Att komma hem tidigt
Författaren bor i Utah, USA.
Att komma hem tidigt från en mission, även om det är av hälsorelaterade orsaker, kan vara en förödande upplevelse. Det var det för mig. Men man kan ta det som ett steg framåt, inte som ett steg tillbaka.
Fotoillustration Colin Ligertwood
Pappa var iväg på en affärsresa, så den enda som mötte mig när jag haltade ut från planet efter missionen var mamma. Hon höll om mig och vi grät.
Jag tog alla tänkbara tester, men läkarna kunde inte hitta problemet. Att ta av missionärsbrickan nio månader för tidigt var det svåraste jag någonsin har gjort. Jag kände mig misslyckad för att jag inte hade slutfört missionen.
Menad att bli missionär
Jag hade alltid planerat att verka som missionär. När min äldre bror åkte iväg på sin mission klädde jag upp mig och hade en hemmagjord namnbricka när jag skulle vinka av honom. När åldern för missionärer ändrades 2012 hade jag precis fyllt 19 och jag visste att det tillkännagivandet var ett bönesvar. Jag dansade runt i rummet, fyllde i papperen samma dag, beställde tid för medicinska kontroller och skickade in papperna inom en vecka. Jag fick min kallelse till Kalifornienmissionen Anaheim två veckor senare och rapporterade till missionärsskolan två månader efter det.
Jag gav mig ut på missionsfältet med en nybörjares iver och ville aldrig sakta ner. Min tränare och jag sprang bokstavligt talat till vissa lektioner eftersom vi var så ivriga att undervisa. För mig var heltidsmissionen den naturligaste saken i världen. Ibland var det besvärligt och jag fick kämpa på, men för mig fanns det inget underbarare än att vara missionär.
När jag hade varit ute i åtta månader fick mina kamrater och jag cyklar eftersom det var ont om bilar. Jag hade inte cyklat på länge och var inte helt säker på hur man skulle göra med kjol, men jag var glad ändå. Men efter några veckor fick jag ont i sidan och smärtan kom och gick. Jag struntade i den och fortsatte arbeta.
Smärtan kom allt oftare och blev alltmer intensiv, och en kväll var min kamrat tvungen att ta mig till akuten. Läkarna tog många prover men kunde inte hitta orsaken till smärtan.
Under veckorna som följde bad jag till min himmelske Fader att ta bort smärtan och jag fick flera prästadömsvälsignelser, men den blev bara värre. Hur jag än rörde mig gjorde det ont, och smärtan var konstant. Men jag bestämde mig för att jag kunde vänja mig vid den och fortsatte arbeta.
En dag föll jag ihop vid vägkanten och kunde inte röra mig. Jag fördes till sjukhuset för fler prover, men fortfarande utan resultat. Jag försökte ta det lugnt och sitta på bänken vid busshållplatser med min kamrat och undervisa folk när de väntade på bussen. Jag tog mig igenom lektionerna och bet mig i läppen på grund av smärtan. Återigen pressade jag mig för hårt och hamnade på sjukhus igen. Jag insåg att jag kanske kunde få permanenta skador om jag stannade kvar som missionär. Efter många böner fick jag svaret att jag skulle åka hem och reda ut mina hälsoproblem.
Ett steg framåt
När jag insåg att jag var hemma för gott blev jag förtvivlad. Men jag gjorde mitt bästa för att hålla min tro levande och studera skrifterna. Min familj tog det bra, men andra personer runt omkring mig visste inte hur de skulle reagera. De ställde hela tiden frågor och jag kunde knappt hålla god min. Men en man ringde oväntat och berättade att hans som hade kommit hem tidigt från sin mission för länge sedan. Han sa att den här prövningen kunde förstöra min tro och glädje, och att det ofta händer med många missionärer som åker hem tidigt. ”Det du måste komma ihåg”, sa han, ”är att så länge du gör allt för att leva ett rättfärdigt liv så är det alltid ett steg framåt, oavsett vad som händer som du inte har någon kontroll över.”
Det blev mitt motto och jag litade verkligen till det under det kommande året. I åtta månader kunde jag knappt gå, men vissa dömde mig ändå när de fick veta att jag hade kommit hem tidigt. De sa att det fanns missionärer med värre hälsoproblem som hade slutfört missionen. De förstod inte varför jag inte kunde slutföra min mission, trots hälsoproblemen. Det var svårt att höra när jag hade älskat min mission så mycket, men jag hade tro på att min himmelske Fader hade ett syfte med min prövning och att det var ett steg framåt.
Jag började i skolan igen och började dejta. Jag kunde se att jag utvecklades, men jag kände att jag alltid skulle tänka på min mission med en viss bitterhet. Då påminde en vän mig om att Frälsarens försoning kan bota all smärta och bitterhet. Med hans hjälp kunde jag tänka på min mission med glädje.
Jag knäböjde och bad till min himmelske Fader. Jag berättade för honom om min smärta och mina ansträngningar för att bli botad och tröstad. Jag frågade om han kunde ta bort bitterheten jag kände. Efter bönen öppnade Herren mina ögon så att jag kunde se min mission ur hans perspektiv. Både mitt tjänande och det faktum att jag återvände hem tidigt var en del av Herrens plan för att göra mig till den han ville att jag skulle vara. Jag kunde se underverken han hade gjort sedan jag kom hem. Det har varit en svår väg att gå, men nu kan jag se tillbaka på min tidiga hemkomst med frid och med vetskap om att Gud vill mitt allra bästa.