Översättningen av Mormons bok
Fotnoter

Hide Footnotes

Tema

Översättningen av Mormons bok

Joseph Smith sa att Mormons bok var ”den mest felfria boken av alla på jorden och vår religions slutsten samt att en människa kommer närmare Gud genom att följa dess lärosatser än genom någon annan bok”.1 Mormons bok kom till världen genom en serie mirakulösa händelser. Man kan lära sig mycket om framkomsten av Mormons boks engelska text genom att noggrant studera de uttalanden som gjordes av Joseph Smith, hans skrivare och andra som var nära knutna till översättningen av Mormons bok.

”Genom Guds gåva och kraft”

Joseph Smith berättade att när han bad på kvällen den 21 september 1823 i rummet på övervåningen av hans föräldrars lilla timmerstuga i Palmyra, New York visade sig en ängel som kallade sig Moroni och sa till Joseph att ”Gud hade ett verk för [honom] att utföra”.2 Han informerade Joseph om att ”det fanns en bok förvarad, skriven på guldplåtar, som innehöll en berättelse om denna kontinents forna invånare och varifrån de härstammade”. Boken fanns i en kulle inte långt från familjen Smiths gård. Det här var ingen vanlig historia, för ”det eviga evangeliets fullhet fanns däri, så som Frälsaren gav det”.3

Ängeln gav Joseph Smith i uppdrag att översätta boken från det forntida språket som det var skrivet på. Den unge mannen hade dock väldigt begränsad formell utbildning och var oförmögen att skriva en bok på egen hand, och än mindre själv översätta en forntida bok skriven på ett okänt språk, som i Mormons bok kallas för ”reformerad egyptiska”4. Josephs fru Emma hävdade bestämt att Joseph vid tiden för översättningen ”inte kunde skriva eller diktera ett sammanhängande och välformulerat brev, och än mindre diktera en bok som Mormons bok”.5

Joseph fick plåtarna i september 1827 och följande vår började han flitigt översätta dem i Harmony, Pennsylvania, med Emma och hans vän Martin Harris som sina huvudsakliga skrivare. Den engelska transkription som gjordes, känd som Lehis bok och som Joseph Smith sa var skriven på 116 sidor, förlorades eller stals senare. Till följd därav tillrättavisades Joseph skarpt av Herren och han förlorade förmågan att översätta under en kort tid.6

Joseph började översätta igen 1829 och nästan hela nuvarande Mormons bok översattes under en tremånadersperiod mellan april och juni det året. Hans främste skrivare under de här månaderna var Oliver Cowdery, en lärare från Vermont som hade hört talas om Mormons bok medan han var inneboende hos Josephs föräldrar i Palmyra. Gud kallade Cowdery i en syn och han reste till Harmony för att träffa Joseph Smith och undersöka saken vidare. Cowdery skrev om sin upplevelse som skrivare: ”Det var dagar som jag aldrig skall glömma – att sitta under ljudet av en röst, dikterad genom himmelsk inspiration.”7

Manuskriptet som Joseph Smith dikterade för Oliver Cowdery och andra är i dag känt som originalmanuskriptet, och omkring 28 procent av det finns fortfarande bevarat.8 Det här manuskriptet bestyrker Joseph Smiths uttalanden om att manuskriptet skrevs på kort tid och att det dikterades från ett annat språk. Till exempel innehåller det fel som tyder på att skrivaren hörde fel ord, snarare än läste fel ord under kopiering från ett annat manuskript.9 Dessutom finns det i originalmanuskriptet en del grammatiska konstruktioner som är mer typiska för språk i Främre Orienten än engelskan, vilket tyder på att källspråket för översättningen inte var engelska.10

Joseph Smith ansåg att originalmanuskriptet i stort sett var en färdig produkt, till skillnad från de flesta andra dikterade utkast. För att underlätta vid publiceringen av boken gjorde Oliver Cowdery en handskriven kopia av originalmanuskriptet. Den kopian är i dag känd som tryckarens manuskript. Eftersom Joseph Smith inte angav någon interpunktion såsom punkt, komma eller frågetecken när han dikterade, finns inga sådana markeringar i originalmanuskriptet. Sättaren infogade skiljetecken när han satte texten för tryckpressen.11 Med undantag för interpunktion, formatering, annan justering under sättningen samt mindre korrigeringar som krävdes för att rätta till avskriftsfel och fel som skrivarna gjort, var det dikterade exemplaret underlaget till texten i den första tryckta utgåvan av boken.12

Översättningsredskap

Flera berättelser i Bibeln visar att Gud gav uppenbarelser till profeterna på flera olika sätt. Elia lärde sig att Gud inte talade till honom genom stormen eller elden eller jordbävningen, utom i ”ljudet av en svag susning”.13 Paulus och andra tidiga apostlar kommunicerade ibland med änglar och då och då med Herren Jesus Kristus.14 Vid andra tillfällen kom uppenbarelse i form av drömmar eller syner, liksom uppenbarelsen till Petrus om att predika evangeliet för hedningarna, eller genom heliga föremål som urim och tummim.15

Joseph Smith utmärker sig bland Guds profeter eftersom han kallades att översätta en hel skriftsamling på mer än 500 tryckta sidor till sitt eget språk, skrifter som innehöll lärosatser som skulle fördjupa och utvidga miljontals människors teologiska förståelse. Inför denna enorma uppgift förberedde Gud ytterligare, praktisk hjälp i form av fysiska redskap.

Joseph Smith och hans skrivare skrev om två redskap som användes vid översättningen av Mormons bok. Enligt vittnen till översättningen såg Joseph skriftens ord på engelska när han tittade in i redskapen. Ett redskap, som i Mormons bok kallas ”uttydare”, är bättre känt bland sista dagars heliga i dag som ”urim och tummim”. Joseph hittade uttydarna nergrävda i kullen tillsammans med plåtarna.16 De som såg uttydarna beskrev dem som ett par genomskinliga stenar infattade i en metallbåge. Mormons bok skrev att detta redskap, tillsammans med dess bröstplåt, var en anordning som ”skyddats och bevarats av Herrens hand” och ”överlämnats från släktled till släktled” ”för tolkning av språk”.17

Det andra redskapet, som Joseph Smith hittade i jorden flera år innan han hämtade guldplåtarna, var en liten oval sten eller ”siarsten”.18 Som ung man på 1820-talet använde Joseph Smith, liksom andra på hans tid, en siarsten för att hitta försvunna föremål och nergrävda skatter.19 När Joseph började förstå sitt kall som profet, lärde han sig att han kunde använda den stenen för det högre ändamålet att översätta skrifter.20

Sannolikt av bekvämlighetsskäl översatte Joseph ofta med bara siarstenen hellre än med de två stenarna som var sammanfogade till att utgöra uttydarna. De här två redskapen – uttydarna och siarstenen – var tydligen utbytbara och fungerade på så pass lika sätt att Joseph Smith och hans medarbetare med tiden ofta använde termen ”urim och tummim” om både siarstenen och uttydarna.21 I forna dagar använde israelitiska präster urim och tummim för att ta emot gudomlig kommunikation. Även om forskare har olika åsikter om vad det var för ett slags redskap, har flera forntida källor angett att redskapet bestod av stenar som började lysa eller blev gudomligt upplysta.22 Sista dagars heliga begränsade med tiden användandet av termen ”urim och tummim” till att enbart gälla uttydarna. Men Joseph Smith med flera verkar har tolkat termen mer som en kategori som beskriver redskap för gudomlig uppenbarelse än som ett namn på ett specifikt redskap.

En del har ryggat inför påståendet att fysiska redskap användes i den gudomliga översättningsprocessen, men sådana hjälpmedel till att underlätta överförandet av Guds kraft och inspiration stämmer överens med beskrivningar i skrifterna. Utöver urim och tummim nämner Bibeln andra fysiska redskap som användes för att få tillgång till Guds kraft: Arons stav, en kopparorm, helig smörjelseolja, förbundsarken och till och med jord från marken blandad med saliv för att bota en blind mans ögon.23

Översättningstekniken

I förordet till 1830 års upplaga av Mormons bok skrev Joseph Smith: ”Jag ber att få meddela att jag själv genom Guds gåva och kraft översatte [boken].” När Joseph frågades ut om översättningsprocessen sa han vid flera tillfällen att den hade gjorts ”genom Guds gåva och kraft”24 och han tillade en gång: ”Det var inte meningen att hela världen skulle få veta detaljerna kring framkomsten av Mormons bok.”25

Men skrivarna och andra som bevittnade översättningen gav flera redogörelser som ger insikt i processen. Vissa redogörelser antyder att Joseph studerade tecknen på plåtarna. De flesta redogörelserna talar om hur Joseph använde urim och tummim (antingen uttydarna eller siarstenen) och många redogörelser nämner hur han använde en sten. Enligt de här redogörelserna lade Joseph antingen uttydarna eller siarstenen i en hatt, tryckte in ansiktet i hatten för att blockera ljuset och läste högt de engelska orden som visade sig på redskapet.26 Beskrivningen av processen påminner om ett avsnitt i Mormons bok där det talas om att Gud ska bereda ”en sten som skall stråla i mörkret och lysa”.27

Skrivarna som hjälpte till med översättningen trodde obestridligen på att Joseph översatte genom gudomlig kraft. Josephs hustru Emma förklarade att hon ”ofta skrev dag efter dag” vid ett litet bord i deras hem i Harmony, Pennsylvania. Hon beskrev att Joseph ”satt med ansiktet begravt i hatten, med stenen inuti och dikterade timme efter timme utan något emellan oss”.28 Enligt Emma ”låg [plåtarna] ofta på bordet utan några försök till att dölja dem, insvepta i en liten linneduk”. När hon fick frågan om Joseph hade dikterat från Bibeln eller från ett manuskript han förberett tidigare, förnekade Emma bestämt sådana möjligheter: ”Han hade varken ett manuskript eller en bok att läsa ur.” Emma sa till sin son Joseph Smith III att ”Mormons bok är av gudomligt ursprung – det tvivlar jag inte det minsta på. Jag vet att ingen kunde ha dikterat texten till manuskriptet utan att ha varit inspirerad, för när jag var skrivare åt din far brukade han diktera för mig timme efter timme. Och när han återvänt från måltider eller avbrott, brukade han genast börja där han hade slutat, utan att vare sig titta på manuskriptet eller få någon del uppläst för sig.”29

En annan skrivare, Martin Harris, satt vid bordet mitt emot Joseph Smith och skrev ner de ord Joseph dikterade. Harris berättade senare att när Joseph använde siarstenen för att översätta visade meningar sig. Joseph läste upp meningarna och när Harris hade skrivit ned orden sa han: ”nerskrivet”. En kollega som intervjuade Harris antecknade att han sa att Joseph ”hade en siarsten med vilken han kunde översätta likaväl som med urim och tummim, och för bekvämlighets skull använde han siarstenen”.30

Huvudskrivaren Oliver Cowdery vittnade under ed 1831 att Joseph Smith ”hittade, tillsammans med plåtarna som han översatte och publicerade, två genomskinliga glasliknande stenar infattade i silverbågar. Och genom att titta igenom dem kunde han på engelska läsa skrivtecknen på reformerad egyptiska som inristats på plåtarna.”31 På hösten 1830 besökte Oliver Cowdery Union Village, Ohio och talade om Mormons boks översättning. Kort därefter berättade en bybo att översättningen åstadkoms med hjälp av ”två genomskinliga stenar i form av glasögon genom vilka översättaren tittade på inristningen”.32

Sammanfattning

Joseph Smith vittnade oföränderligt om att han hade översatt Mormons bok genom ”Guds gåva och kraft”. Hans skrivare delade det vittnesbördet. Både ängeln som berättade om en forntida uppteckning på metallplåtar nergrävda i en sluttning och de gudomliga redskap som förberetts särskilt för Joseph Smiths översättningsarbete tillhörde det som Joseph och hans skrivare beskrev som översättningens underverk. När han 1832 började skriva sin egen historia för första gången inledde han med att lova att ta med ”en redogörelse för hans förunderliga upplevelse”.33 Översättningen av Mormons bok var verkligen förunderlig.

Att Mormons bok är sann och kommer från en gudomlig källa kan vi få vetskap om i dag. Gud uppmanar var och en av oss att läsa boken, minnas Guds nådegåvor och begrunda dem i hjärtat och ”fråga Gud, den evige Fadern, i Kristi namn, om inte dessa uppteckningar är sanna”. Gud lovar att ”om ni frågar med ett uppriktigt hjärta, med ärligt uppsåt och med tro på Kristus, skall han uppenbara sanningen om dem för er genom den Helige Andens kraft”.34