Varför vaknade jag klockan tre på morgonen?
Först trodde jag att det var min hustru Eva som hade knuffat till mig. Men när jag vände mig om såg jag att hon fortfarande sov. Jag satte mig upp och hade en stark känsla av att jag behövde gå till vardagsrummet. Jag klev upp ur sängen och gick ner längs hallen. Jag tittade till barnen på vägen och de låg i sina sängar och sov.
I vardagsrummet alstrade vår kolspis en trevlig värme, kvällens kolranson glödde fortfarande starkt. Spjället var rätt justerat och pannan verkade fungera som den skulle. Allt såg normalt ut. Till och med hunden sov, omedveten om att jag stod där. Utanför såg jag bara orörliga skuggor som låg över en snötäckt trädgård.
När jag såg mig omkring igen var jag fundersam. Känslan jag hade var påtaglig. Så varför stod jag ensam i vardagsrummet klockan tre på morgonen? Jag dröjde mig kvar några minuter till men bestämde mig sedan för att gå och lägga mig igen.
Precis när jag vände mig mot sovrummet hörde jag ett metalliskt swoosh bakom mig. Jag vände mig snabbt om och såg rök och glödande kol forsa ut från spisens baksida! En nit på spisröret hade plötsligt gått sönder och en del av röret hade glidit ner ovanpå en annan del och lämnat ett gapande hål efter sig.
Jag ropade på Eva för att få hjälp. Sedan tog jag snabbt på mig ett par tjocka läderhandskar som jag förvarade i närheten av spisen och satte ihop rörbitarna igen. Efter det hjälpte jag Eva att få bort röken från vardagsrummet. Sedan inspekterade vi skadorna.
Glöd och sot hade bara bränt en liten del av heltäckningsmattan. Om jag inte hade varit där när röret gick sönder skulle hela vardagsrummet snabbt ha täckts av flammor. Vårt hem skulle förmodligen ha totalförstörts och vi kunde ha mist livet – om inte den Helige Anden skickat sin stilla, men bestående maning.
När jag återvände till sängen var jag tacksam för att en kärleksfull himmelsk Fader, som ser till allting, varnade mig för att en liten metallnit skulle brista denna kalla vinternatt.