Kyrkans historia
Fred och våldsamheter bland 1800-talets sista dagars heliga

Fred och våldsamheter bland 1800-talets sista dagars heliga

Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är grundad på Jesu Kristi lärdomar. Dygderna frid, kärlek och förlåtelse är centrala i kyrkans lära och praktik. Sista dagars heliga tror på Frälsarens förkunnelse som återfinns i Nya testamentet och Mormons bok: ”Saliga är de som skapar frid, de skall kallas Guds barn.”1 I sista dagars heligas skrifter har Herren befallt sina efterföljare att ”ta avstånd från krig och förkunna fred”.2 Sista dagars heliga försöker följa det råd som kung Benjamin ger i Mormons bok. Han lärde att de som är omvända till Jesu Kristi evangelium ”inte [kommer att ha] någon önskan att skada varandra utan … leva i fred”3

Trots dessa ideal var det inte lätt för de heliga på den tiden att uppnå fred. De förföljdes, ofta våldsamt, för sin tro. Och tragiskt nog hände det några gånger under 1800-talet, den mest uppmärksammade händelsen var massakern vid Mountain Meadows, att några heliga deltog i förkastligt våld mot människor som de såg som fiender. I den här uppsatsen tas upp såväl våld som begicks mot sista dagars heliga som våld som begicks av dem. Även om det historiska sammanhanget kan hjälpa till att belysa de här våldshandlingarna, kan de inte ursäktas därav.

Under de två första årtiondena efter kyrkans organiserande utsattes sista dagars heliga ofta för våld. En kort tid efter att Joseph Smith organiserat kyrkan i New York 1830, började han och andra medlemmar bosätta sig i områdena västerut, i Ohio, Missouri och Illinois. Gång på gång försökte de heliga bygga sitt Sion-samhälle där de kunde tillbe Gud och leva i fred, men upprepade gånger såg de sitt hopp grusas när de tvingades bort med våld. Pöbelhopar drev dem bort från Jackson County, Missouri under 1833; från staten Missouri 1839 när statens guvernör hade utfärdat en order under senare delen av oktober om att mormonerna skulle drivas bort från staten eller ”utrotas”4 samt från sin stad Nauvoo, Illinois 1846. När de sista dagars heliga hade drivits ut ur Nauvoo företog de den tunga vandringen tvärsöver de stora slätterna till Utah.5

Under alla dessa svårigheter försökte de sista dagarnas heliga leva efter sin religion i fred med sina grannar. Men deras motståndare i Ohio, Missouri och Illinois tog anstöt av de heligas annorlunda trosuppfattningar och deras sociala och ekonomiska seder. De kände sig också hotade av de heligas växande antal, vilket innebar att mormonerna i allt högre grad skulle komma att påverka lokala val. De här motståndarna angrep de heliga, först verbalt och sedan fysiskt. Ledare i kyrkan, däribland Joseph Smith, rullades i tjära och fjädrar, blev slagna och fängslades orättfärdigt. Också andra medlemmar i kyrkan blev offer för våldsbrott. Vid den mest ökända händelsen mördades minst 17 män och pojkar, i åldrarna 9 till 78, under massakern vid Haun’s Mill.6 Några sista dagars heliga kvinnor blev våldtagna eller på annat sätt sexuellt ofredade under förföljelserna i Missouri.7 Medborgargarden och pöbelhopar förstörde hem och stal ägodelar.8 Många av de heligas motståndare berikade sig själva med mark och egendom som inte var rätteligen deras.9

Utdrivandet från Missouri – som berörde minst 8000 sista dagars heliga10 – inträffade under vintermånaderna, vilket ökade lidandet för de tusentals flyktingar som saknade mat och tak över huvudet och ibland drabbades av epidemier.11 I mars 1839, när Joseph Smith som fånge i Liberty, Missouri fick rapporter om de utdrivna sista dagars heligas lidande, utropade han: ”O Gud, var är du?” och bad: ”Kom ihåg dina heliga som lider, o vår Gud.”12

Efter att ha drivits ut ur Missouri välkomnades de heliga från början av människorna i den näraliggande staten Illinois och fann fred under en tid i Nauvoo. Till sist blossade emellertid striderna upp igen när icke-mormoner och avfällingar från kyrkan gick till förnyade angrepp. Joseph Smith och hans bror Hyrum mördades brutalt av en pöbel i ett fängelse i Illinois trots löftet från statens guvernör att bröderna skulle vara skyddade under fängelsevistelsen.13 Arton månader senare, med början under den kalla vintermånaden februari 1846, lämnade huvuddelen av de heliga Nauvoo under oerhörda påtryckningar. De slog sig ner i tillfälliga läger – som i dag skulle kallas flyktingläger – på slätterna i Iowa och Nebraska. Uppskattningsvis 1 av 12 heliga dog i de här lägren under det första året.14 Några av de äldre och fattiga stannade först kvar i Nauvoo och hoppades kunna ansluta till huvudgruppen av heliga senare. Men en pöbelhop drev med våld ut dem från Nauvoo i september 1846, varefter den vandaliserade templet.15 En icke-mormon som passerade genom de heligas läger kort därefter skrev: ”Böjda och förkrympta av ömsom kyla och ömsom brännande sol allteftersom varje betungande dag och natt sakta rann förbi var nästan alla handikappade av sjukdomar. … De kunde inte uppfylla sina sjukas minsta önskningar, de hade inte bröd till att tysta sina barns hungerskrik.”16 Omfattningen av detta våld mot en religiös grupp saknar motstycke i Förenta staternas historia.

Kyrkans ledare och medlemmar försökte gång på gång få gottgörelse från lokala och statliga myndigheter. När denna begäran avslogs, vädjade man utan framgång de federala myndigheterna om upprättelse och framtida beskydd.17 De sista dagarnas heliga kom länge ihåg de förföljelser de upplevt och myndigheternas ovilja att vare sig beskydda dem eller åtala deras angripare. De beklagade ofta att de upplevde religionsförföljelse i ett land som utlovade religionsfrihet.18 På grund av denna länge pågående förföljelse svarade några av de heliga, med början 1838, vid några tillfällen med egna våldshandlingar till självförsvar – och ibland hämnd.

I 1800-talets nordamerikanska samhälle var samhällsvåld vanligt och ofta tillåtet. Mycket av det våld som utövades av och mot sista dagars heliga skedde inom dåtidens amerikanska tradition av utomlagligt medborgarvåld, där medborgare organiserade sig för att ta lagen i egna händer när de ansåg att myndigheters åtgärder var otillräckliga eller saknades. Medborgargarden vände sig ofta mot minoritetsgrupper eller sådana som ansågs kriminella eller socialt utanförstående. Sådana handlingar underblåstes ibland av religiös retorik.19

Existensen av samhällsbaserade milisgrupper bidrog också till denna kultur av medborgargarden. Kongressen antog 1792 en lag som krävde att varje vapenför man mellan 18 och 45 skulle tillhöra en miliskår i sitt samhälle.20 Så småningom utvecklades dessa milisgrupper till nationalgardet, men i det unga Amerika var de ofta oregerliga och begick våldshandlingar mot enskilda eller grupper som sågs som oppositionella.

På 1830- och 1840-talen fanns de sista dagars heligas samhällen i Ohio, Missouri, Illinois och Utah, i USA:s västliga nybyggartrakter, där samhällsvåld ofta godkändes.

De enstaka våldshandlingar som begicks av några sista dagars heliga kan i allmänhet ses som en del av det omfattande problemet med nybyggarvåld i 1880-talets Amerika.21 1838 flydde Joseph Smith och andra av kyrkans medlemmar från pöbeln i Ohio och flyttade till Missouri, där sista dagars heliga redan upprättat nybyggen. Joseph Smith ansåg att oppositionen bland kyrkans inre fiender och andra motståndare hade försvagat och slutligen förstört deras samhälle i Kirtland, Ohio, där de endast två år tidigare hade uppfört ett tempel under stora uppoffringar. Sommaren 1838 såg kyrkans ledare uppkomsten av liknande hot mot deras mål att skapa ett harmoniskt samhälle i Missouri.

I de sista dagarnas heligas nybygge i Far West, organiserade några ledare och medlemmar en paramilitär grupp som kallades daniterna, vars mål var att försvara samhället mot såväl motståndare och uteslutna sista dagars heliga som mot andra Missouri-bor. Historiker är i allmänhet ense om att Joseph Smith godkände daniterna men att han troligen inte fick del av deras planer och troligen inte godkände alla deras aktiviteter. Daniter trakasserade dissidenter och andra Missouri-bor. De uppmanade till exempel vissa dissidenter att lämna Caldwell County. Under hösten 1838 eskalerade motsättningarna under det som nu kallas Mormonkriget i Missouri, och daniterna tycks ha upptagits i milisgrupper som till större delen bestod av sista dagars heliga. De här milisgrupperna hade sammanstötningar med sina motståndare i Missouri vilket ledde till några döda på båda sidor. Dessutom gjorde mormoners medborgargarden, däribland många daniter, räder i två städer som ansågs vara centra för antimormonska aktiviteter. Man brände bostäder och stal.22 trots att daniterna var en kortlivad organisation, resulterade de i en seglivad och utbroderad myt om hemliga mormonska medborgargarden.

Som resultat av upplevelserna i Missouri skapade sista dagars heliga en stor, statsunderstödd milis, Nauvoo-legionen, för att skydda sig efter flytten till Illinois. Den här milisen fruktades av många som såg sista dagars heliga som fiender. Men legionen undvek offensiver och hämndaktioner. Den handlade inte ens i den kris som ledde fram till pöbelns mord på Joseph Smith och hans bror Hyrum i juni 1842, eller i efterspelet till morden. När guvernören i Illinois beordrade legionen att upplösas, följde de heliga den ordern.23

I Utah inträffade aggression mot och motåtgärder från sista dagars heliga mot de som upplevdes som fiender till största delen under det första årtiondet av bosättning där (1847–1857). För många var ärren efter tidigare förföljelser och vandringen till Klippiga bergen fortfarande färska och personliga. Medan de heliga försökte försörja sig i Utahs öken, ställdes de inför fortsatta konflikter. Många faktorer motverkade de sista dagars heligas försök att etablera sig i Utah: spänningar gentemot indianer som hade trängts undan av mormonernas nybyggen och expansion; trycket från USA:s federala regering, särskilt efter offentliggörandet av månggiftet 1852; osäkra markanspråk och en snabbt växande befolkning. Samhällets ledare kände ansvarets tunga börda, inte bara för kyrkans andliga välfärd utan också för sitt folks fysiska överlevnad. Många av dessa ledare, däribland kyrkans president och territoriets guvernör Brigham Young, innehade samtidigt kyrkliga och världsliga ämbeten.

Liksom andra invånare i nybyggartrakter bodde sista dagars heliga i områden som redan bebotts av indianer. Den tragiska berättelsen om många indianstammars förintande och förgörelsen bland många andra, genomförda av europeiska immigranter och nybyggare samt Förenta staternas militära och politiska organisationer, är väl dokumenterade av historiker. Under hela 1800-talet behandlades indianer illa och dödades i många konflikter med nybyggare, däribland många sista dagars heliga, så att de tvingades bort från sin åtråvärda mark och in i reservat.

Till skillnad från andra amerikaner såg sista dagars heliga indianerna som ett utvalt folk, medisraeliter och avkomlingar till folket i Mormons bok och sålunda arvingar till Guds löften. Som kyrkans president, territoriets guvernör och territoriets ansvarige för indianfrågor, främjade Brigham Young en fredspolitik avsedd att underlätta mormonernas bosättning i områden där indianer levde. Sista dagars heliga lärde sig indianspråk, upprättade handelsrelationer, predikade evangeliet och sökte allmänt kompromisser med indianerna.24 Den här politiken utvecklades emellertid ojämnt och tillämpades inte konsekvent.25

Fredlig samvaro mellan sista dagars heliga och indianer var både normen och idealet. Ibland hade emellertid medlemmarna våldsamma sammanstötningar med indianer. De två kulturerna – européer och indianer – hade vitt skilda uppfattningar om användning av mark och egendom och förstod inte varandra väl. Mormoner anklagade ofta indianer för stöld. Indianerna å sin sida ansåg att mormonerna hade ansvaret att dela med sig av varor och boskap som fötts upp på stammens mark. I områden där mormonerna slog sig ner hade indianernas erfarenhet av européer bestått av ömsesidigt gynnsam handel med pälsjägare och handelsmän, folk som passerade genom landet och stannade bara en kort tid, men inte lade beslag på det som mormonerna gjorde. De här missförstånden ledde till friktioner och våld mellan människorna.26

Under sista halvåret 1849 eskalerade spänningen mellan Ute-indianerna och mormoner i Utah Valley efter att en mormon dödat en indian som kallades Old Bishop, som han anklagat för att ha stulit en tröja. Mormonen och två medbrottslingar gömde sedan offrets kropp i Provo-floden. Detaljerna om mordet hemlighölls troligen, åtminstone från början, från Brigham Young och andra ledare i kyrkan. Nybyggare vid Fort Utah rapporterade emellertid andra svårigheter med indianerna, som skottlossning mot nybyggare och stöld av boskap och grödor. Brigham Young rådde till lugn. Han sa: ”Befäst ert fort, sköt era angelägenheter och låt indianerna ta hand om sina.”27 Men spänningarna vid Fort Utah ökade, delvis för att lokala mormoner vägrade överlämna dem som var inblandade i mordet på Old Bishop till Ute-indianerna eller betala skadestånd för hans död. Under vintern 1849–1850 spreds en mässlingsepidemi från mormonerna till Ute-lägren. Många indianer dog och spänningarna tilltog. Vid ett rådsmöte för kyrkans ledare i Salt Lake City den 31 januari rapporterade ledaren för Fort Utah att Ute-indianernas handlingar och avsikter blev alltmer aggressiva: ”De säger att de tänker jaga vår boskap och få de andra indianerna att döda oss.”28 Som svar auktoriserade guvernör Young en kampanj mot Ute-indianerna. Ett antal strider i februari 1850 slutade med döden för dussintals Ute-indianer och en mormon.29 I de här fallen och andra utövade vissa sista dagars heliga brutalt våld mot ursprungsbefolkningen.30

Men för det mesta hade de heliga vänskapligare relationer med indianerna än vad nybyggare i andra delar av Västern hade. Brigham Young var god vän med många indianledare och lärde sitt folk att leva i fred med sina indianska grannar närhelst det var möjligt.31 En del indianer skilde till och med mellan ”mormonees”, som de såg som vänner, och andra amerikanska nybyggare som de kallade ”mericats”.32

I mitten av 1850-talet bidrog en ”reformation” inom kyrkan och spänningar mellan sista dagars heliga i Utah och Förenta staternas ledning till en belägringsmentalitet och förnyad känsla av förföljelse. Det ledde till att kyrkans medlemmar begick flera våldshandlingar. Brigham Young och andra ledare i kyrkan var bekymrade över andlig lättja och höll en serie predikningar som kallade de heliga till omvändelse och förnyelse av deras andliga löften.33 Många vittnade om att de blivit bättre människor genom denna reformation.34

Artonhundratalets amerikaner var vana vid ett våldsamt språk, både religiöst och annat. Det århundradet använde väckelsepredikanter våldsamma bilder för att mana icke troende till omvändelse och eftersläntrarna till reformation.35 Ibland under reformationen predikade president Young, hans rådgivare Jedediah M. Grant och andra ledare med eldande retorik och varnade mot ondskan hos dem som avvek från eller var motståndare till kyrkan. Med ordvändningar från ställen i särskilt Gamla testamentet lärde ledarna att någras synder var så allvarliga att överträdarens blod måste utgjutas för att förlåtelse skulle fås.36 Sådana predikningar ledde till ökad spänning mellan sista dagars heliga och de relativt få som inte var mormoner i Utah, däribland federala ämbetsmän.

Tidigt under 1857 mottog USA:s president James Buchanan rapporter från några federala ämbetsmän med påståenden att guvernör Young och sista dagars heliga i Utah gjorde uppror mot den federala regeringen. Ett skarpt författat memo från Utahs lagstiftande församling till den federala regeringen övertygade myndigheterna om att rapporterna var sanna. President Buchanan beslutade att ersätta Brigham Young som guvernör och att sända en truppstyrka till Utah som eskort för hans ersättare, i vad som kallats Utah-kriget. Sista dagars heliga fruktade att den annalkande styrkan – ungefär 1 500 man, och mer – skulle förnya härjningarna från Missouri-tiden och återigen driva de heliga från deras hem. Dessutom blev Parley P. Pratt, en medlem i de tolv apostlarnas kvorum, mördad i Arkansas i maj 1857. Nyheten om mordet – förutom tidningsrapporter från östra Förenta staterna som hyllade mordet – nådde Utah i juni 1857.37 När allt det här inträffade utfärdade Brigham Young undantagstillstånd i territoriet, beordrade nybyggare och missionärer i ytterområdena att återvända till Utah och ledde förberedelserna för att stå emot armén. Trotsiga predikningar av president Young och andra kyrkoledare tillsammans med den annalkande armén samverkade till att skapa en miljö av rädsla och misstänksamhet i Utah.38

När den här spänningen var som värst, tidigt i september 1857, belägrade en gren av territoriets milis i södra Utah (bestående helt och hållet av mormoner), tillsammans med några indianer som de rekryterat, ett vagntåg med emigranter på väg från Arkansas till Kalifornien. När vagntåget tog sig söderut från Salt Lake City hade emigranterna grälat med lokala mormoner om var deras boskap fick beta. En del av personerna i vagntåget var frustrerade över att det var så svårt att få köpa välbehövligt spannmål av de heliga, som hade fått anvisning att spara sitt spannmål för kommande krigstid. Några i vagntåget blev förbittrade och hotade att förena sig med inkommande trupperna i striden mot de heliga.39

En del heliga bortsåg från hotelserna, men andra ledare i kyrkan och medlemmar i Cedar City förespråkade våld. Isaac C. Haight, stavspresident och milisledare, sände John D. Lee, en milismajor, att leda ett anfall mot emigrantsällskapet. När presidenten rapporterade planen till sin kommitté, opponerade andra ledare sig och begärde att han skulle avblåsa attacken och sända en expressryttare till Brigham Young i Salt Lake City för att få råd. Men männen som Haight hade sänt att angripa emigranterna genomförde planen innan de fick ordern att inte gå till attack. Emigranterna kämpade emot och en belägring vidtog.

Under de följande dagarna eskalerade konflikten och milismännen planerade och genomförde en medveten massaker. De lockade ut emigranterna från vagnborgen med en falsk parlamentärflagg och nedgjorde dem med hjälp av Paiute-indianer som de rekryterat. Från den första attacken till den slutliga slakten omkom i massakern 120 män, kvinnor och barn i en dal som heter Mountain Meadows. Bara små barn skonades – de som ansågs för små att kunna berätta vad som hänt. Expressryttaren återvände två dagar efter massakern. Han hade med ett brev från Brigham Young som instruerade de lokala ledarna att ”inte befatta sig” med emigranterna utan låta dem passera genom södra Utah.40 Milismännen försökte skyla över brottet genom att lägga hela skulden på lokala Paiute-indianer, av vilka en del också var medlemmar i kyrkan.

Två sista dagars heliga uteslöts senare från kyrkan för sin delaktighet och en åtalsjury som innehöll sista dagars heliga åtalade nio män. Bara en deltagare, John D. Lee, fälldes och avrättades för brottet, vilket ökade på de falska ryktena att massakern beordrats av Brigham Young.

På senare år har kyrkan ansträngt sig för att få veta så mycket som möjligt om massakern. I början av 2000-talet genomsökte historiker vid Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heligas historiska avdelning arkiv i hela Förenta staterna efter uppteckningar. Varenda en av kyrkans uppteckningar om massakern öppnades också för undersökning. I den bok som blev resultatet, utgiven av Oxford University Press 2008, drar författarna Ronald W. Walker, Richard E. Turley Jr. och Glen M. Leonard slutsatsen att även om oförsiktigt predikande om inkräktare från Brigham Young, George A. Smith och andra ledare bidrog till den fientliga stämningen, beordrade president Young inte massakern. Snarare skapade verbala konfrontationer mellan personer i vagntåget och nybyggare i södra Utah stor rädsla, särskilt i samband med Utah-kriget och andra oroande händelser. En serie tragiska beslut av lokala kyrkoledare – som också hade nyckelroller civilt och militärt i södra Utah – ledde till massakern.41

Förutom massakern i Mountain Meadows begick enstaka heliga andra våldshandlingar mot ett litet antal dissidenter och utomstående. Vissa sista dagars heliga begick handlingar av olagligt våld, särskilt under 1850-talet, när rädsla och oro rådde i territoriet Utah. Kyrkans ledares upphetsade retorik mot dissidenter kan ha fått dessa mormoner att tro att sådana handlingar var berättigade.42 Förövarna till de här brotten fick i regel inga straff. Men många av dessa anklagelser är ogrundade, och många mormon-fientliga författare har anklagat kyrkans ledare för många olösta brott eller misstänkta dödsfall i Utah på den tiden.43

Många människor på 1800-talet såg sista dagars heliga som våldsamma människor. Men de flesta sista dagars heliga på 1800-talet levde liksom dagens medlemmar i fred med grannar och släktingar och eftersträvade fred i sina samhällen. Resenärer på 1800-talet noterade ofta den fred och ordning som rådde i mormonsamhällen i Utah och på andra platser.44 Men relativt få sista dagars heligas handlingar orsakade ändå död och skada, såriga relationer i samhällen och skadade uppfattningen om mormonerna som ett fredligt folk.45

Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga fördömer våld i ord och handling och bekräftar sin önskan att främja freden i hela världen. Om massakern i Mountain Meadows har äldste Henry B. Eyring, tidigare medlem av de tolv apostlarna, sagt: ”Jesu Kristi evangelium som vi omfattar avskyr det kallblodiga dödandet av män, kvinnor och barn. I stället manar det till fred och förlåtelse. Det som utfördes här för så länge sedan av medlemmar i vår kyrka utgör ett fruktansvärt och oförsvarligt avstånd från kristna läror och kristet uppförande.”46

Under hela kyrkans historia har dess ledare lärt att ett kristet lärjungeskaps väg är fridens väg. Äldste Russell M. Nelson i de tolv apostlarnas kvorum sammanbinder sista dagars heligas tro på Jesus Kristus med deras aktiva sökande efter kärlek till nästan och fred med alla människor: ”Världens hopp är Fridsfursten … Vad förväntar sig Herren av oss som medlemmar i Jesu Kristi kyrka av Sista Dagars Heliga? Som kyrka måste vi ’tala emot krig och förkunna frid’. Som enskilda medlemmar måste vi ’sträva efter det som tjänar friden’. Vi bör vara fridsstiftare.”47

  1. Matt. 5:9; 3 Ne. 12:9

  2. L&F 98:16.

  3. Mosiah 4:13.

  4. Lilburn W. Boggs brev till John B. Clark, 27 okt., 1838, Mormon War Papers, Missouris statsarkiv. En samtida innebörd av ordet utrota var att ”driva bort från gränserna”. (Noah Webster, An American Dictionary of the English Language [New York: S. Converse, 1828], s.v. ”exterminate”.)

  5. För en vetenskaplig syn på dessa fördrivningar, se Stephen C. LeSueur, The 1838 Mormon War in Missouri (Columbia, MO: University of Missouri Press, 1987); och Alexander L. Baugh, A Call to Arms: The 1838 Mormon Defense of Northern Missouri, Dissertations in Latter-day Saint History (Provo, UT: Joseph Fielding Smith Institute for Latter-day Saint History; BYU Studies, 2000). För samtida skildringar, se John Whitmer, History, s. 39–67 och ”A History, of the Persecution”, 1839–1840, i Karen Lynn Davidson, Richard L. Jensen och David J. Whittaker, red. Histories, Volume 2: Assigned Historical Writings, 1831–1847, vol. 2 av serien Histories i The Joseph Smith Papers, sammanst. av Dean C. Jessee, Ronald K. Esplin och Richard Lyman Bushman (Salt Lake City: Church Historian’s Press, 2012), 52–76, s. 202–286.

  6. Joseph Young, edsintyg, Adams Co., IL, 4 juni, 1839, L. Tom Perry Special Collections, Harold B. Lee Library, Brigham Young University, Provo, Utah; Beth Shumway Moore, Bones in the Well: The Haun’s Mill Massacre, 1838, A Documentary History (Norman, OK: Arthur H. Clark Company, 2006).

  7. Parley P. Pratt, Testimony, 1 juli 1843, s. 4, Nauvoo, IL, Records, Church History Library, Salt Lake City; Hyrum Smith, Testimony, 1 juli 1843, s. 24, Nauvoo, IL, Records, Church History Library, Salt Lake City.

  8. Sista dagars heliga skrev senare nära tusen vädjanden och beedigade intyg om sitt lidande. En inlaga till Missouri stats lagstiftande församling, skriven av många av kyrkans ledare och medlemmar, beskrev de olika våldshandlingar, däribland massakern i Haun’s Mill, och beskrev noga förstörelsen av egendom: ”Mycken egendom förstördes av trupper i staden under deras vistelse där: såsom bränning av hustimmer, räls, majsupplag, bräder osv. Användning av majs och hö, hus plundrades, boskap, får och svin dödades, samt hästar togs som de inte ägde, och allt detta utan hänsyn till ägarna eller att någon bad någon om lov. Under tiden trakasserades män, och kvinnor förolämpades och trakasserades av soldaterna.” (Edward Partridge och andra, 10 dec. 1838, ansökan till staten Missouris lagstiftande församling, i Clark V. Johnson, Mormon Redress Petitions: Documents of the 1833–1838 Missouri Conflict [Provo, UT: Brigham Young University Religious Studies Center, 1992], s. 18.)

  9. Jeffrey N. Walker, ”Mormon Land Rights in Caldwell and Daviess Counties and the Mormon Conflict of 1838: New Findings and New Understandings”, BYU Studies 47, nr 1 (2008): s. 5–55.

  10. Karen Lynn Davidson, David J. Whittaker, Mark Ashurst-McGee och Richard L. Jensen, red., Histories Volume 1: Joseph Smith Histories, 1832–1844, vol. 1 av serien Histories i The Joseph Smith Papers, red. av Dean C. Jessee, Ronald K. Esplin och Richard Lyman Bushman (Salt Lake City: Church Historian’s Press, 2012), 498n25.

  11. En detaljerad redogörelse för utdrivningen 1838–1839 från Missouri finns i William G. Hartley, ”The Saints’ Forced Exodus from Missouri” i Richard Neitzel Holzapfel och Kent P. Jackson, red. Joseph Smith: The Prophet and Seer (Provo, UT: Brigham Young University Religious Studies Center, 2010), s. 347–389.

  12. L&F 121:1, 6.

  13. Thomas Ford, brev till Joseph Smith och andra, 22 juni 1844, Joseph Smith Collection, kyrkans historiska bibliotek, Salt Lake City.

  14. Richard E. Bennett, Mormons at the Missouri, 1846–1852: ”And Should We Die … ” (Norman, OK: University of Oklahoma Press, 1987), s. 141.

  15. Glen M. Leonard, Nauvoo: A Place of Peace, A People of Promise (Salt Lake City and Provo, UT: Deseret Book and Brigham Young University Press, 2002), s. 600–621.

  16. Thomas L. Kane, The Mormons: A Discourse Delivered before the Historical Society of Pennsylvania: March 26, 1850 (Philadelphia: King & Baird, 1850), s. 9–10. Kanes uttalande kom under ett föredrag han höll fyra år efter sitt besök i lägren. Hans samtida brev till sin familj, skrivet från huvudlägret för flyktingar i Iowa i juli och augusti 1846, återger liknande känslor. Han klagade till sina föräldrar att ett folk ”så oskyldigt av samvetsskäl skulle bli slaget, rånat, skändat och mördat i vårt 1800-tal.” (Thomas L. Kane i brev till John K. Kane och Jane D. Kane, 20–23 juli 1846, Thomas L. Kane Papers, American Philosophical Society.)

  17. Marvin S. Hill, Quest for Refuge: The Mormon Flight from American Pluralism (Salt Lake City: Signature Books, 1989), s. 41–44, 101–102; Kenneth H. Winn, Exiles in a Land of Liberty: Mormons in America, 1830–1846 (Chapel Hill: University of North Carolina Press, 1989), s. 96–105, 145, 154–156.

  18. Se till exempel ”Prospects of the Church”, The Evening and the Morning Star, mar. 1833, [4]; ”Extract, from the Private Journal of Joseph Smith Jr”, Times and Seasons, nov. 1839, s. 9, tillgänglig på josephsmithpapers.org; samt Parley P. Pratt, History of the Late Persecution Inflicted by the State of Missouri upon the Mormons (Detroit, MI: Dawson & Bates, 1839), iv–v, tillgänglig på josephsmithpapers.org.

  19. Om amerikanska medborgargarden, se Paul A. Gilje, Rioting in America (Bloomington: Indiana University Press, 1996); David Grimsted, American Mobbing, 1828–1861: Toward the Civil War (New York: Oxford University Press, 1998). Forskningslitteraturen om våld inspirerad av religion eller religiös retorik är omfattande. Om ämnet i allmänhet, se R. Scott Appleby, The Ambivalence of the Sacred: Religion, Violence, and Reconciliation (Lanham, MD: Rowman & Littlefield, 2000). För studier med fokus på 1800-talets Amerika, särskilt religiöst inspirerat våld i södern, se Donald G. Mathews, ”Lynching Is Part of the Religion of Our People: Faith in the Christian South” i Beth Barton Schweiger och Donald G. Mathews, red., Religion in the American South: Protestants and Others in History and Culture (Chapel Hill, NC: University of North Carolina Press, 2004), s. 153–194; Orlando Patterson, Rituals of Blood: Consequences of Slavery in Two American Centuries (Washington DC: Civitas/Counterpoint, 1998); Edward J. Blum och W. Scott Poole, red., Vale of Tears: New Essays on Religion and Reconstruction (Macon, GA: Mercer University Press, 2005) samt Patrick Q. Mason, The Mormon Menace: Violence and Anti-Mormonism in the Postbellum South (New York: Oxford University Press, 2011).

  20. Militia Act of 1792, 1 Stat. kap. 33 (1792).

  21. För en klassisk studie om nybyggarvåld i Amerika, se Strain of Violence: Historical Studies of American Violence and Vigilantism, av Richard Maxwell Brown, (New York: Oxford University Press, 1975).

  22. Daniterna såg denna stöld som expropriation av nödvändiga varor i krigstid. (Se Call to Arms, av Baugh, s. 36–43; Richard Lyman Bushman, Joseph Smith: Rough Stone Rolling, med assistans av Jed Woodworth [New York: Knopf, 2005], 349–355; Dean C. Jessee, Mark Ashurst-McGee och Richard L. Jensen, red., Journals, Volume 1: 1832–1839, vol. 1 av serien Journals i The Joseph Smith Papers, red. av Dean C. Jessee, Ronald K. Esplin och Richard Lyman Bushman [Salt Lake City: Church Historian’s Press, 2008], s. 231, 292–293, tillgängliga på josephsmithpapers.org och ”Danites”, The Joseph Smith Papers, blev tillgängliga 23 jan. 2014.)

  23. Leonard, Nauvoo, s. 374–375.

  24. Se Ronald W. Walker, ”Toward a Reconstruction of Mormon and Indian Relations, 1847 to 1877”, BYU Studies 29, nr 4 (hösten 1989): s. 23–42 samt ”Saints or Sinners? The Evolving Perceptions of Mormon-Indian Relations in Utah Historiography”, Utah Historical Quarterly 72, nr 1 (vintern 2004): s. 19–46. Brigham Young verkade som territoriets guvernör 1850–1857 och som territoriets ansvarige för indianfrågor från 1851 till 1857.

  25. Se Howard A. Christy, ”The Walker War: Defense and Conciliation as Strategy”, Utah Historical Quarterly 47, nr 4 (hösten 1979): s. 395–420.

  26. Om kulturella missförstånd mellan mormoner och indianer, se Marlin K. Jensen, ”The Rest of the Story: Latter-day Saint Relations with Utah’s Native Americans”, Mormon Historical Studies 12, nr 2 (hösten 2011): s. 16–25.

  27. Brigham Youngs brev till Isaac Higbee, 18 okt. 1849, Brigham Young Office Files, kyrkans historiska bibliotek, Salt Lake City.

  28. Kyrkans historiska kontor – allmänt protokoll, 31 jan. 1850, kyrkans historiska bibliotek, Salt Lake City.

  29. D. Robert Carter, Founding Fort Utah: Provo’s Native Inhabitants, Early Explorers, and First Year of Settlement (Provo, UT: Provo City Corporation, 2003), s. 52, 114–115, 135, 142, 145, 153–157, 163, 227. Samtida källor anger att antalet indianer som dog var mellan 24 och 40, men senare minnen anger Ute-indianernas dödstal till omkring 100. (Se Epsy Jane Williams, självbiografi, [1], kyrkans historiska bibliotek, Salt Lake City och Jared Farmer, On Zion’s Mount: Mormons, Indians, and the American Landscape [Cambridge, MA, and London: Harvard University Press, 2008], s. 67–77.)

  30. Se Albert Winkler, ”The Circleville Massacre: A Brutal Incident in Utah’s Black Hawk War”, Utah Historical Quarterly 55, nr 1 (vintern 1987): s. 4–21.

  31. För en överblick över sista dagars heligas förhållande till indianerna, se ”Latter-day Saint Relations with Utah’s Native Americans”, av Jensen, s. 16–25; se även Ronald W. Walker, ”Wakara Meets the Mormons, 1848–52: A Case Study in Native American Accommodation,” Utah Historical Quarterly 70, nr 3 (sommaren 2002): s. 215–237.

  32. ”Latter-day Saint Relations with Utah’s Native Americans”, av Jensen s. 23.

  33. Om ”reformationen”, se Paul H. Peterson, ”The Mormon Reformation of 1856–1857: The Rhetoric and the Reality,” Journal of Mormon History 15 (1989): s. 59–87.

  34. Se till exempel John Brown, dagbok, 27 nov. och 11 dec. 1856 samt 1 jan. 1857, s. 202–206, kyrkans historiska bibliotek, Salt Lake City; Benjamin F. Johnson, självbiografi, dec. 1856, s. 198, kyrkans historiska bibliotek, Salt Lake City; No Place to Call Home: The 1807–1857 Life Writings of Caroline Barnes Crosby, Chronicler of Outlying Mormon Communities, red. Av Edward Leo Lyman och andra (Logan, UT: Utah State University Press, 2005), s. 442; samt Hannah Tapfield King, självbiografi, 16 mars–9 apr. 1857, kyrkans historiska bibliotek, Salt Lake City.

  35. För relationen mellan religiöst språk och våld under USA:s historia, se From Jeremiad to Jihad: Religion, Violence, and America, red. av John D. Carlson och Jonathan H. Ebel (Berkeley: University of California Press, 2012). Våldsretorik användes också ofta i den politiska sfären. 1857, till exempel, tog Illinois’ senator Stephen A. Douglas kraftigt avstånd från mormonernas ”landsförrädiska, motbjudande och djuriska seder”. Utövande av månggifte, sa Douglas, var en ”skam för landet – en skam för mänskligheten – en skam för civilisationen”. Han fortsatte: ”Kniven måste användas mot denna sjukliga, motbjudande cancer som tär på den politiska kroppens själva livsviktiga organ. Den måste skäras bort med rötterna och förseglas med en oböjlig lags rödglödgade järn.” Det mer eldfängda språkbruket var nertonat i den officiella versionen. (Se ”Great Rally of the People”, Marshall County [Indiana] Democrat, 25 juni 1857, s. [1]; Remarks of the Hon. Stephen A. Douglas, on Kansas, Utah, and the Dred Scot Decision [Chicago: Daily Times Book and Job Office, 1857], s. 11–15; ”Senator Douglas’ Speech in Illinois”, New York Herald, 22 juni 1857, s. 2 samt Robert W. Johannsen, Stephen A. Douglas [Champaign, IL: University of Illinois Press, 1997], s. 568–569.)

  36. Se till exempel Brigham Young i Journal of Discourses, 4:53–54; och Heber C. Kimball i Journal of Discourses, 7:16–21. Det här begreppet, som kom att kallas blodsförsoning, var standardingrediens i antimormon-retoriken under 1800-talet. Trots att många av de överdrivna anspråk som framkom i populärpress och antimormon-litteratur lätt kan motbevisas, är det troligt att några sista dagars heliga vid åtminstone ett tillfälle reagerade med handling på den här retoriken. Men de flesta sista dagars heliga tycks ha förstått att blodsförsoningspredikningarna, med historikern Paul Petersons ord var ”överdrivet och uppviglande tal” som troligen var ”avsett att skrämma kyrkans medlemmar till att anpassa sig till kyrkans principer. För medlemmar med goda avsikter var de avsedda att framkalla oro, själviakttagelse och till sist omvändelse. För dem som vägrade anpassa sig till mormonernas normer var förhoppningen att sådana olycksbådande hotelser skulle påskynda deras avfärd från territoriet.” (Se Isaac C. Haights brev till Brigham Young, 11 juni 1857, Brigham Young Office Files; ”Mormon Reformation of 1856–1857”, av Peterson, s. 67, 84n66; se även Encyclopedia of Mormonism, 5 vol. [1992], ”Blood Atonement”, 1:131.)

  37. Om mordet på Parley P. Pratt, se Terryl L. Givens och Matthew J. Grow, Parley P. Pratt: The Apostle Paul of Mormonism (New York: Oxford University Press, 2011), s. 366–391; för sambandet mellan mordet och massakern, se Richard E. Turley Jr., ”The Murder of Parley P. Pratt and the Mountain Meadows Massacre”, i Parley P. Pratt and the Making of Mormonism, red. av Gregory K. Armstrong, Matthew J. Grow och Dennis J. Siler (Norman, OK: Arthur H. Clark Company, 2011), s. 297–313.

  38. Om kriget i Utah, se At Sword’s Point, Part 1: A Documentary History of the Utah War to 1858, red. av William P. McKinnon (Norman, OK: Arthur H. Clark Company, 2008) och ”Liberty to the Downtrodden”: Thomas L. Kane, Romantic Reformer, av Matthew J. Grow (New Haven: Yale University Press, 2009), 149–206.

  39. En del av boskapen som emigranterna ägde dog längs vägen, vilket förvärrade känslan av missnöje. (Richard E. Turley Jr, ”The Mountain Meadows Massacre”, Ensign, sep. 2007, s. 14–18.)

  40. Brev från Brigham Young till Isaac C. Haight, 10 sep. 1857, Letterbook, vol. 3, s. 827–828, Brigham Young Office Files.

  41. Massacre at Mountain Meadows, av Ronald W. Walker, Richard E. Turley Jr och Glen M. Leonard (New York: Oxford University Press, 2008). Mycket har skrivits om Mountain Meadows-massakern. En klassisk studie är The Mountain Meadows Massacre, av Juanita Brooks (Stanford, CA: Stanford University Press, 1950). Se även Richard E. Turley Jr, ”The Mountain Meadows Massacre”, Ensign, sep. 2007, s. 14–21 och BYU Studies 47, nr 3 (2008), ett specialnummer ägnat åt ämnet, finns på byustudies.byu.edu.

  42. Se till exempel Mormon Convert, Mormon Defector: A Scottish Immigrant in the American West, 1848–1861, av Polly Aird (Norman, OK: Arthur H. Clark Company, 2009) och Massacre at Mountain Meadows, av Walker, Turley och Leonard, s. 42–43, 93. Tvetydiga instruktioner från kyrkans ledare kan också ha bidragit till några våldsdåd. (Se till exempel Ardis E. Parshall, ”’Pursue, Retake & Punish’: The 1857 Santa Clara Ambush”, Utah Historical Quarterly 73, nr 1 [vintern 2005]: s. 64–86.)

  43. George Q. Cannon till Brigham Young, 23 mars 1876, Brigham Young Office Files. I december 1875, till exempel, hade Salt Lake Daily Tribune tryckt en halv kolumn om Sam D. Sirrine försvinnande. Han var polis i Salt Lake City. Utan att presentera några bevis rapporterade Tribune att Sirrine måste ha dödats (”blodförsonats”) av mormonledare som vedergällning för J. King Robinsons död. Han var läkare. Några år senare upptäckte man att Sirrine bodde i Kalifornien. (”Sam D. Sirrine”, Salt Lake Daily Tribune, 5 dec. 1875; ”District Attorney Howard Discovers a Long Lost Danite”, Salt Lake Daily Herald, 17 juli 1877; ”That Danite”, Salt Lake Daily Herald, 18 juli 1877.)

  44. Till exempel besökte Franklin Buck, en gruvarbetare som inte var mormon, flera samhällen i Utah 1871. Han skrev: ”Mormonerna är de kristna och vi är hedningarna. I Pioche [Nevada] har vi två domstolar, ett antal sheriffer och polismän samt ett fängelse för att tvinga människor att göra det som är rätt. Det förekommer ett slagsmål varje dag och omkring en man dödas varje vecka. … I de här mormonsamhällena finns inga domstolar, inga fängelsen. … Alla problem som uppstår mellan människorna reds ut av äldsterna och biskopen. I stället för att hänga sin granne, håller de ihop.” (Franklin A. Buck, A Yankee Trader in the Gold Rush: The Letters of Franklin A. Buck, sammanst. av Katherine A. White [Boston: Houghton Mifflin Company, 1930], 235; se även A Visit to Salt Lake; Being a Journey across the Plains and a Residence in the Mormon Settlements at Utah, av William Chandless [London: Smith, Elder, and Co., 1857], s. 181 och The City of the Saints, and Across the Rocky Mountains to California, av Richard F. Burton [New York: Harper & Brothers, 1862], 214, 224.)

  45. Som svar på några av de här anklagelserna skrev första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum: ”Vi hävdar att anklagelserna som gjorts mot oss är helt och hållet osanna, att vår kyrka skulle främja eller tro på att döda personer som lämnar kyrkan eller frångår dess lära. Vi skulle betrakta ett sådant straff mot en sådan handling med största fasa. Det är fullständigt motbjudande för oss och står i direkt motsats till de grundläggande principerna i vår trosbekännelse. (Officiellt tillkännagivande, 12 dec. 1889, i Messages of the First Presidency of the Church of Jesus Christ of Latter-day Saints, 1833–1964, sammanst. Av James R. Clark, 6 vols. [Salt Lake City: Bookcraft, 1966], 3:185.)

  46. Henry B. Eyring, Remarks, 11 sep. 2007, finns på mormonnewsroom.org.

  47. Russell M. Nelson, ”Saliga är de som skapar frid”, Liahona, nov. 2002, s. 41; citerar Läran och förbunden 98:16 och Romarbrevet 14:19.