Tate fick hjälp
Författaren bor i Utah, USA.
Det var efter midnatt, men Tate ville prata.
”Himmelske Fader, nu ber jag om ledning och beskydd varje dag” (se ”Heavenly Father, Now I Pray”, (Children’s Songbook, s. 19).
Tate låg vaken i mörkret och blinkade bort tårarna. Han hade bett om att få hjälp, men det verkade som om ett tungt svart moln hängde över honom och höll Anden borta.
”Tänk om jag aldrig glömmer det där hemska tv-programmet”, tänkte han.
För några dagar sedan hade han gjort färdigt sina läxor tidigt och satt på teven. Men han hade inte förväntat sig att se något sådant på skärmen. Tate var så chockad att han glömde stänga av teven så fort som han borde ha gjort.
Det var ett misstag. Det var inte meningen att han skulle se en sådan scen, men nu kunde han inte glömma den. Ibland poppade den upp i huvudet när han var i skolan, vid middagsbordet – till och med i kyrkan. Vid de tillfällena var han glad att mamma och pappa inte kunde se vad han tänkte på. Tates föräldrar hade lärt honom att inte titta på bilder av människor som inte hade kläder på sig. Han visste att de också förväntade sig att han skulle undvika tv-program, filmer och datorspel som var våldsamma.
”Nu vet jag varför”, mumlade Tate för sig själv.
Tate klev upp ur sängen och gick ner på knä igen. Vad kunde han göra?
”Himmelske Fader”, viskade Tate. ”Snälla, hjälp mig att sluta tänka på det jag såg.” Han torkade bort tårarna som vällt upp i ögonen och lyssnade. Hans hjärta slog fortare. Han tyckte att han kände en maning från den Helige Anden, men det var inte svaret han ville ha.
Han behövde berätta för sina föräldrar.
”Varför?”, undrade Tate. Han skulle känna sig som ett småbarn om han gick till föräldrarnas rum mitt i natten. Och att berätta för dem? Han kände sig generad och illa till mods igen.
Då kom en klar tanke till honom: Vår himmelske Fader ville att han skulle vara lycklig. Vår himmelske Fader ville att han skulle känna Anden igen, tänka på goda saker och vara ärlig mot sin familj. Speciellt ville han att Tate skulle bli en värdig prästadömsbärare när han fyllde 12 år om några månader. Tate insåg att om han höll det som han hade sett hemligt, skulle han fortsätta må dåligt av det.
Tate visste att han behövde hjälp – och den Helige Anden hade just talat om för honom var den fanns.
Tate tittade på den digitala klockan med lysande siffror bredvid sängen. Den var nästan ett på natten. Han steg upp och gick nerför den mörka hallen mot sina föräldrars rum. Han svalde nervöst och knackade på deras dörr.
”Mamma? Pappa?”
”Tate, är det du?” hörde han mamma säga sömnigt.
”Är det något som är fel?” frågade pappa.
”Ja”, sa Tate. ”Kan vi prata? Och sedan kanske jag kan få en välsignelse?”
Pappa tände sin sänglampa och bad Tate att komma in. För första gången på flera dagar kände Tate värme, hopp och ljus.
Illustration Mark Robison