Vad templet betyder för mig

Lisa Prebble

Författaren bor i Tasmanien, Australien.

Att ha en aktuell tempelrekommendation hjälper mig se till att min entusiasm över att leva efter Jesu Kristi evangelium förblir aktuell.

Min man och jag bor i Tasmanien, ön och delstaten söder om Australiens fastland. Vårt ”lokala” tempel är Melbourne tempel i Australien, ungefär 50 mil bort.

Vi hade förmånen att få besöka Melbourne tempel några dagar i november 2019. Föga anade vi att det skulle bli vår sista resa på länge. Före pandemin brukade jag och min man besöka templet allt mellan en till fyra gånger per år. För att ta oss dit tog flög vi eller tog färjan. Vissa år var detta svårt ekonomiskt, och då åkte vi inte lika ofta. Några av dessa resor var dagsturer, andra varade i några dagar.

Jag är förrättningstjänare i templet, så de få dagarna som jag närvarade i templet var en dyrbar möjlighet att få återknyta till mitt ämbete, lära mig mer om min himmelske Faders plan, och att tjäna andra och se dem uppleva lycka och glädje i templet.

När templet och vår statsgräns stängde under covid-19-pandemin undrade jag hur jag skulle kunna behålla templet som en betydelsefull del av mitt liv. Jag kände mig stärkt av den Helige Anden som sa att även om templet var stängt så var jag inte avstängd från mina tempelförbunds välsignelser. Jag kände en ökad närhet till Herren, särskilt när jag fokuserade på att tjäna andra, vare sig det gällde min egen familj eller dem jag är stödsyster åt.

Jag ägnade tid åt att i mitt sinne gå igenom de förbund jag ingått, de känslor jag upplevt i templet och den kunskap jag fått. I mitt sinne gick jag igenom orden i förrättningarna. Jag fortsatte att släktforska, lägga in namn och källor i FamilySearch och dela dessa namn med templet. Jag ser fram emot att få se hur listan över delade namn börjar avverkas när templen öppnar igen.

För flera år sedan berättade en kär syster i vår församling för mig att eftersom en begåvningssession tog omkring två timmar och eftersom hon bodde så långt ifrån templet, så hade hon bestämt sig för att ägna minst två timmar i veckan åt släktforskning. Hon ville visa Herren att hon var engagerad i tempeltjänst, även om det var svårt för henne att komma till templet. Hennes mål berörde mig verkligen, så jag satte samma mål för egen del.

Generalkonferenstalet från oktober 2020 som gavs av äldste Ronald A. Rasband i de tolv apostlarnas kvorum påminde mig om det här långvariga målet. Han sa: ”Vi utför tempeltjänst när vi söker efter våra förfäder och skickar in deras namn för förrättningar. Medan våra tempel har varit stängda har vi fortfarande kunnat forska om vår släkt. Med Guds Ande i våra hjärtan tar vi deras plats, som ställföreträdare, för att bli ’rekommenderade åt Herren’.”¹

20-årsjubileet av invigningen av templet i Melbourne ägde rum 2020 och det förde med sig en flod av fina minnen av de välsignelser som vår familj har fått genom att besöka det och andra tempel sedan invigningen 2000. Templet har varit en grundval för vår familjs styrka och vittnesbörd. Tillsammans med våra fyra barn har vi besökt flera tempel på det australiska fastlandet för att se våra barn utföra dop, ta emot sina begåvningar och beseglas till sina makar.

Broder och syster Prebble med sina barn och barnens makar vid Sydney tempel i Australien inför deras yngsta dotters besegling.

Att ha en aktuell tempelrekommendation hjälper mig se till att min entusiasm över att leva efter Jesu Kristi evangelium förblir aktuell. Intervjuerna för att förnya min rekommendation har varit stunder av eftertanke. De har gett mig tillfälle att uttrycka mitt vittnesbörd. De har låtit mig stärka min övertygelse om att förbli sann och trofast mot den ”mångfald välsignelser” (L&F 104:2) som Herren har lovat och som jag och min familj har tagit emot och stärkts av.

Att jag har en aktuell tempelrekommendation handlar om min tro, min hängivenhet till Jesu Kristi evangelium, min lycka, mitt hopp, min tacksamhet, min lydnad och min kärlek till min Frälsare Jesus Kristus och min himmelske Fader.