”Den kanaaneiska kvinnans ödmjukhet”, Liahona, sep. 2023.
Jesu underverk
Den kanaaneiska kvinnans ödmjukhet
Vilken roll har tro och ödmjukhet när vi söker de underverk vi behöver?
Den kanaaneiska kvinnan, av Harold Copping, Bridgeman Images
Bland de oräkneliga möten som Jesus Kristus måste ha upplevt under sin jordiska verksamhet finns det ett som är lätt att missa eftersom det var kort och ibland missförstått: det med den kanaaneiska kvinnan som beskrivs i Matteus 15:21–28.
Men med lite mer bakgrund kan vi lära oss vackra sanningar om Jesu Kristi tålamod och medkänsla genom att bekanta oss med den här sällan nämnda kvinnan med exemplarisk tro och ödmjukhet.
Bakgrund
I Matteus 14 får vi veta att Frälsaren var medveten om Johannes Döparens död genom halshuggning på anstiftan av Herodias. När Jesus fick höra om sin kusins död försökte han dra sig tillbaka med båt till en ”öde plats”, kanske för att sörja, men folket följde honom till fots (se Matteus 14:13). I en gest av stor medkänsla tillbringade Kristus dagen med folket och utförde till och med ett av sina mäktiga underverk i det att han mättade tusentals människor med fem bröd och två fiskar (se Matteus 14:15–21).
Den kvällen utförde Frälsaren ännu ett stort underverk. Han hade gått ifrån sina lärjungar upp på berget ”för att få vara för sig själv” och be. Hans lärjungar gick ombord på en båt som sedan ansattes av vågorna i Gennesarets sjö och kastades hit och dit av en storm. ”Jesus [kom] till dem, gående på sjön”, vilket fick lärjungarna att säga: ”Du är verkligen Guds Son!” (Se Matteus 14:23–25, 33.)
Sedan färdades Jesus norrut från Galileen till området runt Tyrus och Sidon, i dagens Libanon. Han sökte förvisso ”vila och avskildhet eller de tillfällen som behövdes för att instruera de tolv”, som hade undsluppit honom.1 Det var där som ”en kanaaneisk kvinna [kom] från den trakten och ropade: ’Herre, Davids Son, förbarma dig över mig! Min dotter är svårt besatt’” (Matteus 15:22).
Den kanaaneiska kvinnans dotter botades någonstans i trakten mellan Sidon och Tyrus, norr om Galileen.
Sidon (se illustration ovan): Även känd som Sayda. I forna tider gjorde kommersiell handel staden till en av de viktigaste i Fenicien.
Tyrus (se fotografi ovan): en annan viktig handelsstad som ligger omkring 3,5 mil söder om Sidon. Under sin verksamhet besökte aposteln Paulus kyrkans medlemmar här (se Apostlagärningarna 21:3–7).
Illustration av Sidon: Balage Balogh
Den kanaaneiska kvinnan
Det var anmärkningsvärt att kvinnan överhuvudtaget närmade sig Jesus. Hon var kanaaneisk, ”av hednisk börd”, och kananeerna ”var särskilt illa beryktade bland judarna”.2 Ändå fick hennes tro på Jesu Kristi kraft och hennes kärlek till sin dotter henne att vädja till Frälsaren om hjälp. Äldste James E. Talmage (1862–1933) i de tolv apostlarnas kvorum förklarade: ”Det förhållandet, att hon tilltalade Jesus som Davids son, visar att hon trodde att han var Israels Messias.”3
Även om vi vet väldigt lite om denna hedniska mor kan vi anta att hennes tro var som andra kvinnors som nämndes i Nya testamentet. Liksom kvinnan som hade ”blödningar” (Markus 5:25), Marta och Maria från Betania och Maria Magdalena, satte den kanaaneiska kvinnan hela sin lit till Frälsaren. Hon hade en fast och säker uppfattning om vem han var.
Först svarade Jesus henne inte. Lärjungarna uppmuntrade honom att skicka iväg henne eftersom hon störde dem, och de förstod att hon hindrade honom från att söka stillhet.4
Till slut svarade Jesus. Han gav följande förklaring till att han först varit tyst: ”Jag är inte sänd till andra än de förlorade fåren av Israels hus” (Matteus 15:24).
Frälsarens ord gör det ännu mer häpnadsväckande att den här hedniska kvinnan kom och bad om en välsignelse för sin dotter. Hon var inte en av Israels kvinnor, men på något sätt visste hon att Jesus Kristus var Messias, en kung. Och även om han klargjorde att han endast hade sänts till judarna i Israel, hade kvinnan tro på att han skulle bota hennes dotter. Ödmjukt föll hon ner för honom för att erkänna hans kunglighet och makt (se Markus 7:25), och bad än en gång enträget: ”Herre, hjälp mig!” (Matteus 15:25).
Saktmod och underverk
I ett svar som verkar hårt för dagens lärjungar, sa Jesus: ”Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna” (Matteus 15:26). Bibelforskare har förklarat att i den här liknelsen är ”barnen” judarna och ”hundarna” hedningarna.
Med andra ord gällde Kristi förpliktelse främst judarna. Han skulle mätta dem – eller ge dem evangeliet – först, och sedan skulle de mätta eller undervisa resten av världen. Äldste Talmage förklarade: ”Hur hårda dessa ord än må synas oss, så förstod hon dem i den anda Herren avsåg … Säkert är, att kvinnan inte blev stött över jämförelsen.”5
Återigen är den här goda kvinnans svar rörande, förunderligt och saktmodigt: ”Jo, Herre, för också hundarna äter smulorna som faller från deras herrars bord” (Matteus 15:27).
Den här trosfyllda kvinnan lät sig inte avskräckas. I stället för att ta illa upp valde hon tro. Hennes svar är ett uttryck för hopp även i smulorna. Vilken otrolig tro att lita på att en smula från Frälsarens bord skulle räcka för att övervinna det som plågade hennes dotter. Den här trofasta moderns svar visar ödmjukhet och saktmod.
Äldste David A. Bednar i de tolv apostlarnas kvorum har förklarat att ”ödmjukheten är stark, inte svag; aktiv, inte passiv; modig, inte försynt; behärskad, inte överdriven; blygsam, inte självupphöjande; och älskvärd, inte brysk”.6 Den kanaaneiska kvinnan förkunnade verkligen med styrka, idoghet och mod sin tro på att till och med en smula av Frälsarens kraft skulle vara nog.
Den kanaaneiska kvinnan var stark, aktiv och modig i det att hon förkunnade sin tro på att till och med en smula av Frälsarens kraft skulle vara nog.
Slutligen svarade Jesus Kristus med ett kraftgivande och välbekant svar: ”Kvinna, din tro är stor. Det ska ske för dig som du vill.” Det här belysande exemplet på hur han värdesätter och omfamnar oss var och en på vår resa mot honom följs i skrifterna av bekräftelsen att ”från den stunden var hennes dotter botad” (Matteus 15:28).
Vad kan vi lära oss?
Äldste Talmage sa: ”Kvinnans berömvärda ståndaktighet grundade sig på den tro, som övervinner påtagliga hinder och uthärdar trots svårigheter.”7
Den sortens varaktiga tro på Jesus Kristus är precis vad vår älskade profet, president Russell M. Nelson, har uppmanat oss att utveckla: ”En tro på Jesus Kristus är den största kraft som är tillgänglig för oss i det här livet. Allt är möjligt för den som tror.”8
Jag hyllar den kanaaneiska kvinnan som starkt, aktivt, modigt och ihärdigt hävdade sin tro på Jesus Kristus som Frälsaren, Messias och kungen. Hon är ett exempel i Nya testamentet på den tro och ödmjukhet som krävs av alla Jesu Kristi lärjungar. Låt oss oförskräckt och ihärdigt eftersträva en tro av detta slag på vår ”överstepräst för det goda som ska komma” (se Hebreerbrevet 9:11).