Mosiah 7

Kapitel 7

Ammon finner Lehi-Nephis land, där Limhi är kung – Limhis folk befinner sig i träldom under lamaniterna – Limhi återger deras historia – En profet (Abinadi) hade vittnat om att Kristus är alltings Gud och Fader – De som sår orenhet skördar storm, och de som sätter sin lit till Herren blir befriade. Omkring 121 f.Kr.

1 Och nu hände det sig att sedan kung Mosiah haft oavbruten fred under tre års tid önskade han få veta något om det folk som adrog upp för att bosätta sig i Lehi-Nephis land, eller i staden Lehi-Nephi. För hans folk hade inte hört någonting från dem från den tid då de lämnade bZarahemlas land. Därför tröttade de honom med sina ständiga frågor.

2 Och det hände sig att kung Mosiah tillät att sexton av deras starka män skulle gå upp till Lehi-Nephis land för att förhöra sig om sina bröder.

3 Och det hände sig att de nästa dag började gå dit upp och hade med sig en viss Ammon, som var en stark och mäktig man och ättling till Zarahemla. Och han var även deras ledare.

4 Och nu visste de inte vilken väg de skulle vandra i vildmarken för att komma upp till Lehi-Nephis land. Därför vandrade de omkring många dagar i vildmarken, ja, i fyrtio dagar vandrade de.

5 Och när de hade vandrat i fyrtio dagar kom de till en kulle som ligger norr om aShiloms land, och där slog de upp sina tält.

6 Och Ammon tog tre av sina bröder, och deras namn var Amaleki, Helem och Hem, och de gick ner till aNephis land.

7 Och se, de mötte kungen över folket som var i Nephis land och i Shiloms land. Och de omringades av kungens livvakt och togs tillfånga och bands och sattes i fängelse.

8 Och det hände sig att när de varit i fängelse i två dagar fördes de åter inför kungen, och deras band lossades. Och de stod inför kungen och fick tillåtelse, eller snarare befallning, att besvara de frågor som han skulle ställa till dem.

9 Och han sa till dem: ”Se, jag är aLimhi, son till Noa, som var son till Zeniff, som kom upp från Zarahemlas land för att ärva detta land, vilket var deras fäders land, och som gjordes till kung genom folkets röst.

10 Och nu vill jag veta orsaken till att ni var så djärva att ni kom nära stadens murar när jag själv med mina vakter var utanför porten.

11 Och av denna orsak har jag nu låtit bevara er så att jag kan fråga ut er, annars skulle jag ha låtit mina vakter dräpa er. Ni har nu tillstånd att tala.”

12 Och när nu Ammon såg att han tilläts att tala gick han fram och bugade sig inför kungen. Och då han reste sig upp igen sa han: ”O konung, jag är mycket tacksam inför Gud denna dag att jag fortfarande lever och har tillåtelse att tala. Och jag ska försöka tala med frimodighet.

13 För jag är övertygad om att om ni hade känt mig skulle ni inte ha tillåtit mig att bära dessa bojor. För jag är Ammon och är ättling till aZarahemla och har kommit upp från Zarahemlas land för att förhöra mig om våra bröder, som Zeniff förde upp från det landet.”

14 Och nu hände det sig att då Limhi hade hört Ammons ord blev han mycket glad och sa: ”Nu vet jag med säkerhet att mina bröder som var i Zarahemlas land fortfarande lever. Och nu fröjdar jag mig, och i morgon ska jag låta även mitt folk fröjda sig.

15 För se, vi är i träldom under lamaniterna och är abeskattade med en skatt som är tung att bära. Och se, nu ska våra bröder befria oss från vår träldom, eller ur lamaniternas händer, och vi ska bli deras slavar, för det är bättre för oss att vara slavar åt nephiterna än att betala skatt till lamaniternas kung.”

16 Och nu befallde kung Limhi sina vakter att inte längre hålla Ammon och hans bröder bundna utan låta dem bege sig till den kulle som låg norr om Shilom och föra sina bröder in i staden, så att de därigenom kunde få äta och dricka och vila sig efter sin färds mödor. För de hade lidit mycket, de hade lidit hunger, törst och utmattning.

17 Och nu hände det sig att kung Limhi nästa dag sände en kungörelse till hela sitt folk om att de skulle samlas vid atemplet för att höra de ord som han skulle tala till dem.

18 Och det hände sig att när de hade samlats talade han till dem på detta vis och sa: ”O, ni mitt folk, lyft upp era huvuden och låt trösta er. För se, tiden är nära, eller är inte långt borta, då vi inte längre ska vara underkastade våra fiender trots att vi har kämpat mycket, vilket har varit förgäves. Ändå är jag säker på att en avgörande kamp återstår.

19 Lyft därför upp era huvuden och fröjda er, och sätt er lit till aGud, till den Gud som var Abrahams och Isaks och Jakobs Gud, och likaså den Gud som bförde Israels barn ut ur Egyptens land och gjorde att de kunde gå genom Röda havet på torr mark, och livnärde dem med cmanna så att de inte skulle förgås i vildmarken, och mycket mer gjorde han för dem.

20 Och vidare: Samme Gud har fört våra fäder aut ur Jerusalems land och har skyddat och bevarat sitt folk fram tills nu. Och se, det är på grund av vår ondska och våra avskyvärdheter som han har bringat oss i träldom.

21 Och ni är alla i dag vittnen till att Zeniff, som insattes som kung över detta folk, var aalltför ivrig att ärva sina fäders land och därför blev bedragen av kung Lamans list och slughet, då denne hade slutit fördrag med kung Zeniff och i hans händer hade överlämnat en del av landets besittningar, nämligen staden Lehi-Nephi och staden Shilom och landet runt omkring.

22 Och allt detta gjorde han i den enda avsikten att abringa detta folk till underkastelse eller i träldom. Och se, vi betalar nu i skatt till lamaniternas kung hälften av vår majs och vårt korn och all vår säd av alla slag och hälften av våra flockars och våra hjordars tillväxt. Ja, hälften av allt vi har eller äger utkräver lamaniternas kung av oss, eller också våra liv.

23 Och är nu inte detta tungt att bära? Och är inte denna vår prövning stor? Se nu hur stor anledning vi har att sörja.

24 Ja, jag säger till er: Vi har många anledningar att sörja, för se hur många av våra bröder som har dräpts. Och deras blod har utgjutits förgäves, och allt till följd av ondska.

25 För om detta folk inte hade fallit i överträdelse skulle Herren inte ha låtit detta stora onda komma över dem. Men se, de ville inte hörsamma hans ord. I stället uppstod stridigheter bland dem, ja, så stora att de utgöt varandras blod.

26 Och en aHerrens profet har de dräpt, ja, en utvald Guds man som vittnade om deras ogudaktighet och avskyvärdheter och profeterade om mycket som ska hända, ja, också om Kristi ankomst.

27 Och eftersom han sa till dem att Kristus var aGud, alltings Fader, och sa att han skulle iklä sig en människas avbild, och det skulle vara den bavbild till vilken människan skapades i begynnelsen, eller med andra ord sa han att människan skapades till cGuds avbild och att Gud skulle komma ner bland människobarnen och ta på sig kött och blod och gå omkring på jorden –

28 och eftersom han nu sa detta dräpte de honom. Och mycket annat gjorde de som nedkallade Guds vrede över dem. Vem kan därför förvånas över att de är i träldom och är drabbade av svåra lidanden?

29 För se, Herren har sagt: ’Jag ska inte abistå mitt folk under deras överträdelsers dagar, utan jag ska spärra deras vägar så att de inte får framgång, och deras gärningar ska bli till en stötesten för dem.’

30 Och vidare säger han: ’Om mitt folk sår aorenhet, ska de bskörda agnarna därav i stormen, och verkan därav är ett gift.’

31 Och vidare säger han: ’Om mitt folk sår orenhet, ska de skörda aöstanvinden, som bringar omedelbar förstörelse.’

32 Och se, nu är Herrens löfte uppfyllt, och ni har blivit slagna och hemsökta.

33 Men om ni vill avända er till Herren med helhjärtat uppsåt och sätta er lit till honom och tjäna honom med sinnets hela hängivenhet, om ni gör detta, så ska han, efter egen vilja och eget behag, befria er ur träldomen.”