hälsa mig välkommen. Jag imponerades av att de var så snälla att de hälsade på en liten kille de inte ens kände. Jag gick till kyrkan nästa dag och presenterades för missionärerna.
Missionärerna undervisade mig om evangeliets grundläggande principer, om Jesus Kristus och om återställelsen av evangeliet genom profeten Joseph Smith. Alla lektioner jag fick var rimliga och logiska och jag imponerades av tanken på evig utveckling och frälsningsplanen. Jag hade ofta undrat varför jag var här på jorden och vad som väntade mig efter döden. Det var trösterikt att veta att om jag gör allt jag kan själv så gör Frälsaren resten.
Två månader senare ville jag döpas och konfirmeras, men jag behövde mina föräldrars tillåtelse. De var buddister, men de litade på mig. Jag tänkte att det var bäst att fråga mamma först, så jag bad missionärerna besöka mitt hem under dagen. Innan jag gick till skolan sade jag till mamma att några utlänningar kanske skulle komma för att ställa henne en fråga och att hon skulle svara ja. Sedan sprang jag ut genom dörren för att gå till skolan. När jag kom hem sade mamma att hon hade haft två stiliga amerikaner på besök. Hon sade att de talade underbar koreanska och att hon imponerats av dem till den grad att hon hade sagt ja. Så jag fick mina föräldrars tillåtelse att bli medlem i kyrkan.
Ett liv grundat på förbund
När vi döps ingår vi ett förbund och det är början på vårt liv i evangeliet. Vi ingår och förnyar andra förbund under vårt liv, som när vi tar del av sakramentet eller, för unga män, får prästadömet. Vårt liv grundar sig på förbund. Vår himmelske Fader förväntar sig att vi ska vara trogna de förbund vi ingår och när vi är det är han trogen förbundet han ingick att välsigna oss.
Budskapet jag vill ge er ungdomar är att prioritera, förstå förbunden ni ingår och vara trogna dessa förbund även när det krävs att ni offrar något. När ni är trofasta och har ett evigt perspektiv välsignar Herren er, inte bara i framtiden utan också under er tid på jorden.
I gymnasiet valde jag till exempel att inte studera på söndagarna. Jag brukade studera till midnatt på lördagen och sedan be mamma väcka mig tidigt på måndag morgon. Jag helgade sabbatsdagen. Ibland oroade jag mig lite eftersom jag visste att mina klasskamrater studerade hela söndagen. I Korea är det viktigt att bli antagen vid ett bra universitet. Men även när jag hade prov på en måndag studerade jag inte på söndagen. Eftersom jag hade färre dagar jag kunde studera på behövde jag verkligen fokusera min uppmärksamhet. Jag tror att jag använde studietiden bättre på grund av denna fokusering. Det slutade med att jag var en av de bästa eleverna i mitt gymnasium och jag kom in på ett av de mest aktade universiteten i Korea.
När vi väl fokuserar på kyrkan och evangeliets principer kan vi tillämpa samma principer på allt vi gör, och vi får Herrens stöd och han välsignar oss.
Med blicken endast på Guds ära
Ett av mina favoritskriftställen är L&F 4:5, och det handlar om ledaregenskaper. Det nämner att vi ska ha ”blicken endast på Guds ära”. Närhelst jag tjänar i kyrkan frågar jag mig själv: Vad är viktigast? Har jag blicken endast på Guds ära eller på något annat?
Under 28 år arbetade jag för IBM i Korea. Under den tiden verkade jag också i många ämbeten i kyrkan, bland annat som verkställande sekreterare i staven, högrådsmedlem, stavspresident, regionrepresentant och områdessjuttio. Jag försökte alltid balansera prioriteringarna inom familjen, arbetet, kyrkans ämbete och tid för mig själv. Och jag hade alltid tid att göra det jag behövde göra.
Som regionrepresentant och områdessjuttio behövde jag resa till Salt Lake City två gånger om året under generalkonferensen och som företagsledare fann jag att det inte var lätt att lämna kontoret under mer än en vecka. Jag var fast besluten att resa och företagets verkställande direktör kände mig och litade på mig när jag sade att jag kunde hantera det. Vi kan hantera våra problem när vi prioriterar. Jag ville inte kompromissa med min tro för att avancera inom företaget. När man väl bestämt sig för detta känner man frid, för man gör det som är rätt. Det är inte lätt att uppfylla våra ansvarsuppgifter eller hålla våra förbund och det kräver många uppoffringar, men när vi gör detta får vi välsignelser som verkligen överstiger våra offer.
Klivstenar
Föreställ er att ni står på ena sidan av ett vattendrag och att er eviga lycka finns på andra sidan. Ni behöver några klivstenar i ert liv för att ta er över. Till exempel välja att gå på mission, gifta sig i templet och bilda familj. När ni förbereder er för var och en av dessa händelser är ni på god väg att nå ert slutgiltiga mål.
När de tillkännagav att templet i Seoul i Korea skulle byggas gladdes vi alla. Vi visste att vårt liv i evangeliet inte var komplett utan templet. Det tog ett tag innan templet stod färdigt, men templets välsignelser gjorde att medlemmarnas vittnesbörd och tro blev djupare rotade. När de besöker templet blir de mer hängivna evangeliet och är på god väg mot sitt slutgiltiga mål.
Så jag uppmanar er ungdomar att sätta upp klivstenar som delmål i ert liv. De ger er hjälp och skydd. Jag vet att när vi är trogna våra förbund har vårt liv större mening och vi blir välsignade.