Helad i templet

Phumelele Mkhize, KwaZulu-Natal, Sydafrika

I templet kände jag en djup förvissning om att Herren älskar mig och är medveten om mina svårigheter.

Bild

par framför templet

Foto med tillstånd av författaren; bakgrundsfoto av Durbans tempel i Sydafrika: Matthew Reier

Vår förste son föddes död 2017. Nio månader innan Durbans tempel i Sydafrika invigdes år 2020 fick vi ännu en dödfödd son.

Då kände jag mig som Hanna i Gamla testamentet. Jag ”var djupt bedrövad och började be till Herren under häftig gråt” (1 Samuelsboken 1:10).

Jag kände mig hjälplös och arg, och led outhärdligt. Jag kämpade känslomässigt, fysiskt och andligt. Att hålla fast vid ledstången kändes som att hålla fast vid en tråd som gradvis gled bort från mina händer. Jag brann verkligen ”i lidandets ugn” (Jesaja 48:10).

Jag är så tacksam för att jag fick hjälp och läkedom av min familj, skrifterna och bön. Jag fick också hjälp av vårdpersonal. Men kulmen på mitt helande kom i templet.

När jag började tjäna i templet började jag fyllas av tilltagande ljus. Jag kände mig hemma där. Jag kände också en djup förvissning om att Herren älskar mig och är medveten om mina svårigheter.

I mitt fortsatta tjänande i Herrens hus började jag titta på mina förfäders namn på ett annat sätt. Det var inte bara namn. Jag insåg till exempel att en anmoder var en dotter, en mor, en mormor, en moster, en syster, en brorsdotter. Hennes bortgång måste ha varit svår för överlevande släktingar. Men välsignelserna som den här anmodern erbjuds i templet genom heliga ställföreträdande förrättningar innebär en enorm och ljuv glädje som övergår all smärta som hennes levande släktingar kan ha känt vid hennes bortgång.

Den insikten har hjälpt mig när jag har tänkt på våra dyrbara pojkar, våra andars eviga natur och vår himmelske Faders frälsningsplan. Förlusten av våra pojkar får mig att göra mitt bästa för att leva efter evangeliet.

Vissa dagar är fortfarande svårare än andra. Men dagarna blir lättare av att jag håller fast vid mina förbundslöften.

För att låna president Russell M. Nelson ord: ”Vi saknar [våra söner] mycket. Men tack vare Jesu Kristi återställda evangelium oroar vi oss inte för [dem]. Medan vi fortsätter att hedra våra förbund med Gud lever vi i förväntan om att få vara med [dem] igen.”¹