Den store ackompanjatören
Mitt i min klagan kom en enkel men kraftfull tanke till mitt sinne och ökade min tacksamhet.
Foto av författaren: Annika Burkhardt
Det är något spännande med att sitta på en bänk med fingrarna över pianots benvita tangenter i väntan på signalen från dirigenten. Att ackompanjera är en av mina favoritsysselsättningar, men den ges inte mycket uppmärksamhet. Ibland kommer mitt ego i vägen och jag vill att någon ska uppmärksamma mina ansträngningar.
Vi som ackompanjerar backar upp artisterna, håller tempot och skapar harmonin och känslan i musiken. Ibland täcker vi också upp för artistens misstag. Vi arbetar många timmar före och efter repetitionerna. Ibland är vi de sista som får noterna men de första som förväntas lära oss dem.
Vid ett jobbigt tillfälle kämpade jag med de här känslorna. Det kändes som att ingen uppskattade mitt arbete. En kväll knäböjde jag bredvid sängen för att berätta det här för min himmelske Fader.
Jag började min bön med att räkna upp allt jag gjorde och inte fick något tack för. Jag behövde inte mycket, men jag behövde någonting. Jag sa till honom att jag kände mig bortglömd.
Under min klagan viskade Anden en tanke till mitt sinne som förändrade hela mitt perspektiv.
Jag slutade be när jag plötsligt såg min situation i ett nytt ljus. Jag började gå igenom min lista över klagomål, med tanke på min himmelske Fader som ackompanjatören. Jag blev överraskad och ödmjuk när jag tänkte på att vi kanske inte inser hur mycket han hjälper oss, bidrar till våra liv och täcker upp för våra misstag. ”Han slumrar inte, han sover inte” (Ps. 121:4) för vår skull. Bjuder vi in honom sist men förväntar oss att han ska komma först?
Efter den upplevelsen började jag tacka honom för hans enastående ackompanjemang i mitt liv. Allt jag är, är jag tack vare honom och hans Son. Det var ett helt nytt perspektiv! Han tuktade mig inte för mina känslor eller min klagan. I stället valde han att undervisa mig. Han lärde mig ett annat sätt att se på honom och andra.
När jag nuförtiden faller i självömkans fälla, tänker jag på min store ackompanjatör – den jag övar med och den jag behöver tacka. Min himmelske Fader lärde mig att uppskatta honom på ett sätt som jag aldrig hade gjort tidigare, att se dem omkring mig med större uppskattning, att ha ett tacksammare hjärta och att minnas hans Sons ord: ”Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd” (Joh. 10:10).