Hur viktigt kan det här vara?
Kelly Laing, Washington, USA
Under min resa ombord på USS West Virginia efterlyste man en portugisisktalande officer som kunde göra ett tre veckors utbyte med den brasilianska flottan. Jag var den ende i ubåtsstyrkan som talade portugisiska.
Jag kände först att jag inte skulle resa iväg. Jag hade just avslutat en patrulltjänstgöring på tre månader och såg fram emot att träffa min familj, men jag kunde inte sluta tänka på utbytet. Jag vände mig till min himmelske Fader i bön och fick ett tydligt svar att jag skulle resa iväg, så jag tackade ja till uppdraget.
Att ordna det hela visade sig vara knepigt. Vid en punkt kände jag att jag ville ge upp. Jag tänkte: ”Hur viktigt kan det här vara?” Men den Helige Anden manade mig att göra det.
Illustration Allen Garns
Till slut, efter flera förseningar, gick jag ombord på det brasilianska fartyget. När jag ledsagades till officerarnas matsal, höll fartygskaptenen på att skrika och peka finger åt en ung officer. Kaptenen såg mig, stannade upp och sa på bruten engelska: ”Ah, min amerikanske vän har kommit. Välkommen! Får jag bjuda på en drink?”
Jag svarade på portugisiska att jag gärna skulle vilja ha en populär brasiliansk läsk som jag inte smakat sedan min mission. Han sa att de hade alla sorter av alkoholhaltiga drycker ombord, men jag sa att jag inte dricker alkohol.
Senare knackade det på dörren till min hytt. När jag öppnade stod den unge officeren från matsalen där.
”Du är amerikan”, sa han. ”Du dricker inte alkohol. Du talar portugisiska. Kan det vara så att du är mormon?”
”Ja, det är jag”, svarade jag.
Han kastade sig om halsen på mig och började snyfta.
Den här officeren, löjtnant Mendes, var en ganska ny medlem och hade nyligen tagit examen från brasilianska örlogsakademien. Ombord på skeppet förstod han snart att kaptenen förväntade sig att han skulle ta del av officerarnas vilda livsstil när de besökte hamnar. I stället anmälde sig löjtnant Mendes alltid frivilligt till ”hamntjänstgöring” och avstod helt från aktiviteterna i hamnstaden. Kaptenen tröttnade på det. När jag kom in i matsalen höll han på att skälla ut löjtnant Mendes för att han inte ville vara med.
”Du ska gå ut med officerarna nästa gång vi går i hamn”, hade han beordrat löjtnanten. ”Du ska visa den besökande amerikanen hur man roar sig. Det förväntar han sig av oss.”
I flera månader hade löjtnant Mendes bett om att hans kapten skulle förstå och acceptera hans normer. I och med att jag kom dit, kom de flesta samtalen kring middagsbordet att handla om evangeliet. Vi pratade med de andra officerarna om Joseph Smith, återställelsen, Visdomsordet och kyskhetslagen. Attityden mot löjtnant Mendes förändrades snart. Officerarna tog bort allt pornografiskt material och vid nästa hamn åt vi alla på restaurang tillsammans i stället för att gå på nattklubb.
Nära slutet av mina tre veckor ombord, och efter många samtal med kaptenen och officerarna om vår tro, hade männens hjärtan mjuknat. ”Nu förstår jag”, sa kaptenen till löjtnant Mendes innan min avresa, och tillade att han inte längre tänkte be honom gå emot sina principer.
Jag kommer aldrig att glömma den upplevelsen. Löjtnant Mendes och jag fick veta att vår himmelske Fader känner oss var och en, älskar oss och bryr sig om våra personliga liv.