Du måste själv välja
”Den som äger det eviga livet är rik.” (L&F 6:7)
En sann berättelse tagen från historiska källor
Priscillas farföräldrar bodde i ett vackert hus i Liverpool i England. Priscilla var det fjärde av nio barn och hade många kusiner. Hennes farfar och farmor fick henne att känna att de tyckte bäst om henne i hela världen. Hon tyckte mycket om att vara hemma hos dem och de köpte alltid presenter till henne.
Men så en dag förändrades allt. Missionärer från Amerika undervisade hennes familj om evangeliet och hennes föräldrar döptes. Priscilla och hennes bröder och systrar ville också döpas. När farfar fick reda på det blev han arg.
Priscilla hade aldrig sett sin farfar arg förut. Hon blev rädd. Han skrek oförglömliga, hemska ord åt Priscillas pappa: ”Hezekiah, ta din familj och bege dig härifrån. Kom aldrig tillbaka igen!”
När de kom hem samlades den chockade familjen runt öppna spisen. Pappa hade aldrig förr sett så ledsen ut. Mamma hade inte slutat gråta sedan de lämnade farföräldrarnas hus.
Priscilla var förvirrad och förtvivlad. ”Varför tycker farfar och farmor inte om oss längre?” grät hon.
Pappa försökte förklara. ”Farfar tycker inte om vår nya kyrka. Han vill inte veta av den, och han vill inte veta av oss om vi fortsätter att vara medlemmar.” Pappa sträckte på sig. ”Men jag vet att Jesus Kristus lever. Detta är hans sanna kyrka. Han hjälper oss att hitta rätt, så länge vi gör allt vi kan för att bli lika honom.”
Priscillas familj försökte vara glada, men allt verkade bli värre. Pappa förlorade sitt arbete som präst i den tidigare kyrkan, så det var ont om pengar, trots att han undervisade i skolan. Mamma lagade kläder i stället för att köpa nya. Priscilla försökte att inte klaga, men det verkade bli allt svårare för varje dag som gick. Hon längtade efter att hälsa på farmor och farfar. Om hon bara kunde få tala med dem …
Det knackade på dörren. Priscillas hjärta hoppade till av förväntan, men det var inte farmor och farfar. Farbror George och faster Hanna stod på verandan med presenter och en korg med mat. Priscilla var glad att se dem, men fick snart gå ut så att de kunde tala med hennes föräldrar. Det lät allvarligt.
”Priscilla”, ropade faster Hannah till slut. ”Vad skulle du tycka om att komma och bo hos oss?” De hade inga barn och ville adoptera henne, förklarade farbror George. Det skulle finnas gott om plats för henne i deras herrgård och hon skulle få gå i en bättre skola.
”Dessutom blir det mer över för det nödvändiga till dina bröder och systrar”, tillade faster Hannah. Priscilla visste att det var besvärligt för hennes föräldrar att skaffa mat och kläder åt nio barn. Om hon gav sig iväg skulle det bli lättare för hennes familj.
Pappa tittade sorgset ner i golvet. Mamma snyftade i sin näsduk. Det var ett vänligt erbjudande, men det var inte lätt att tacka ja. Priscilla packade sina väskor och tog farväl av familjen.
*****
”Det här blir ditt rum”, sade faster Hannah. Priscilla hade alltid fått dela rum med sina fyra systrar. Nu hade hon ett eget rum och ett hembiträde som kom och städade.
Faster Hannah tog henne med och köpte fina klänningar. På kort tid var garderoben full av dem. Hennes faster och farbror planerade fester så att hon kunde få fler vänner. Priscilla hade det mycket bra, men hon saknade sin familj och att lyssna på pappa när han undervisade vid öppna spisen.
*****
Morgonen då Priscilla fyllde 10 år gjorde hon dansande dockor av stockrosorna i trädgården. Hon tyckte det var spännande med festen som skulle hållas på eftermiddagen, men hon önskade att hennes systrar kunde komma.
Plötsligt fick hon syn på en lång, smal man som kom och gick uppför vägen med en käpp. Priscilla sprang fram för att möta honom.
”Grattis på födelsedagen, prinsessan Priscilla”, sade pappa. Han lyfte upp henne och snurrade runt.
”Åh, pappa, du kom ihåg!” ropade hon.
De gick in tillsammans. Pappa tog fram ett brev ur fickan. ”Priscilla, farbror George och faster Hanna har bett att få adoptera dig officiellt.” Priscilla visste vad det betydde — hon skulle få ärva en stor förmögenhet och ett respekterat namn. Hon skulle aldrig behöva oroa sig för pengar igen.
”Jag har fler nyheter”, sade pappa. ”Snart ska din mor och dina syskon och jag åka till Amerika.”
”Kommer ni aldrig tillbaka igen?” frågade Priscilla.
Pappa skakade på huvudet. ”George och Hannah älskar dig. De kommer att ta hand om dig och ge dig mer pengar och möjligheter än jag någonsin kan ge dig. Å andra sidan kommer livet i Amerika med den nya kyrkan att bli svårt och kräva många uppoffringar.” Pappa tittade sin dotter i ögonen. ”Du måste själv välja, Priscilla.”
Priscilla tvekade inte. Hon sprang fram till faster Hannah och kramade och pussade henne. ”Jag älskar dig, faster Hannah, och jag ska alltid minnas dig”, sade hon. ”Men jag vet att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är sann. Jag måste åka till Amerika med min familj och döpas.”
Och det är precis vad hon gjorde.
Susan B Mitchell är medlem i West Bountifuls tredje församling, West Bountifuls stav, Utah.
”Offerlagen erbjuder oss ett tillfälle att visa Herren att vi älskar honom mer än något annat. Som följd härav kan livet ibland bli svårt, eftersom detta är den fullkomlighetsprocess som bereder oss för det celestiala riket.”
Äldste M Russell Ballard i de tolv apostlarnas kvorum, ”Offerlagen”, Liahona, mar 2002, s 10, 12.