Ras och prästadömet
Fotnoter

Hide Footnotes

Tema

Ras och prästadömet

I teologi och praktik tror Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga på den universella mänskliga familjen. Sista dagars heligas skrifter och undervisning bekräftar att Gud älskar alla sina barn och ger alla möjlighet att bli frälsta. Gud skapade många olika raser och etniska grupper och älskar dem alla lika. Som Mormons bok säger: ”Alla är lika inför Gud.”1

Kyrkans organisation och program uppmuntrar integration mellan raserna. Sista dagars heliga går i kyrkan efter sin lokala församlings (finns enbart på engelska) geografiska gränser. Det betyder definitionsmässigt att mormonförsamlingarnas medlemskap rasmässigt, ekonomiskt och demografiskt i allmänhet återspeglar det samhälle där församlingen finns.2 Kyrkans lekmannaorganisation främjar också integration: En svart biskop kan presidera över en övervägande vit församling. En latinamerikansk kvinna kan tillsammans med en asiatisk kvinna besöka medlemmar av olika hudfärg. Kyrkans medlemmar av olika ras och etnicitet betjänar ofta varandra i varandras hem och tjänar tillsammans som lärare, som ungdomsledare och i många andra uppdrag i lokala församlingar. Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är således en helt integrerad tro.

Trots dagens verklighet ordinerade – prästvigde – kyrkan från mitten av 1800-talet fram till 1978 inte män av afrikansk härkomst till prästadömet eller lät svarta män eller kvinnor delta i templets begåvnings- eller beseglingsförrättningar.

Kyrkan grundades 1830, under en tid med skarp rasåtskillnad i Förenta staterna. På den tiden levde många människor av afrikansk härkomst i slaveri, och rasåtskillnad och fördom var inte bara vanlig utan påbjuden bland vita amerikaner. Den här verkligheten är obekant och störande i dag, men påverkade då alla aspekter av människors liv, också religionen. Många kristna kyrkor på den tiden segregerades till exempel utefter ras. Från kyrkans tidiga dagar kunde människor av alla raser och etniska grupper döpas och tas emot som medlemmar. Mot slutet av sitt liv var kyrkans grundare Joseph Smith öppen motståndare till slaveriet. Kyrkan som helhet har aldrig förespråkat segregerade församlingar.3

Under kyrkans två första årtionden ordinerades några svarta män till prästadömet. En av de här männen, Elijah Abel, deltog också i tempelförrättningar i Kirtland, Ohio och döptes senare som ställföreträdare för avlidna släktingar i Nauvoo, Illinois. Det finns inga tillförlitliga bevis på att någon svart man förmenades prästadömet under Joseph Smiths livstid. Vid ett enskilt kyrkorådsmöte tre år efter Joseph Smiths död berömde Brigham Young Q. Walker Lewis, en svart man som ordinerats till prästadömet, med orden: ”Vi har en av de bästa äldsterna, en afrikan.”4

År 1852 tillkännagav president Brigham Young offentligt att män av svart afrikansk härkomst inte längre fick ordineras till prästadömet, även om svarta därefter fortsatte ansluta sig till kyrkan genom att döpas och ta emot den Helige Andens gåva. Efter Brigham Youngs död avstängde kyrkans följande presidenter svarta från att ta emot tempelbegåvningen och att vigas i templet. Under åren har kyrkans ledare och medlemmar framfört många teorier som förklaring till prästadömets och templets restriktioner. Inga av de här förklaringarna accepteras i dag som kyrkans officiella lära.

Kyrkan i en amerikansk rasistisk kultur

Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga återställdes mitt i en raskultur med svåra tvister där vita gavs stora förmåner. År 1790 begränsade Förenta staternas kongress medborgarskapet till ”fria vita personer”.5 Under det påföljande halvseklet delades landet i rasfrågan: slaveriet var lagligt i det jordbrukande Södern men förbjöds till sist i nordstaternas urbaniserade samhälle. Ändå var rasåtskillnaden omfattande i både nord och syd, och många stater införde lagar som förbjöd äktenskap mellan olika raser.6 År 1857 fastställde USA:s högsta domstol att svarta inte innehade ”några rättigheter som den vite mannen behövde respektera”.7 En generation efter att inbördeskriget (1861–1865) lett till slaveriets avskaffande i Förenta staterna, bestämde Högsta domstolen att ”åtskilda men likvärdiga” faciliteter var grundlagsenliga, ett beslut som legaliserade mycken offentlig segregering efter hudfärg ända tills domstolen upphävde sin egen dom 1954.8 Inte förrän 1967 satte domstolen stopp för lagar som förbjöd äktenskap mellan olika raser.

År 1850 skapade USA:s kongress territoriet Utah och USA:s president utsåg Brigham Young till territoriets guvernör. Sydstatsbor som omvänts till kyrkan och emigrerat till Utah med sina slavar ställde frågan om slaveriets legala status i territoriet. I två tal som hölls inför Utahs lagstiftande församling i januari och februari 1852, tillkännagav Brigham Young en policy som avstängde svarta män av afrikansk härkomst från att ordineras till prästadömet. Samtidigt sa president Young att i framtiden skulle svarta medlemmar i kyrkan ”ha [alla] de förmåner och mer därtill” som åtnjöts av andra medlemmar.9

Rättfärdigandet av denna restriktion var ekon av de vitt spridda tankarna om underlägsenhet på grund av ras som använts för att rättfärdiga livegna i territoriet Utah.10 Enligt en åsikt, som framförts i Förenta staterna från åtminstone 1730-talet, var de svarta avkomlingar av Bibelns Kain, som dödat sin bror Abel.11 De som accepterade den synen trodde att Gud ”förbannade” Kain med den mörka hudfärgen. Det svarta slaveriet sågs ibland som en andra förbannelse som drabbade Noas sonson Kanaan som följd av Hams taktlöshet gentemot sin far.12 Slaveriet var ingen viktig faktor i Utahs ekonomi och förbjöds tidigt, men restriktionen i fråga om ordination till prästadömet kvarstod.

Restriktionen tas bort

Också efter 1852 var det åtminstone två svarta mormoner som fortsatt innehade prästadömet. När en av de här männen, Elijah Abel, anhöll om att få ta emot sin tempelbegåvning 1879, avslogs hans begäran. Jane Manning James, en trofast svart medlem som korsat slätterna och som bodde i Salt Lake City fram till sin död 1908, bad också att få komma in i templet. Hon fick utföra dop för de döda för sina förfäder, men tilläts inte delta i andra förrättningar.13 Kains förbannelse fördes ofta fram som förklaring till restriktionerna i fråga om prästadömet och templet. Omkring sekelskiftet vann en annan förklaring mark: Svarta sas ha varit mindre än fullkomligt tappra i kampen i föruttillvaron mot Lucifer och förnekades på grund av detta prästadömets och templets välsignelser.14

Under 1940- och 1950-talet blev rasintegration vanligare i amerikanernas liv. Kyrkans president David O. McKay betonade att restriktionen enbart gällde svarta män av afrikansk härkomst. Kyrkan hade alltid låtit öbor från Stilla havet bära prästadömet och president McKay klargjorde att svarta fijianer och australiska aboriginer också kunde ordineras till prästadömet och påbörjade missionsarbetet bland dem. I Sydafrika ändrade president McKay en tidigare policy som krävde att blivande prästadömsbärare kunde spåra sin släktlinje utanför Afrika.15

Men med tanke på hur länge prästadömet undanhållits män av afrikansk härkomst, ansåg kyrkans ledare att en uppenbarelse från Gud behövdes för att ändra policyn, och de försökte fortlöpande förstå vad som borde göras. Efter att ha bett om ledning, kände inte president McKay att han skulle häva begränsningen.16

När nu kyrkan växte över hela världen tycktes dess övergripande uppdrag, ”gå därför ut och gör alla folk till lärjungar”,17 alltmer oförenligt med prästadömets och templets restriktioner. Mormons bok förkunnade att evangeliets budskap om frälsning skulle föras ut till ”varje nation, släkte, tungomål och folk”.18 Även om det inte fanns några gränser för vilka Herren inbjöd att ”ta del av hans godhet” genom dopet,19 skapade prästadömets och templets restriktioner stora hinder, något som blev alltmer märkbart när kyrkan spreds bland nationer med varierad och blandad härkomst.

Särskilt Brasilien erbjöd många utmaningar. I motsats till Förenta staterna och Sydafrika, där laglig och praktisk rasism ledde till djupt segregerade samhällen, var Brasilien stolt över sitt öppna, integrerade och blandade samhällsarv. År 1975 tillkännagav kyrkan att ett tempel skulle byggas i São Paulo, Brasilien. Medan tempelbyggandet pågick mötte kyrkans ledare trofasta mormoner med svart och blandad bakgrund som hade bidragit ekonomiskt och på andra sätt till byggande av São Paulo tempel, en helgedom de insåg att de inte skulle tillåtas gå in i när den väl stod färdig. Deras uppoffringar, liksom de från tusentals nigerianer och ghananer på 1960-talet och i början av 1970-talet, rörde kyrkans ledares hjärtan.20

Kyrkans ledare begrundade löften som getts av profeter som Brigham Young, att svarta medlemmar en dag skulle ta emot prästadömets och templets välsignelser. I juni 1978, efter att ha ”tillbringat många timmar i det övre rummet i templet [i Salt Lake City] och bönfallit Herren om gudomlig vägledning”, mottog kyrkans president Spencer W. Kimball, hans rådgivare i första presidentskapet samt medlemmar av de tolv apostlarnas kvorum en uppenbarelse. ”Han har hört våra böner och genom uppenbarelse bekräftat att den länge utlovade dagen har kommit”, tillkännagav första presidentskapet den 8 juni. Första presidentskapet sa att de var ”medvetna om de löften som profeterna och kyrkans presidenter före oss har uttalat”, att ”alla våra bröder som är värdiga [skall] kunna ta emot prästadömet”.21 Uppenbarelsen drog tillbaka restriktionen för ordination till prästadömet. Den utsträckte också templets välsignelser till alla värdiga sista dagars heliga, män och kvinnor. Första presidentskapets uttalande om uppenbarelsen kanoniserades i Läran och förbunden som Officiellt tillkännagivande 2.

Den här ”uppenbarelsen om prästadömet”, som den vanligen kallas inom kyrkan, var en avgörande uppenbarelse och en historisk händelse. De som var närvarande vid tillfället beskrev det med vördnadsfulla ord. Gordon B. Hinckley, då medlem i de tolv apostlarnas kvorum, minns det så här: ”I rummet rådde en helgad och helig atmosfär. Det kändes som om en kanal öppnades mellan den himmelska tronen och Guds profet som stod på knä och vädjade tillsammans med sina bröder. … Alla män i ringen fick veta samma sak genom den Helige Anden. … Ingen av oss som var med vid det tillfället har varit densamme efter det. Inte heller har kyrkan varit densamma.”22

Reaktionen världen över var överväldigande positiv bland kyrkans medlemmar av alla raser. Många sista dagars heliga grät av glädje vid nyheten. Några berättade om känslan av en kollektiv tyngd som lyftes från deras axlar. Kyrkan började omedelbart ordinera män av afrikansk härkomst, och svarta män och kvinnor trädde in i templen över hela världen. En kort tid efter uppenbarelsen talade äldste Bruce R. McConkie, en apostel, om nytt ”ljus och ny kunskap” som suddat bort tidigare ”begränsad insikt”.23

Kyrkan i dag

I dag förkastar kyrkan de teorier som förespråkades förr, att mörk hud är ett tecken på gudomlig onåd eller en förbannelse eller att den beror på orättfärdiga gärningar i föruttillvaron, att blandäktenskap är en synd eller att svarta eller människor av något folkslag på något sätt är underlägsna någon annan. Dagens ledare i kyrkan fördömer otvetydigt all rasism, förr och nu, i varje form.24

Sedan den dagen 1978 har kyrkan sett mot framtiden, då medlemsantalen bland afrikaner, afroamerikaner och andra av afrikansk härkomst fortsatt att tillväxa snabbt. Kyrkans medlemsregister anger inte en persons ras eller etnicitet, men antalet medlemmar i kyrkan av afrikansk härkomst uppgår nu till hundratusentals.

Kyrkan förkunnar att återlösning genom Jesus Kristus är tillgänglig för hela den mänskliga familjen, på de villkor som Gud föreskrivit. Den intygar att ”Gud inte gör skillnad på människor”25 och kungör med eftertryck att alla som är rättfärdiga – oavsett ras – är gynnade av honom. Kyrkans lära beträffande Guds barn sammanfattas i en vers i Nephis andra bok: ”[Herren] avvisar ingen som kommer till honom, varken svart eller vit, träl eller fri, man eller kvinna. Och … alla är lika inför Gud, både jude och icke-jude.”26