Så älskade Gud oss
Så älskade Gud oss att han utgav sin enfödde Son, inte för att döma oss, utan för att frälsa oss.
”Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv” (Johannes 3:16). Första gången jag uppmärksammade den här versen var inte i kyrkan eller på en hemafton. Jag tittade på ett idrottsevenemang på tv. Vilken kanal jag än tittade på och vilken match som än spelades, höll minst en person upp en skylt med texten ”Johannes 3:16”.
Jag har kommit att älska vers 17 lika mycket: ”Gud har inte sänt sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen ska bli frälst genom honom.”
Gud sände Jesus Kristus, sin ende Son i köttet, att ge sitt liv för var och en av oss. Detta gjorde han för att han älskar oss och utformade en plan så att vi var och en kan återvända till honom.
Men detta är inte en generell, allomfattande, slumpartad typ av plan. Den är personlig, framlagd av en kärleksfull himmelsk Fader som känner våra hjärtan, våra namn och vad vi behöver göra för honom. Varför tror vi på detta? Eftersom vi undervisas om det i de heliga skrifterna.
Mose hörde om och om igen vår himmelske Fader uttala orden ”min son Mose” (se Mose 1:6; se även v. 7, 40). Abraham fick veta att han var ett barn till Gud, att han utvaldes till sin uppgift redan innan han föddes (se Abraham 3:12, 23). Genom Guds försyn gavs Ester en inflytelserik position för att rädda sitt folk (se Ester 4). Och Gud anförtrodde en ung kvinna, en tjänarinna, uppgiften att vittna om en levande profet så att Naaman kunde bli botad (se 2 Kungaboken 5:1–15).
Speciellt förtjust är jag i den där gode mannen, kort i växten, som klättrade upp i ett träd för att se Jesus. Frälsaren visste att han var där, stannade till, såg upp mot grenarna och uttalade dessa ord: ”Sackeus, skynda dig ner” (Lukas 19:5). Och vi får inte glömma 14-åringen som gick till skogen och fick veta hur personlig planen verkligen är: ”[Joseph], denne är min älskade Son. Hör honom!” (Joseph Smith – Historien 1:17).
Bröder och systrar, vi står i fokus för vår himmelske Faders plan och är anledningen till vår Frälsares mission. Var och en av oss, på individnivå, är deras verk och deras härlighet.
För mig illustrerar ingen skriftbok det här tydligare än vad mina studier i Gamla testamentet har gjort. I kapitel efter kapitel upptäcker vi exempel på hur innerligt engagerade vår himmelske Fader och Jehova är i våra liv.
Vi har nyligen lärt oss om Josef, Jakobs älskade son. Från sin ungdom var Josef högt gynnad av Herren, men ändå upplevde han stora prövningar på grund av sina bröder. För två veckor sedan blev många av oss rörda av hur Josef förlät sina bröder. I Kom och följ mig läser vi: ”På många sätt kan Josefs liv jämföras med Jesu Kristi liv. Även om våra synder orsakade Frälsaren stort lidande erbjuder han oss förlåtelse, och frälser oss alla från ett mycket värre öde än svält. Vare sig vi behöver ta emot eller ge förlåtelse – och vi måste alla förr eller senare göra båda – leder Josefs föredöme våra tankar till Frälsaren, den sanna källan till helande och försoning.”1
En lärdom jag älskar i den berättelsen kommer från Josefs bror Juda, som hade en roll i Guds personliga plan för Josef. När Josef förråddes av sina bröder övertalade Juda dem att inte ta livet av Josef, utan att i stället sälja honom som slav (se 1 Moseboken 37:26–27).
Många år senare behövde Juda och hans bröder ta med sig sin yngste bror Benjamin till Egypten. Först motsatte sig deras far det. Men Juda gav Jakob ett löfte – han skulle ta med Benjamin hem.
I Egypten sattes Judas löfte på prov. Den unge Benjamin blev falskt anklagad för ett brott. Juda, som höll fast vid sitt löfte, erbjöd sig att ta Benjamins plats i fängelset. Han sa: ”Hur skulle jag kunna resa hem till min far utan att ha pojken med mig?” (se 1 Moseboken 44:33–34). Juda var fast besluten att hålla sitt löfte och återföra Benjamin i trygghet. Känner du någonsin för andra så som Juda kände för Benjamin?
Är det inte så föräldrar känner för sina barn? Är det inte så missionärer känner för de människor de tjänar? Är det inte så primär- och ungdomsledare känner för dem de undervisar och älskar?
Oavsett vem du är eller vilka dina nuvarande omständigheter är, finns det någon som känner exakt så här för dig. Någon vill återvända till vår himmelske Fader tillsammans med dig.
Jag är tacksam för dem som aldrig ger upp hoppet om oss, som fortsätter att utgjuta själen i bön för oss, och som fortsätter att undervisa och hjälpa oss bli värdiga att återvända hem till vår himmelske Fader.
Nyligen tillbringade en god vän 233 dagar på sjukhus med covid-19. Under den tiden fick han besök av sin avlidne far som bad honom överlämna ett budskap till hans barnbarn. Till och med från andra sidan slöjan ville den här gode farfadern hjälpa sina barnbarn att återvända till sitt himmelska hem.
I ökande grad minns Kristi lärjungar alla ”Benjamin” i sina liv. Över hela världen har de hört uppmaningen till handling från Guds levande profet, president Russell M. Nelson. Unga män och unga kvinnor är engagerade i Herrens ungdomskår. Individer och familjer gör insatser i en anda av tjänande – genom att älska, dela med sig och inbjuda vänner och grannar att komma till Kristus. Ungdomar och vuxna minns och strävar efter att hålla sina förbund – de fyller Guds tempel, hittar namn på avlidna släktingar och tar emot förrättningar för dem.
Varför inbegriper vår himmelske Faders personanpassade plan för oss att vi hjälper andra att återvända till honom? Eftersom det är så vi blir som Jesus Kristus. Slutligen lär berättelsen om Juda och Benjamin oss om Frälsarens offer för oss. Genom sin försoning gav han sitt liv för att ta oss hem. Judas ord uttrycker Frälsarens kärlek: ”Hur skulle jag kunna resa hem till min far utan att ha [dig] med mig?” Som Israels insamlare kan de orden också vara våra.
Gamla testamentet är fyllt av underverk och ömsint barmhärtighet som är kännetecknet på vår himmelske Faders plan. I 2 Kungaboken 4 berättas det tre gånger att någon gjorde något ”en dag”, för att betona för mig att viktiga händelser skedde enligt Guds tidsplan och inga detaljer är för små för honom.
Min nye vän Paul vittnar om den här sanningen. Paul växte upp i ett hem där det ibland förekom våld och kränkningar och alltid intolerans mot religion. När han gick i skolan på en militärbas i Tyskland lade han märke till två systrar som verkade ha ett andligt ljus. På frågan varför de var annorlunda fick han svaret att de tillhörde Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Det dröjde inte länge förrän Paul började träffa missionärer och blev inbjuden till kyrkan. Söndagen därpå, när han klev av bussen, lade han märke till två män i vit skjorta och slips. Han frågade dem om de var äldster i kyrkan. De svarade ja, så Paul följde med dem.
Under mötet pekade en predikant på flera personer i församlingen och uppmanade dem att vittna. I slutet av varje vittnesbörd slog en trumslagare en trumvirvel och församlingen utropade ”Amen!”
När predikanten pekade på Paul ställde han sig upp och sa: ”Jag vet att Joseph Smith var profet och att Mormons bok är sann.” Ingen trumvirvel eller något amen hördes. Paul insåg till slut att han hade gått till fel kyrka. Snart hittade Paul till rätt plats och blev döpt.
Dagen då Paul döptes sa en främling till honom: ”Du räddade mitt liv.” Några veckor tidigare hade den här mannen bestämt sig för att söka efter en annan kyrka och han hade närvarat vid mötet med trumvirvlar och amen. När mannen hörde Paul bära sitt vittnesbörd om Joseph Smith och Mormons bok, insåg han att Gud kände honom, såg hans inre kamp och hade en plan för honom. För både Paul och mannen hände detta verkligen ”en dag”!
Vi vet också att vår himmelske Fader har en personanpassad lycksalighetsplan för var och en av oss. Eftersom Gud sände sin älskade Son för vår skull, kommer de underverk vi behöver att inträffa just ”den dag” som är nödvändig för att hans plan ska kunna uppfyllas.
Jag vittnar om att vi i år kan lära oss mer om Guds plan för oss i Gamla testamentet. Denna heliga skrift undervisar om profeternas roll i tider av osäkerhet, och om Guds hand i en värld som var förvirrad och ofta stridslysten. Den handlar också om ödmjuka troende som trofast såg fram emot Frälsarens ankomst, precis som vi ser fram emot och förbereder oss för hans andra ankomst – hans sedan länge förutsagda härliga återkomst.
Fram till den dagen ser vi kanske inte med våra naturliga ögon Guds plan för alla aspekter av våra liv (se Läran och förbunden 58:3). Men vi kan minnas Nephis svar när han stötte på något han inte förstod: även om han inte visste vad allt betydde, visste han att Gud älskar sina barn (se 1 Nephi 11:17).
Detta är mitt vittnesbörd denna vackra sabbatsmorgon. Må vi skriva detta i hjärtat och låta det fylla själen med frid, hopp och evig glädje: Så älskade Gud oss att han utgav sin enfödde Son, inte för att döma oss, utan för att frälsa oss. I Jesu Kristi namn, amen.