Jag hittade farmor
Reuben Wadsworth, Utah, USA
Illustration Allen Garns
Något som jag ångrar är att jag aldrig satte mig ner med farmor och pratade med henne om hennes liv och skrev ner hennes minnen åt hennes efterkommande. Efter hennes död berättade pappa och mina farbröder om hennes dåliga uppfattning om sig själv och att hon vid ett tillfälle till och med sa: ”Varför skulle någon vilja veta något om mig?”
När ekonomiska svårigheter tvingade familjen att flytta in i farmors gamla hus kom en flodvåg av glada minnen strömmande tillbaka, tillsammans med ångern. En kväll några dagar efter att vi hade flyttat in, tittade jag igenom flera av farmors gamla fotoalbum och en låda med minnessaker som innehöll gamla brev som min farbror hade skrivit, gamla tempelrekommendationer och programmet till farfars begravning. När jag hade tittat igenom minnessakerna undrade jag om det fanns mer.
Jag fick en känsla av att jag skulle titta på vinden och där hittade jag genast en säck med en gammal blå pärm i som såg ut att vara redo för soptunnan. I pärmen upptäckte jag början på en livshistoria som farmor hade skrivit 30 år tidigare. Senare fick jag till min förvåning veta att ingen i familjen ens visste att den fanns. Pappa och mina farbröder hade rätt – farmor hade så låga tankar om sig själv att hon inte ens talade om för någon att hon hade börjat skriva sin livshistoria!
Den kvällen läste jag vartenda ord på de där åtta sidorna, och när jag gjorde det lärde jag mig mycket om farmor – hur hon hade det på high school, hur hon träffade farfar, och hur svårt det var för henne att stänga biografen som hon och farfar hade drivit tillsammans.
Jag kände hennes närhet när jag läste de där sidorna, som om hon sa att jag inte längre skulle oroa mig för att jag inte hade fullföljt den muntliga historia som jag hade tänkt. Att få läsa om farmors liv med hennes egna ord var fullkomligt ovärderligt och tog bort lite av den ånger som jag hade känt så länge. Det var en försäkran om Herrens ömma barmhärtighet och ett vittne om att släkthistoria inte bara handlar om att hitta förfäder som vi inte kände i det här livet. Det handlar också om att upptäcka mer om dem vi älskar innerligt och som vi tillbringar dyrbar tid med här på jorden.
När jag sitter ner med andra släktingar för att skriva deras historia och de frågar mig varför någon skulle vilja veta något om dem, försäkrar jag dem om att deras historia är värd att berättas och att deras efterkommande kommer att tacka dem, precis som jag tackar farmor för att hon lämnade sin ovärderliga berättelse efter sig.