Sju insikter om medlems-missionärsarbete
Före sin himmelsfärd uppmanade Frälsaren sin lilla grupp lärjungar: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar!” (Matt 28:19) Även om denna uppgift känns överväldigande, har president Boyd K Packer, tillförordnad president för de tolv apostlarnas kvorum, kallat oss att handla med tro: ”Somliga som gör en hastig bedömning säger om denna utmaning: ’Men det är ju omöjligt! Det går inte.’ På det svarar vi helt enkelt: ’Kanske, men vi ska i alla fall göra det.’”1
Förmågan att dela med sig av evangeliet är inte någon ”gåva” som bara några få medlemmar i kyrkan har fått och som har förnekats resten. Genom våra egna upplevelser och genom att iaktta andra har vi kommit fram till att det kan vara enkelt och naturligt för oss alla att finna personer som missionärerna kan undervisa — om vi gör det på Herrens sätt. Här är sju av de insikter vi fått som visar vad som är Herrens sätt.
”Idealiska mormoner” och ”djup vänskap”
De första två insikterna vi fick tidigt i våra ansträngningar att vara goda medlemsmissionärer har gjort det mycket lättare att prata om evangeliet: Vi kan helt enkelt inte förutsäga vem som kommer att bli intresserad av evangeliet eller inte, och man måste inte bygga en vänskap först för att inbjuda människor att veta mer om evangeliet. Vi upptäckte detta när vi var nygifta och missionärerna i vår församling bad oss göra en lista på personer som vi kunde dela med oss av evangeliet till. Vi skulle börja med dem som stod överst på listan och ”förbereda” dem genom en tolvstegsprocess. Först skulle vi bjuda hem dem på middag och efter det gå på något kulturellt evenemang tillsammans. Det sjätte, sjunde och åttonde steget var att inbjuda dem till kyrkan, ge dem en Mormons bok och fråga om de ville få missionärslektionerna. Programmet avslutades med det tolfte steget — dop.
Vi gjorde pliktskyldigt en lista och överst satte vi dem som vi trodde skulle vara mest intresserade av evangeliet. De såg ut som ”idealiska mormoner” — personer vilkas värderingar, såsom rent leverne och familjekänsla, återspeglade våra egna. Sedan började vi utveckla en djupare vänskap med dem och lade till fler sociala evenemang till vårt redan så upptagna liv. En efter en tackade de som vi trodde kanske skulle vara intresserade att lära sig mer om evangeliet nej till vår inbjudan när vi kom till steg sex, sju och åtta. De tog inte illa upp av vår inbjudan, men var och en talade på sitt eget sätt om att de var nöjda med sitt eget ställningstagande till religion. Trots allt vårt arbete under många månader, fann vi ingen som var intresserad av att få veta mer om evangeliet.
Sedan kom det nya missionärer till vår församling. De kände inte till något om vår historia så de kom hem till oss, vecklade ut den bekanta uppställningen på bordet och bad oss att göra en lista på personer som vi kunde utveckla en vänskap med som förberedelse för att bli undervisade om evangeliet. ”Vi har prövat det här”, protesterade vi. ”Det tog lång tid och det fungerade inte.” Vi förklarade att vi kände att vi verkligen hade försökt med alla som vi trodde kunde vara intresserade av att höra lektionerna.
Missionärerna var desperata att få en hänvisning och vädjade: ”Känner ni inte någon som vi kan besöka?” Vi gav dem namnen på fyra par som vi inte hade tagit med på vår ursprungliga lista. Bland dem fanns Ken Taylor och hans hustru. (Namnen har ändrats.) Vi sade till äldsterna att de visst kunde knacka på deras dörr, men det skulle vara slöseri med tid. Ken tyckte illa om all slags organiserad religion. Dessutom var han en tuff rugbyspelare och drack mycket öl.
Äldsterna återvände senare överlyckliga. Ken och hans hustru hade bjudit in dem, lyssnat på den första lektionen och bett dem komma tillbaka för att undervisa den andra. Vi blev senare nära vänner med paret Taylor och vi studerade missionärslektionerna tillsammans. Vi trodde aldrig att de skulle vara intresserade av evangeliet.
Av den erfarenheten lärde vi oss att vi helt enkelt inte kan veta i förväg vem som är intresserad av att lära sig mer om kyrkan. Vi trodde att vi kunde bedöma personerna och därför var det flera som inte kom med på listan vilkas livsstil, vanor eller yttre gjorde att de inte verkade vara några troliga kandidater. Men när vi tänker på vilka som har blivit medlemmar i kyrkan, är det tydligt att få av dem skulle ha varit med på vår lista med ”troliga medlemmar” när de först kom i kontakt med kyrkan.
Många som tar emot evangeliet är bekymrade eller behöver hjälp på något sätt. (Se Alma 32:2–3.) När de lever efter evangeliet förändras de. Det enda sättet som alla människor kan få möjlighet att välja eller förkasta Jesu Kristi evangelium är om vi, utan att döma, inbjuder dem att följa Frälsaren.
Denna upplevelse har också lärt oss att i de flesta fall behöver vi inte utveckla relationer till djup vänskap först innan vi kan inbjuda andra att lära sig mer om evangeliet. Med de flesta av våra grannar, klasskamrater, arbetskollegor, affärsbiträden och de som åkte samma buss, så var det inte nödvändigt.
Heltidsmissionärerna väntar till exempel inte tills de först har blivit vän med sina kontakter. De talar med alla. En tillitsfull relation byggs upp när de får möjlighet att undervisa. Under de senaste 20 åren har vi inte observerat något samband mellan hur djup vänskapen är och sannolikheten att en person blir intresserad av att lära sig mer om evangeliet. Däremot gäller nästan alltid motsatsen: Alla som tackar ja till en inbjudan blir en nära vän, oavsett om de så småningom vill döpas eller inte. Vi har också lärt oss att även om andra tackar nej till vår inbjudan så tar de inte illa upp om de kan känna vår kärlek och Guds kärlek när vi inbjuder dem att lära sig mer om Kristi evangelium. Vanligtvis har de uttryckt tacksamhet över att vi brydde oss tillräckligt om dem för att vilja dela med oss av något så personligt och viktigt.
Lita på missionärerna
Vi fick en tredje insikt när missionärerna var hemma hos oss och undervisade Jack, en kollega till Clayton. En av äldsterna hade nyss kommit ut på sin mission och hans seniorkamrat från Argentina kämpade fortfarande med engelskan. När det kom upp frågor brukade Jack därför instinktivt fråga Clayton, som svarade — säker på att han kunde svara på ett tydligare och mer övertygande sätt än äldsterna. Det blev så att äldsterna undervisade om ett begrepp, Jack ställde en fråga, Clayton besvarade den och sedan undervisade äldsterna om nästa begrepp. Sedan ställde Jack en svår fråga som Clayton inte hade något lätt svar på. Och när Clayton inte svarade genast gav den argentinska äldsten ett djupt svar som Anden hade ingivit honom. När Jack ställde nästa fråga väntade Clayton för att se om äldsten kunde svara igen — och det kunde han. Vi lärde oss något mycket viktigt om att undervisa om evangeliet. Trots missionärernas oerfarenhet kan vi lita på att de undervisar om evangeliet väl, för den Herren kallar, den dugliggör Herren.
Människor behöver känna sig behövda
Den fjärde insikten kom när vi skulle bära upp ett gammalt, tungt kylskåp från källaren hos en äldre syster som Clayton var hemlärare till. Vi hade försökt få tag på en till församlingsmedlem som kunde hjälpa oss, men det gick inte. Desperat frågade vi Jim, en granne som inte var medlem i kyrkan, och han var glad att hjälpa till. Det var en varm och hemskt fuktig sommardag, och snart var våra kläder genomvåta av svett. När vi hade kommit till den första kröken i trappan och balanserade kylskåpet på avsatsen, sade Jim: ”Berätta lite om mormonkyrkan.”
Clayton torkade sig i pannan och svarade: ”Ärligt talat så är kyrkan just det här.” Sedan förklarade han hur hemlärarverksamheten fungerar och påpekade hur mycket den här systern behövde oss. Vi sade också att eftersom det fanns så många studenter med familjer som flyttade in och ut ur området hela tiden, så hjälpte vår familj ofta till att lasta på eller av en skåpbil.
Jim trodde det knappt. ”I vår kyrka sitter vi bara och lyssnar på en predikan och åker sedan hem. Jag har ingen aning om vem som kan behöva hjälp. De frågar aldrig, så jag kan inte erbjuda min hjälp. Var snäll och be mig om hjälp igen när ni behöver ett extra par händer. Jag gillar sånt här.” Tidigare hade Clayton utan framgång försökt att tala om religion med Jim, och han var fortfarande ointresserad. Men han var intresserad av att få möjlighet att hjälpa andra.
Denna erfarenhet lärde oss detta: Många som är nöjda med sitt liv känner ett behov av att tjäna andra. Det är Kristi ljus som skapar denna önskan att hjälpa till. När vår inbjudan att undersöka kyrkan inriktar sig på läran, tänker vi ofta inte på vad personen i fråga söker efter till att börja med. När vi engagerar dem i att hjälpa andra tillsammans med oss, ser de att kyrkan inriktar sig på ett viktigt behov.
När vi inbjuder andra att hjälpa oss med vårt arbete i kyrkan känner de sig behövda, och de känner Anden. När dessa känslor kommer inser många ofta att det är något som saknas i deras liv. Genom att hjälpa oss att göra Guds vilja lärde sig Jim mycket mer om hur det känns i kyrkan än vad han någonsin skulle ha gjort genom en diskussion eller en församlingsfest. Som en följd härav tackade Jim så småningom ja till vår inbjudan att höra missionärslektionerna.
Vad är framgång?
Trots att Jim såg mycket av sanningen och godheten i vår kyrka bestämde han sig efter den tredje lektionen att inte fortsätta undersöka kyrkan. Vi visste att många som slutar undersöka kyrkan börjar lyssna igen senare och tar emot evangeliet, men vi var ändå besvikna. Men det här gav oss den femte värdefulla insikten om medlemsmissionärsarbete — vi insåg att vi hade lyckats som missionärer. Jim hade blivit en god vän, och vi hade gett honom möjligheten att få en djupare förståelse för Jesu Kristi evangelium. Oavsett om han någonsin går ner i dopets vatten eller inte, så har han tagit ett steg framåt på vägen i sitt eget eviga framåtskridande och gjort en del viktiga, bra val. De flesta av oss är rädda att misslyckas. När vi väl hade insett att vi lyckas som medlemsmissionärer när vi inbjuder människor att lära sig och ta emot sanningen, så försvann mycket av rädslan som hindrade oss från att dela med oss av evangeliet.
Ett bestämt datum
När vi följde rådet från äldste M Russell Ballard i de tolv apostlarnas kvorum fick vi insikt nummer sex: Eftersom vi har så mycket att göra varje dag så behöver vi tidsgränser. Vare sig vi tycker om det eller inte, så har vi en tendens att skjuta på aktiviteter som vi inte har något bestämt datum för, medan sådant som behöver bli färdigt inom en viss tid blir gjort. Utan ett bestämt datum kan till och med uppbyggande ansvar av evig betydelse — som missionärsarbete — få ge vika för annat.
För att hjälpa oss har äldste Ballard bett oss att regelbundet ”skriva ner ett datum” . Han sade uttryckligen att vi inte behöver skriva ner något namn. I stället gav äldste Ballard oss utmaningen att välja ett datum för att visa Herren vår hängivenhet. Han lovade att om vi sedan tar varje tillfälle i akt att tala om evangeliet med så många som vi kan, så kommer Herren före det datumet att välsigna oss så att vi träffar någon som tackar ja till vår inbjudan att lyssna på missionärerna.2 Vi har tillsammans antagit äldste Ballards utmaning och funnit någon som missionärerna kan undervisa varje år. Varje gång vi har bestämt ett datum under bön, har Herren visat oss någon som vi kan undervisa.
Men människorna som vi har funnit har sällan varit lätta att upptäcka. Det har krävt daglig bön, täta fastedagar och att vi har skapat möjligheter för diskussioner om evangeliet. Vi har märkt att det har hjälpt att använda ”mormonuttryck” i olika sammanhang när vi talar om aktiviteter i kyrkan, våra barn som verkar som missionärer, upplevelser vi haft med våra uppgifter i kyrkan och så vidare. När vi använder sådana uttryck är det som om vi öppnar en dörr och inbjuder den andra personen att komma in och tala om kyrkan. De flesta väljer att inte komma in genom den dörren, och det är okej. Men ibland ställer de frågor om kyrkan. Då svarar vi på deras frågor. Och om vi tycker att det är lämpligt öppnar vi en dörr till och inbjuder dem till ett möte i kyrkan eller hem till oss så att vi kan berätta mer. De flesta som vi har frågat har tackat nej, men några tackar ja. Oavsett resultatet har vi funnit att om de känner vår kärlek, uttrycker de ofta tacksamhet för att vi bryr oss tillräckligt för att inbjuda dem.
För flera år sedan satte äldste Christensen upp 31 januari som ett datum. Januari kom, och trots att han påbörjat konversationer med dussintals och åter dussintals människor och frågat flera om de ville träffa missionärerna, så kunde han inte hitta någon som var intresserad. Han skulle resa till Honolulu i Hawaii för att delta i en akademisk konferens den 20 januari, och så som hans schema såg ut var det tydligt att han måste träffa personen som han skulle berätta om evangeliet för på flyget till eller från Hawaii. Det fanns ingen annan möjlighet. Han vädjade i daglig bön att Gud skulle ordna så att en person satt bredvid honom på planet som skulle tacka ja till hans inbjudan.
Efter allt detta kunde han inte tro sina ögon när han såg sin flygkamrat — en man vid namn Vinnie som var iklädd en skrikig hawaiiskjorta, uppknäppt långt ner på magen, och som ståtade med tre guldkedjor på sitt håriga bröst. Vinnie förklarade att han arbetade 11 månader varje år för att spara ihop tillräckligt så att han kunde åka till Hawaii på vintern och tillbringa en månad med att jaga kvinnor. Clayton var så besviken. Han hade verkligen försökt och bett om att finna någon. I stället hade han fastnat bredvid en man som inte verkade vara religiös för fem öre. Clayton blev missmodig och började läsa.
När flygvärdinnan kom med lunchen lade Clayton ner sin läsning och småpratade lite med sin medresenär. Vinnie frågade Clayton om han hade varit i Hawaii förut, och Clayton svarade att han hade varit på en språkskola i Laie innan han åkte som missionär till Korea för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Till hans förvåning lade Vinnie ner sin gaffel och sade: ”Så du är mormon? En konstig sak har hänt med mig under det senaste året. Jag har aldrig varit intresserad av religion, men jag har blivit mer och mer nyfiken på mormonerna. Jag vet inte varför. Kan du berätta lite om kyrkan för mig?”
Omslutna av en underbar ande talade de under de följande tre timmarna om Jesu Kristi evangelium, trosartikel efter trosartikel. Flera gånger under resten av flygturen avbröt Vinnie samtalet för att tacka honom för att han berättade om kyrkan. När planet landade sade Clayton till Vinnie att det fanns ett par missionärer i hans hemstad och frågade om de kunde få besöka honom när han återvände. Vinnie frågade om det fanns missionärer i Honolulu. Clayton fick detta gyllene svar på sina böner genom att använda ”mormonuttryck” för att öppna dörren till en konversation, och genom att undvika att bedöma vad som fanns i Vinnies hjärta.
Konstanter och variabler
Vi fick den sjunde insikten genom följande erfarenhet: När vi är upptagna med att verka i kyrkan kan vi förvänta oss att Gud välsignar oss när vi går och gör det som han har befallt. (Se 1 Nephi 3:7.) I ekvationen som bestämmer om vi kan finna personer som missionärerna kan undervisa, är Guds roll en konstant, inte en variabel. Han håller alltid sina löften. Den enda variabeln är om vi har tro nog att bestämma oss, lyda och förvänta underverk. De upptagna män och kvinnor som leder våra församlingar och stavar (eller grenar och distrikt) behöver, i ännu större grad än andra medlemmar, utöva denna enkla tro — för om inte de kan tala i presens och i första person när det gäller att dela med sig av evangeliet, så kan de inte inspirera andra att uppfylla vår profets kallelse att vara medlemsmissionärer.
Välsignelser
Många av oss känner personer som verkar vara ”naturliga missionärer”, som om de hade en gåva som gör det lätt för dem att dela med sig av evangeliet. Det är verkligen inte naturligt för oss. Vi kände oss illa till mods och rädda i början, men genom att vi har fått dessa insikter och följt dem, så har vi fått hjälp att dela med oss av evangeliet på sätt som har blivit naturliga.
Välsignelserna som vår familj har fått för att vi har gjort detta arbete har varit oräkneliga. Missionsarbetet har fört in Guds ande i vårt hem och i vårt hjärta. För omkring fyra år sedan inbjöd vi till exempel en av Claytons före detta elever, Sunil, att få missionärslektionerna hemma hos oss. Missionärerna gjorde ett mycket bra arbete och i slutet av lektionen vittnade båda om sanningarna som de hade undervisat oss om. Vi bar båda våra vittnesbörd och Clayton bad en av missionärerna att avsluta med bön. Just då räckte vår son Spencer upp handen. ”Pappa, får jag säga något?” Han ställde sig sedan upp och tittade på Sunil med oskyldig blick och sade: ”Sunil, jag är bara 11 år. Men jag vill att du ska veta att det som missionärerna har sagt ikväll är sant. Jag vet att Gud lever. Jag vet att du och jag är hans söner och att Joseph Smith verkligen var en Guds profet.” När han berättade om sina känslor kände vi en stark ande komma in i rummet.
Nästa dag skickade Sunil ett e-postmeddelande där det stod att han hade uppskattat den tydliga förklaringen av vår tro som missionärerna och vi hade gett under diskussionen, ”men när er son ställde sig upp och talade, kände jag något inom mig som jag aldrig har känt förut. Det är det som ni måste mena när ni talar om Guds ande.”
Vi har fått många välsignelser och vänner när vi har försökt dela med oss av evangeliet. Men den här välsignelsen har varit en av de bästa: Missionärernas regelbundna hjälp till oss som familj att undervisa nya och gamla vänner om evangeliet genom den Helige Andens kraft har haft stor inverkan på våra fem barns tro och fört in Guds ande i vårt hem.