En mäktig förändring i hjärtat:
”Jag har inget mer att ge dig”
Denna hjärtats förändring är ingen händelse; det krävs tro, omvändelse och ständigt andligt arbete för att det ska ske.
Inledning
Fredagen den 28 oktober 1588, efter att ha förlorat rodret så att det endast var styrbart med hjälp av åror, kolliderade skeppet La Girona, som tillhörde den stora spanska armadan, med klipporna vid Lacada Point i Nordirland.1
Skeppet kapsejsade. En av de skeppsbrutna som kämpade för att överleva bar en guldring som hans fru hade gett honom några månader tidigare med inskriptionen: ”Jag har inget mer att ge dig.”2
”Jag har inget mer att ge dig” – en fras och en ring med en hand som håller ett hjärta, ett uttryck för kärlek från en hustru till sin man.
Koppling till skrifterna
När jag läste den här berättelsen gjorde den djupt intryck på mig och jag tänkte på det Frälsaren begär: ”Och som offer till mig ska ni frambära ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande.”3
Jag tänkte också på folkets reaktion på kung Benjamins ord: ”Ja, vi tror alla de ord som du har talat till oss … som har åstadkommit en mäktig förändring inom oss, eller i våra hjärtan, så att vi inte längre har någon benägenhet att göra ont, utan att ständigt göra gott.”4
Personlig koppling
Låt mig berätta om en upplevelse jag hade när jag var 12 år gammal, som fortfarande påverkar mig.
Min mamma sa: ”Eduardo, skynda dig. Vi är sena till kyrkans möten.”
”Mamma, jag stannar hemma med pappa i dag”, svarade jag.
”Är du säker? Du behöver vara med på mötet för ditt prästadömskvorum”, sa hon.
Jag svarade: ”Stackas pappa! Han kommer att vara ensam. Jag stannar hemma med honom i dag.”
Pappa var inte medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Min mamma och mina systrar gick till söndagens möten. Så jag gick till pappa i hans verkstad där han tyckte om att vara på söndagarna, och som jag hade sagt till min mamma tillbringade jag en stund, det vill säga, några minuter med honom och sedan frågade jag: ”Pappa, är allt okej?”
Han fortsatte med sin hobby som var att reparera radioapparater och klockor, och bara log mot mig.
Sedan sa jag till honom: ”Jag går och spelar med mina vänner.”
Utan att titta upp sa min pappa: ”I dag är det söndag. Ska inte du vara i kyrkan?”
”Jo, men i dag sa jag till mamma att jag inte skulle med”, svarade jag. Pappa fortsatte med sitt, och för mig innebar det tillåtelse att gå därifrån.
Den morgonen var det en viktig fotbollsmatch och mina vänner hade sagt att jag inte fick missa den, för vi måste vinna den matchen.
Min utmaning var att jag behövde passera framför kyrkan för att ta mig till fotbollsplanen.
Fast besluten rusade jag mot fotbollsplanen och stannade till strax innan jag kom till den stora stötestenen, kyrkan. Jag sprang till den motsatta trottoaren där det fanns några stora träd, och bestämde mig för att springa mellan dem så att ingen skulle se mig, eftersom medlemmarna kom till mötena vid samma tidpunkt.
Jag kom precis i tid för matchstart. Jag kunde spela och gå hem innan mamma kom hem.
Allt hade gått bra; vårt lag hade vunnit och jag var överlycklig. Men den väl genomförda löpningen till fotbollsplanen gick inte obemärkt förbi vår rådgivande till diakonernas kvorum.
Broder Félix Espinoza hade sett mig springa snabbt från träd till träd i ett försök att inte bli upptäckt.
I början av veckan kom broder Espinoza hem till mig och bad att få tala med mig. Han sa inget om det han hade sett på söndagen, inte heller frågade han mig varför jag hade missat mitt möte.
Han gav mig bara en lektionsbok och sa: ”Jag vill att du undervisar prästadömsklassen på söndag. Jag har markerat lektionen åt dig. Den är inte så svår. Jag vill att du läser den, så kommer jag förbi om två dagar och hjälper dig att förbereda lektionen.” När han hade sagt det, gav han mig lektionsboken och gick.
Jag ville inte hålla lektionen, men jag kunde inte förmå mig själv att säga nej till honom. Jag hade planerat att stanna hemma med pappa igen den söndagen – med andra ord, det skulle vara en till viktig fotbollsmatch.
Broder Espinoza var en person som ungdomar beundrade.5 Han hade funnit det återställda evangeliet och förändrat sitt liv, eller med andra ord, sitt hjärta.
När lördagseftermiddagen kom tänkte jag: Nåja, kanske vaknar jag sjuk i morgon och behöver inte gå till kyrkan. Det var inte fotbollsmatchen som oroade mig längre; det var lektionen jag behövde undervisa, särskilt en lektion om sabbatsdagen.
Söndagen kom och jag vaknade friskare än någonsin. Jag hade inga ursäkter – inget sätt att komma undan.
Det var första gången jag höll en lektion, men broder Espinoza fanns där vid min sida och det var den dagen en mäktig förändring ägde rum i mitt hjärta.
Från den stunden började jag helga sabbatsdagen, och med tiden – med president Russell M. Nelsons ord – har sabbatsdagen blivit en glädje6.
”Herre, jag ger dig allt; jag har inget mer att ge dig.”
Erhållande
Hur erhåller vi den mäktiga förändringen i hjärtat? Den inleds med och sker till slut
-
när vi studerar skrifterna för att få den kunskap som stärker vår tro på Jesus Kristus, vilket skapar en önskan att förändras7
-
när vi utvecklar denna önskan genom bön och fasta8
-
när vi handlar enligt ordet som vi studerade eller tog emot, och vi ingår ett förbund att överlämna våra hjärtan till honom, precis som med kung Benjamins folk.9
Igenkänning och förbund
Hur vet vi att vårt hjärta förändras?10
-
Vi vill behaga Gud i allt.11
-
Vi behandlar andra med kärlek, respekt och omtanke.12
-
Vi ser att Kristi egenskaper blir en del av vår karaktär.13
-
Vi känner den Helige Andens vägledning mer konstant.14
-
Vi håller ett bud som har varit svårt för oss att lyda och fortsätter sedan att leva efter det.15
När vi lyssnar noga på våra ledares råd och villigt väljer att följa dem, har vi då inte upplevt en mäktig förändring i hjärtat?
”Herre, jag ger dig allt; jag har inget mer att ge dig.”
Underhåll och fördelar
Hur underhåller vi den mäktiga förändringen?
-
Vi tar del av sakramentet varje vecka och förnyar förbundet att ta på oss Kristi namn, alltid minnas honom och hålla hans bud.16
-
Vi vänder våra liv mot templet.17 Regelbundna tempelbesök hjälper oss att upprätthålla ett nytt och förnyat hjärta när vi deltar i förrättningarna.
-
Vi älskar och tjänar vår nästa genom tjänandeaktiviteter och missionsarbete.18
Till vår stora glädje stärks då den inre förändringen och sprids tills den överflödar i goda gärningar.19
Denna hjärtats mäktiga förändring ger oss en känsla av frihet, tillit och frid.20
Denna hjärtats förändring är ingen händelse; det krävs tro, omvändelse och ständigt andligt arbete för att det ska ske. Det börjar när vi vill underkasta oss Herrens vilja, och förverkligas när vi ingår och håller förbund med honom.
Denna personliga handling har en positiv inverkan både på oss och på människorna omkring oss.
Som president Russel M. Nelson har sagt: ”Föreställ er hur snabbt de förödande konflikterna i hela världen – och i våra egna liv – skulle kunna lösas om vi alla valde att följa Jesus Kristus och vägledas av hans lärdomar.”21 Denna handling, att följa Frälsarens lärdomar leder till en mäktig förändring i hjärtat.
Kära bröder och systrar, ungdomar och barn, när vi deltar i konferensen den här helgen, låt våra profeters ord, som kommer från Herren, tränga in i våra hjärtan så att vi upplever en mäktig förändring.
Till dem som ännu inte har anslutit sig till Herrens återställda kyrka uppmanar jag er att lyssna på missionärerna med en uppriktig önskan att få veta vad Gud förväntar sig av er och uppleva den inre förvandlingen.22
I dag är det dags att välja att följa Herren Jesus Kristus. ”Herre, jag ger dig mitt hjärta; jag har inget mer att ge dig.”
Precis som ringen som hämtades upp från vraket, när vi ger våra hjärtan till Gud räddas vi från det här livets stormiga hav, och samtidigt förädlas och renas vi genom Kristi försoning och blir ”Kristi barn” eftersom vi är andligen ”födda av honom”.23 Om detta vittnar jag i Jesu Kristi namn, amen.