Mitt sökande efter sanning
Författaren bor i Kalifornien i USA.
Jag hade alltid fått lära mig att det inte fanns något sådant som Gud, men jag bestämde mig för att själv ta reda på det.
Illustration Dan Burr
Eftersom jag vuxit upp i ett tävlingsinriktat och icke-religiöst asiatiskt land, har jag alltid haft en stor önskan att bli en framgångsrik person, men jag hade inga eviga principer eller sanningar till vägledning. I mitt land innebar ”framgångsrik” att vara rik och mäktig.
Mina föräldrar lärde mig alltid att det inte fanns någon Gud. För dem var religion eller Gud en massa nonsens och var bara något för svaga människor. Under lång tid ansåg jag mig vara ateist. De lärde mig att jag inte borde lita på någon utom mig själv. Så från unga år har jag använt mina höga ambitioner som motivation till att studera och arbeta extremt hårt.
Mina föräldrar hade höga förväntningar på mig. De ville att jag ständigt skulle få höga betyg. Jag blev ledsen av att se deras besvikna miner eller höra dem gräla med varandra när jag fick ett dåligt betyg. Förutom mitt vanliga skolarbete måste jag också göra extra hemläxor på helgerna så att jag kunde behålla ett A som genomsnittsbetyg.
Även efter att jag nått de mål jag satt upp, kände jag fortfarande att livet hade något mer att erbjuda mig. Djupt i mitt hjärta visste jag att det måste finnas något mer.
En dag bestämde jag mig för att jag skulle ta reda på om det verkligen fanns en Gud. Om han existerade ville jag få veta hans vilja angående mig eller om religion bara var en massa nonsens som skapats av människors fantasi. Jag var inte rädd för att få något av de här svaren. Jag ville bara veta sanningen.
Ungefär vid den tiden blev jag nära vän med Taylor, en av mina lagkamrater i basketlaget. En morgon bad jag honom om skjuts till skolan. Han sa ja, men jag skulle behöva gå upp en timme tidigare och följa med till seminariet. Jag tackade motvilligt ja utan att veta vad det var. Jag tyckte om seminariet, mer på grund av vad jag kände än det jag lärde mig.
Strax därpå frågade Taylor om jag ville följa med honom till kyrkan. Först tyckte jag att det var lite tråkigt och konstigt i kyrkan, men så småningom blev jag berörd av den varma och fridfulla känslan jag kände på mötet.
Men jag var ännu inte övertygad om att den fina känslan hade något med Gud att göra. Hur visste jag att den inte kom från mig själv? Hur visste jag att det inte var jag själv som fick mig att känna så?
Efter många debatter inombords, vände jag mig till Taylors mamma för att få svar. Hon sa att jag kunde få mina svar genom att läsa skrifterna och be om de svar jag sökte. Jag bad utan att få några svar och kämpade med att lyda reglerna och buden jag lärde mig. Jag blev frustrerad många gånger. Jag förväntade mig att Gud på ett underbart och dramatiskt sätt skulle visa sig eller någon sorts mirakulös händelse som bevis på att Gud fanns. Jag ville helt enkelt ha ett orubbligt vittnesbörd på en gång. Sanningen är att ju mer jag bad, desto mer klarhet kände jag i mitt liv. Ju mer jag följde buden desto gladare blev jag. Ju mer jag läste skrifterna desto mer uppenbarelse tog jag emot. Mitt vittnesbörd växte gradvis, som den uppåtstigande solen på morgonen.
Det tog mig två år att besluta mig för att döpas och bli medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Även om jag tidigare hade levt efter goda moralnormer och principer kan jag nu säga att jag har funnit den eviga och yttersta sanningen: Gud lever. Jesus är Kristus, vår Frälsare och Återlösare. Himlarna är öppna. En Guds profet vandrar på jorden idag. Jesu Kristi försoning är verklig. Gud förlåter verkligen alla botfärdiga syndare. Jag är kanske inte lika smart eller begåvad som andra, men kunskapen jag har är ovärderlig.