Månggifte och familjer i det tidiga Utah

Bibeln och Mormons bok lär att äktenskapet mellan en man och en kvinna är Guds norm, förutom under särskilda perioder när han befaller något annat.¹

I enlighet med en uppenbarelse som gavs till Joseph Smith instiftades månggifte – äktenskap mellan en man och två eller flera kvinnor – bland medlemmarna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga i början av 1840-talet. I mer än ett halvt sekel därefter utövades månggifte av vissa sista dagars heliga. Endast kyrkans president innehade nycklarna till att utföra nya polygama vigslar.² År 1890 inspirerade Herren kyrkans president Wilford Woodruff att göra ett uttalande som ledde till att kyrkan upphörde med att utöva månggifte. I detta uttalande, som är känt som manifestet, förklarade president Woodruff sin föresats att lyda USA:s lagar som förbjöd månggifte och att använda sitt inflytande för att övertyga kyrkans medlemmar att göra detsamma.³

Efter manifestet förespråkades monogami i kyrkan både från talarstolen och i pressen. På undantagsbasis utfördes några nya polygama vigslar mellan 1890 och 1904, framför allt i Mexiko och Kanada där USA:s lagar inte gällde. Ett litet antal polygama vigslar utfördes i USA under dessa år.⁴ År 1904 förbjöd kyrkan strängt nya polygama vigslar.⁵ I dag får ingen som utövar månggifte bli eller fortsätta vara medlem i kyrkan.

Den här uppsatsen handlar framför allt om månggifte så som det utövades av sista dagars heliga mellan 1847 och 1890, efter deras uttåg till den västra delen av USA och före manifestet.

Sista dagars heliga förstår inte alla Guds avsikter med att han genom sina profeter instiftade utövandet av månggifte under 1800-talet. I Mormons bok anges ett skäl för att Gud skulle befalla om det: att öka antalet barn födda inom evangeliets förbund för att ”uppresa avkomlingar åt [Herren]” (Jakob 2:30). Månggifte inom Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga resulterade i stora barnaskaror i trofasta sista dagars heligas hem.⁶ Det formade också 1800-talets mormonsamhälle på andra sätt: Äktenskapet blev tillgängligt för praktiskt taget alla som ville, den ekonomiska ojämlikheten per capita minskades då ekonomiskt svaga kvinnor gifte in sig i ekonomiskt stabilare hushåll⁷ och äktenskap mellan etniska grupper ökade vilket hjälpte till att ena den mångskiftande immigrerade befolkningen.⁸ Månggiftet hjälpte också till att skapa och stärka sammanhållning och gruppkänsla bland sista dagars heliga. Kyrkans medlemmar kom att se sig som ”Guds eget folk”⁹, som slutit förbund att utföra Guds befallningar trots yttre motstånd och som var villiga att stå ut med att bli utstötta för sina principer.¹⁰

För dessa tidiga sista dagars heliga var månggifte en religiös princip som krävde personliga uppoffringar. Redogörelser som lämnats av män och kvinnor som utövade månggifte berättar om de utmaningar och svårigheter de upplevde, som ekonomiska svårigheter, personkonflikter och vissa hustrurs längtan efter sina mäns ständiga sällskap.¹¹ Men redogörelserna berättar också om den kärlek och glädje många fann i sina familjer. De trodde på att det var en befallning från Gud just då och att lydnad skulle medföra stora välsignelser för dem och deras efterkommande, både i jordelivet och i evigheten. Det fanns mycket kärlek, ömhet och tillgivenhet i många polygama äktenskap, men utövandet var i allmänhet baserat mer på religiös övertygelse än på romantisk kärlek.¹² Kyrkans ledare lärde att de som prakiserade månggiftet borde söka utveckla en generös anda av osjälviskhet och Kristi rena kärlek till alla berörda.

Under de år då månggiftet lärdes ut offentligt förväntades alla sista dagars heliga acceptera principen som en uppenbarelse från Gud.¹³ Men alla förväntades inte att efterleva den. Det här systemet för äktenskap kunde faktiskt aldrig ha blivit allmänt med tanke på proportionen mellan män och kvinnor.¹⁴ Kyrkans ledare såg månggifte som ett bud till kyrkan i allmänhet och framhöll att personer som inte utövade det ändå kunde befinnas värdiga inför Gud.¹⁵ Kvinnorna var fria att välja make, att gå in i ett polygamt eller monogamt äktenskap, eller att inte gifta sig alls.¹⁶ En del män ingick polygama äktenskap för att de ombads att göra det av kyrkans ledare, medan andra inledde processen själva. Alla behövde få kyrkans ledares godkännande innan de ingick ett polygamt äktenskap.¹⁷

Tidens gång formade upplevelsen av att leva i ett polygamt äktenskap. Nästan alla som utövade månggifte under de första åren behövde övervinna sina egna fördomar mot månggifte och anpassa sig till livet i polygama familjer. Uppgiften att bryta mark i ett halvt ofruktbart område under några årtionden i mitten av 1800-talet utgjorde en ytterligare börda för familjer som lärde sig utöva principen om månggifte. Familjens boplats – vare sig det var i Salt Lake City med dess många sociala och kulturella möjligheter, eller på landsbygden i inlandet där få sådana möjligheter fanns – hade betydelse för hur månggiftet upplevdes. Därför är det svårt att dra generella och samtidigt korrekta slutsatser om upplevelserna i alla polygama äktenskap.

Vissa mönster går ändå att urskilja, och de ställer till rätta en del myter. En del ledare hade stora polygama familjer, men två tredjedelar av polygamisterna hade bara två fruar i taget.¹⁸ Kyrkans ledare insåg att månggiftet kunde vara särskilt svårt för kvinnorna. Skilsmässa tilläts därför för kvinnor som var olyckliga i sina äktenskap. Goda möjligheter till omgifte fanns också.¹⁹ Kvinnorna gifte sig ofta unga under de första årtiondena av Utahs kolonisering (vid 16 eller 17 års ålder eller, mer sällan, ännu yngre), vilket var vanligt bland kvinnor på den tiden i nybyggartrakter.²⁰ Som på andra platser gifte sig kvinnorna vid en högre ålder allt eftersom samhället mognade. Nästan alla kvinnor gifte sig, och det gjorde också en stor andel av männen. Det verkar faktiskt vara så att en större andel av männen i Utah gifte sig jämfört med männen i andra delar av USA vid den tidpunkten. Troligtvis upplevde hälften av de som bodde i Utah-territoriet 1857 livet i en polygam familj, antingen som man, som hustru eller som barn, vid någon tidpunkt i sitt liv.²¹ År 1870 levde 25 till 30 procent av befolkningen i polygama hushåll, och den andelen verkar ha fortsatt minska under de följande 20 åren.²²

Upplevelsen av månggifte mot slutet av 1800-talet var i stora delar annorlunda än den hade varit under tidigare årtionden. Med början 1862 stiftade USA:s regering lagar mot månggifte. Yttre motståndare drog i gång en kampanj mot sedvänjan och sa att de hoppades skydda mormonkvinnor och den amerikanska civilisationen. Själva försvarade många sista dagars heliga kvinnor utövandet av månggifte och förklarade i uttalanden att de deltog frivilligt.²³

Efter att USA:s högsta domstol funnit anti-polygamilagarna grundlagsenliga 1879 började federala ämbetsmän åtala män och hustrur i polygama äktenskap under 1880-talet.²⁴ Sista dagars heliga ansåg lagarna orättvisa och utövade civil olydnad genom att fortsätta med månggifte, och genom att försöka undgå att bli anhållna. När de blev fällda i domstol betalade de sina böter och underkastade sig fängelsedomar. För att deras män inte skulle bli åtalade delade polygama hustrur ofta upp sig i olika hushåll eller gick under jorden under täcknamn, särskilt när de var gravida eller efter att ha fött barn.²⁵

När president Woodruff genom manifestet 1890 tog bort befallningen att utöva månggifte hade mormonsamhället utvecklat en stark, lojal kärna av medlemmar som till största delen bestod av emigranter från Europa och östra USA. Men den världsomfattande kyrkans demografi hade börjat förändras. Med början under 1890-talet ombads nyomvända utanför USA att bygga upp kyrkan i sina hemländer snarare än att flytta till Utah. Under de följande årtiondena lämnade sista dagars heliga Great Basin-området för att ta del av nya möjligheter. Månggifte har aldrig uppmuntrats utanför koncentrerade grupper av sista dagars heliga. Särskilt i dessa nybildade församlingar utanför Utah blev monogama familjer det centrala i gudsdyrkan och religiös undervisning. När kyrkan växte och spred sig bortom den amerikanska västern var den monogama kärnfamiljen väl lämpad för ett allt mer rörligt och spritt medlemskap.

För många som utövade månggifte var det en kännbar uppoffring. Trots svårigheterna vissa upplevde är trofastheten hos dem som utövade månggifte till fortlöpande nytta för kyrkan på många sätt. Många sista dagars heliga som fötts i dessa 1800-talsmedlemmars släkter har varit trogna sina evangelieförbund som rättfärdiga mödrar och fäder, lojala lärjungar till Jesus Kristus samt hängivna medlemmar, ledare och missionärer i kyrkan. Nutida medlemmar i kyrkan har förbjudits att utöva månggifte, men sista dagars heliga i dag hedrar och respekterar dessa trofasta pionjärer som gav så mycket för sin tro, sina familjer och sitt samhälle.