Joseph Siaren
De historiska uppteckningarna förtydligar hur Joseph Smith uppfyllde sin roll som siare och översatte Mormons bok.
Joseph Smith, tillskrivet David Rogers, med tillstånd av Community of Christs biblioteksarkiv, Independence, Missouri
Den 6 april 1830, dagen när Joseph Smith organiserade Kristi kyrka (som senare kom att kallas Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga),1 förkunnade han orden i en uppenbarelse till de församlade. ”Se”, förkunnade Guds röst i den, ”en uppteckning skall föras ibland er, och däri skall du [Joseph Smith] kallas siare” (L&F 21:1).
Det tydligaste tecknet på Joseph Smiths roll som siare i den nyorganiserade kyrkan var Mormons bok, vilken han om och om igen förklarade hade översatts ”genom Guds gåva och makt”.2 Många av dem som stod närmast Joseph året innan kyrkan organiserades hade bevittnat den process genom vilken Mormons bok framkom och hade en viss förståelse av innebörden av ordet siare.
Innebörden av siare
Vad innebar siare för den unge profeten och hans samtida? Joseph växte upp i en familj som läste Bibeln, vilken upprepade gånger nämner siare. I Första Samuelsboken, till exempel, förklarar författaren: ”Förr i tiden i Israel, när man gick för att fråga Gud sade man: ’Kom, låt oss gå till siaren.’ Ty den som man nu kallar profet kallade man förr siare” (1 Sam. 9:9).
Bibeln nämner också människor som får andliga manifestationer genom fysiska objekt som stavar,3 en kopparorm på en påle (som blev en allmänt spridd symbol för läkaryrket),4 en efod (del av den prästerliga ämbetsdräkten som innefattade två dyrbara stenar)5 och urim och tummim.6
”Siande” och ”siare” var en del av den amerikanska kultur och familjekultur som Joseph Smith växte upp i. Genomsyrade av Bibelns språk och en blandning av angloeuropeiska kulturer som immigranter tagit med sig till Nordamerika, trodde en del människor under det tidiga 1800-talet att vissa begåvade individer kunde ”se” eller ta emot andliga manifestationer genom materiella föremål som siarstenar.7
Den unge Joseph Smith erkände sådana på hans tid vanliga folkliga skick och bruk, som uppfattningen att man med siarstenar kunde se förlorade eller gömda föremål. Eftersom Bibeln skildrar hur Gud i forna tider använde fysiska föremål för att fokusera människors tro eller kommunicera, anammade Joseph och andra sådant för sin tid. Josephs föräldrar, Joseph Smith Sr. och Lucy Mack Smith, bejakade den här kulturen i sin familj och använde fysiska föremål på det här sättet, och byborna i Palmyra och Manchester, New York, där Smiths bodde, sökte upp Joseph för att han skulle finna försvunna föremål innan han flyttade till Pennsylvania i slutet av 1827.8
För dem som saknar förståelse för hur människor i Josephs trakt på 1800-talet efterlevde sin religion kan siarstenar verka främmande, och experter har länge debatterat denna period i hans liv. Delvis till följd av upplysningen, eller förnuftets tid, en period som betonade vetenskap och den iakttagbara världen framför den andliga, började många på Josephs tid att känna att bruket av fysiska objekt, som stenar eller stavar, var vidskepligt eller olämpligt för religiösa ändamål.
Under senare år, när Joseph återgav sin anmärkningsvärda historia, betonade han sina syner och andra andliga upplevelser.9 Men några av hans före detta vänner fokuserade i stället på hans tidigare användning av siarstenar i ett försök att förstöra hans rykte i en värld som alltmer förkastade sådana skick och bruk. Joseph och andra tidiga medlemmar valde att inte fokusera på den folkliga kulturens inflytande i sitt missionsarbete eftersom många som skulle kunna sluta sig till kyrkan fick en förändrad syn på religion i förnuftets tid. Men i det som kom att bli kanoniserade uppenbarelser fortsatte Joseph att undervisa om att siarstenar och andra siarredskap, liksom förmågan att arbeta med dem, var viktiga och heliga gåvor från Gud.10
Redskap som användes till att översätta Mormons bok
Siarstenar dyker även upp i historiska redogörelser som beskriver Joseph Smith och översättningen av Mormons bok. Josephs officiella historia, som påbörjades 1838, beskriver ett besök av en ängel vid namn Moroni som berättade för honom om guldplåtar som låg nedgrävda i en kulle i närheten. Joseph berättade att medan han samtalade med ängeln ”öppnade sig en syn” så tydligt för hans inre att han ”kände igen platsen” när han senare såg den med egna ögon (JS – H 1:42).
Medlemmar i kyrkan har i alla tider försökt förstå Joseph Smiths tidiga historia och hur han hittade och översatte guldplåtarna. Den här målningen av konstnären C. C. A. Christensen från 1886 skildrar hur Joseph Smith tog emot plåtarna av ängeln Moroni.
Ängeln Moroni överlämnar plåtarna till Joseph Smith, av C. C. A. Christensen
I den historia som Joseph Smith började skriva 1838, varnade, Moroni honom för ”att Satan skulle försöka fresta mig (till följd av min fars familjs små omständigheter) att ta plåtarna i avsikt att bli rik”. Ängeln förbjöd detta, berättade Joseph, och sa att om han hade ”något annat motiv” än att bygga upp Guds rike, ”kunde [han] inte få dem” (JS – H 1:46). I sin tidigare historia från 1832 förklarar Joseph: ”Jag … eftertraktade plåtarna för att uppnå rikedom och lydde inte befallningen att jag skulle ha blicken fäst endast på Guds ära.”11 Till följd av det krävdes det av honom att han skulle återvända till kullen varje år i fyra år tills han var redo att ta emot plåtarna (se JS – H 1:53–54).
Joseph berättade att när han till slut fick plåtarna av Moroni 1827, fick han även två stenar som skulle användas till att översätta dem. Han och nära bekanta berättade om dessa stenar och beskrev dem som vita och klara till utseendet, innefattade i silverbågar som nutida glasögon, och fästa vid en stor bröstplåt.12 Så som den beskrivits skulle det här siarredskapet ha varit otympligt. Joseph Smiths mor sa att han tog loss stenarna från bröstplåten för att lättare kunna använda dem.13
I Mormons bok kallas de här stenarna för ”uttydarna” och det står att de ”beretts från begynnelsen för tolkning av språk och hade överlämnats från släktled till släktled”, och att de ”skyddats och bevarats av Herrens hand” (Mosiah 28:14–15, 20).
Boken redogör också för hur Herren gav ”två stenar” till Jareds bror, med ett löfte om att de skulle hjälpa framtida generationer att åter få hans ord. ”Skriv detta och försegla det”, befallde Herren honom, ”och i min egen rätta tid skall jag visa det för människobarnen”. Dessa stenar, förklarade Herren, ska ”förtydliga för människors ögon det som du skall skriva” (Ether 3:24, 27).
Detalj från en sida ur det ursprungliga Mormons bok-manuskriptet som innehåller Lehis familjs avfärd från Jerusalem i det som i dag är 1 Nephi 2. Joseph Smith dikterade Mormons bok till flera skrivare, däribland Oliver Cowdery, som var skrivare till de här raderna.
Med tillstånd av kyrkans historiska MUSEUM; FOTOT FÖRBÄTTRAT FÖR ATT TYDLIGGÖRA
När Joseph var färdig med att diktera sin översättning av Mormons bok för skrivare i mitten av år 1829, hade betydelsen av siare ytterligare förtydligats i texten. Mormons bok innehåller en profetia som handlar om Josef av Egypten och som förkunnar att en av hans avkomlingar – tydligen Joseph Smith – skulle vara ”en utvald siare” som skulle bringa andra avkomlingar ”till kunskapen om de förbund” som Gud hade slutit med deras förfäder (2 Nephi 3:6, 7).
I en annan berättelse i Mormons bok ger Alma den yngre uttydarna till sin son Helaman. ”[Bevara] dessa uttydare”, råder Alma honom och syftar på de två stenarna i silverbågar. Men Alma citerar också en profetia som verkar gälla en enda sten: ”Och Herren sade: Jag skall åt min tjänare Gazelem bereda en sten som skall stråla i mörkret” (Alma 37:21, 23).
Trots att det handlar om ”uttydare” (pluralis), beskriver den här profetian hur en framtida tjänare tar emot ”en sten” (singularis). som skall stråla i mörkret”.14 Sista dagars heliga på den tiden trodde att den utlovade tjänaren var Joseph Smith.15
Faktum är att historiska bevis visar att förutom de två siarstenarna vi känner till som ”uttydarna”, använde Joseph Smith åtminstone en annan siarsten, när han översatte Mormons bok, som han ofta placerade i en hatt för att utestänga ljuset. Enligt Josephs samtida gjorde han det för att kunna se orden på stenen bättre.16
År 1833 började Joseph Smith och hans vänner använda den bibliska termen ”urim och tummim” för alla stenar som användes för att ta emot gudomliga uppenbarelser – både de nephitiska uttydarna och siarstenen.17 Den här inexakta terminologin har försvårat försöken att få fram exakt med vilken metod Joseph Smith översatte Mormons bok. Förutom att använda uttydarna använde Joseph, enligt Martin Harris, även en av sina siarstenar för bekvämlighets skull under översättningen av Mormons bok. Andra källor bekräftar att Joseph använde flera översättningsredskap.18
Efter publiceringen av Mormons bok
Efter att Mormons bok publicerats i mars 1830 började Joseph Smith och hans assistenter att arbeta på det som nu kallas Joseph Smiths översättning av Bibeln, en profetisk revision av King James version.19 Enligt Josephs redogörelse var det inte tal om att använda de nephitiska uttydarna i det här översättningsprojektet eftersom han inte längre hade dem.
Joseph Smiths historia förklarar att ”genom Guds visdom förblev [plåtarna och uttydarna] i säkert förvar i mina händer tills jag med dem hade utfört det som fordrades av mig. När budbäraren som avtalat kom för att hämta dem, överlämnade jag dem till honom, och han har dem i sin vård intill denna dag” (JS – H 1:60).
Som president Brigham Young (1801–1877) förklarade det: ”Joseph lade tillbaka u[rim och] t[ummim] tillsammans med plåtarna när han var färdig med översättningen.”20
Joseph Smith har blivit känd som profet, siare och uppenbarare av tusentals medlemmar under sin livstid och av miljoner efter sin död.
Joseph Smith, tillskrivet David Rogers, med tillstånd av Community of Christ Library-Archives, Independence, Missouri
Joseph hade andra siarstenar, men enligt äldste Orson Pratt (1811–1881), medlem i de tolv apostlarnas kvorum och senare kyrkans historiker, hade Joseph också vid det laget mognat i sin andliga förståelse. Under ett möte den 28 juni 1874 som närvarades av president Brigham Young och många andra generalauktoriteter, berättade äldste Pratt för sina åhörare att han var ”närvarande många gånger” när Joseph Smith ”översatte Nya testamentet”. Då han inte såg några tolkningsredskap användas under översättningsprocessen, undrade han varför Joseph ”inte använde urim och tummim, som vid översättningen av Mormons bok”.
När äldste Pratt iakttog hur profeten översatte, ”tittade Joseph upp, som om han kunde läsa hans tankar, och förklarade att Herren gav honom urim och tummim när han saknade erfarenhet av inspirationens ande. Men nu hade han kommit så långt att han förstod hur Anden verkar, och behövde ingen hjälp av det redskapet.”21
Brigham Young delgav några åhörare sina tankar om att få en siarsten. ”Jag har nog aldrig haft någon önskan att äga en”, sa han.22 Brighams ord uttryckte hans åsikt att siarstenar inte var nödvändiga för att vara en siare”.
Den 25 oktober 1831 var Joseph Smith på en konferens i Orange i Ohio. Under konferensen sa hans bror Hyrum att han ”tyckte det var bäst att informationen om Mormons boks framkomst framlades av Joseph själv till de närvarande äldsterna så att de alla kunde få veta för sig själva”. Enligt mötesprotokollet sa Joseph ”att det aldrig varit hans avsikt att berätta för världen om alla detaljer kring Mormons boks framkomst” och ”att det inte fanns anledning för honom att berätta om dessa ting”.23 Då han mognat i sin roll som siare och insett att uppenbarelser inte krävde siarstenar, oroade han sig kanske för att människor skulle fokusera för mycket på hur boken framkom och för lite på själva boken.
Det mest anmärkningsvärda som Joseph Smith sagt om översättningen av Mormons bok var att han gjorde den ”genom Guds gåva och makt”.24 Boken själv, sa han till ledare i kyrkan, ”var den mest felfria boken av alla på jorden och vår religions slutsten” och genom att följa dess lärosatser skulle läsarna komma ”närmare Gud … än genom någon annan bok”.25
Joseph och hans hustru Emma Hale Smith bodde i envåningsdelen av det här huset under en del av översättningen av Mormons bok. Tvåvåningsdelen till höger om huset byggdes till senare.
Med tillstånd av kyrkans historiska museum
Detalj från en sida ur det ursprungliga Mormons bok-manuskriptet som innehåller Lehis familjs avfärd från Jerusalem i det som i dag är 1 Nephi 2. Joseph Smith dikterade Mormons bok till flera skrivare, däribland Oliver Cowdery, som var skrivare till de här raderna.
Med tillstånd av kyrkans historiska MUSEUM; FOTOT FÖRBÄTTRAT FÖR ATT TYDLIGGÖRA
Medlemmar i kyrkan har i alla tider försökt förstå Joseph Smiths tidiga historia och hur han hittade och översatte guldplåtarna. Den här målningen av konstnären C. C. A. Christensen från 1886 skildrar hur Joseph Smith tog emot plåtarna av ängeln Moroni.
Ängeln Moroni överlämnar plåtarna till Joseph Smith, av C. C. A. Christensen
1883 betonade The Contributor, en tidskrift som utgavs av kyrkan, de tre vittnena till Mormons bok. Sista dagars heliga har länge insett på vilket avgörande sätt de var och en hjälpte Joseph Smith att översätta och publicera Mormons bok.
Med tillstånd av kyrkans historiska museum