Min resa som pionjär från Indien
Författaren är från Telangana, Indien.
Jag ser tillbaka på min resa från att ha varit en ”djungelpojke” i Indien till där jag är i dag och inser att mitt liv och min tro verkligen är mirakulösa.
Fotoillustration av pojke, Wendy Gibbs Keeler; fotografi av Taj Mahal, paisleymönstrad bakgrund, frimärke © iStock/Thinkstock, Hemera/Thinkstock
Jag föddes i en liten djungelby omgiven av bergskedjan Östra Ghats i Indien. När jag var 18 månader gammal flyttade vi till byn Dangrapalli på floden Kolabs strand. Mina föräldrar bar mig i en korg under vandringen dit. Byn bestod av 20–25 familjer som bodde i små hyddor utan elektricitet. Det fanns varken skola, sjukhus eller busshållplats. Vi grävde i flodbädden efter dricksvatten. Som barn lekte jag i djungeln och på fälten, jag gick på styltor i träsken och simmade i floden.
Mina förfäder var hinduiska tempelpräster under maharadjan (kungen) av Jagdalpur i Bastar. Men när den politiska instabiliteten blev farlig flydde min farfar och hans familj till Kotpad. De tog sin tillflykt till en tysk lutheransk mission där han arbetade som vårdare och utövade ayurveda. Det var där som farfar valde att konvertera till kristendomen.
Far fortsatte i den kristna tron genom att bli predikant och guru (lärare). När jag föddes fick jag namnet Mangal Dan Dipty (som betyder ”god”, ”gåva” och ”ljus”) och ärvde en tradition av kristen tro.
Som barn gick jag i den tyska lutherska kyrkan regelbundet. Vi gick ofta upp i bergen för att be tillsammans. En regnig dag blev alla i bönegruppen genomblöta, och en av predikanterna uppsände en innerlig bön och vädjade till Herren att det skulle sluta regna. Till vår stora förundran var det det som hände. Det var då jag började tro på Gud och bön.
Är mormoner kristna?
Efter årskurs åtta slutade jag skolan för att studera vid ett teologiskt seminarium i Kotpad i tre år. Jag ordinerades till predikant, som min far. När jag hade lett möten i och omkring Kotpad i några år flyttade jag till norra Indien, där jag började sälja böcker från den evangeliska litterära föreningen. Jag såg en bok som hette Är mormoner kristna? Det var något med boken som lockade mig och jag bestämde mig för att läsa den.
Boken innehöll mycket kritik mot mormonerna och deras tro. Ändå var det många delar av boken som fascinerade mig, särskilt deras uppfattning om gudomen, sättet de dyrkade Gud på och det tidigare månggiftet. Men det som intresserade mig mest var att kyrkan hade fått sitt namn efter Jesus Kristus. Jag blev nyfiken och ville veta mer.
En dag medan jag bad kände jag mig inspirerad att undersöka mormonkyrkan. Jag fick veta att kyrkans huvudsäte fanns i Salt Lake City i USA. Jag bestämde mig för att skriva ett brev och adressera det till ”Ansvariga för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, Salt Lake City, Utah, USA”.
Lärdom från en apostel
Som svar på mitt brev skickade broder Lamar Williams från kyrkans missionärsavdelning Joseph Smiths vittnesbörd, Trosartiklarna och Mormons bok till mig 1959. Jag studerade dem alla och blev övertygad om att de var sanna. Det fanns dock inga missionärer eller medlemmar i Indien som kunde undervisa mig.
Men så i januari 1961 kom äldste Spencer W. Kimball (1895–1985) i de tolv apostlarnas kvorum på besök till Delhi. I tre dagar reste jag tillsammans med honom till Taj Mahal vid Agra och till Dharamsala. Jag var som en svamp och sög åt mig all evangelieundervisning han gav mig. Sista dagen av hans besök var jag redo för dop. Den 7 januari 1961 döptes jag av äldste Kimball i Yamunafloden. Syster Kimball var officiellt vittne, men det var många andra som nyfiket tittade på. Jag konfirmerades samma kväll.
De där tre dagarna när Herrens apostel undervisade mig utan några avbrott har varit några av de bästa dagarna i mitt liv. Det var tråkigt att ta farväl, för han hade blivit min speciella mormonvän.
Längtade efter medlemmar
När äldste Kimball hade åkt berättade jag om min omvändelse för mina vänner, och de hånade mig. Men jag visste att evangeliet var sant och jag kunde inte förneka det, så jag bestämde mig för att hitta ett annat yrke. Jag startade ett klädföretag, som min far hade gjort. Men gradvis insåg jag att jag inte kunde utvecklas om jag inte vidareutbildade mig. Jag var i 25-årsåldern och tanken på att gå tillbaka till skolan var skrämmande, men jag fortsatte att studera i nio år. Jag arbetade i mitt företag på förmiddagarna och studerade på kvällarna. Jag lade alla mina pengar på utbildningen. Jag var fast besluten och bad om gudomlig hjälp. Jag tog kandidatexamen i psykologi, sociologi och humaniora vid Agra University. Slutligen studerade jag vid Meerut University för att bli jurist.
Under de första åren av mina studier fanns det en medlemsfamilj i Delhi, familjen Shortleft, som arbetade vid amerikanska ambassaden. Jag reste till Delhi för att vara med på sakramentsmötena i deras hem. 1962 kom äldste Richard L. Evans (1906–1971) i de tolv apostlarnas kvorum på besök, och 1964 kom äldste Gordon B. Hinckley (1910–2008) i de tolv apostlarnas kvorum. Jag minns att jag lade en blomsterkrans runt äldste Hinckleys hals och gav honom krukan med mitt tionde som jag hade sparat i många år.
Tråkigt nog var de här korta stunderna av umgänge – om än stärkande – sällsynta, och medan jag bodde i Indien längtade jag efter att få umgås med andra medlemmar. Det tyngde mig. Allteftersom åren gick blev ensamheten allt svårare, och jag såg inte någon framtid för mig i Indien. Jag längtade efter att få prästadömet och att bo bland medlemmar.
Blir pionjär
När jag kände att det var dags att bo nära medlemmar avbröt jag mina juridikstudier och immigrerade till Kanada. När jag hade landat i Edmonton, Alberta åkte jag till närmaste församling. Jag träffade biskop Harry Smith och kände mig genast hemma och fick vänner i den församlingen. Jag besökte templet i Cardston fastän jag inte kunde få min begåvning än.
Jag ville besöka Salt Lake City och överraska mina goda vänner äldste Kimball och broder Lamar Williams. Till slut, på våren 1969, åtta år efter mitt dop, åkte jag till Salt Lake City och träffade äldste Kimball. Han blev förtjust och tillbringade resten av dagen med mig.
När jag var i Salt Lake City gick jag till en frisör för att få håret klippt. Jag bar mitt vittnesbörd för frisören som också var omvänd till kyrkan. En man som väntade på sin tur hörde vad jag sa och berättade om sina resor till Indien. Han betalade för min klippning, bjöd mig på middag och körde mig till Brigham Young University. Universitetsområdet gjorde stort intryck på mig. Jag nämnde att jag ville fortsätta studera här men att jag inte hade råd. Mannen erbjöd sig att betala skolavgiften på 1 000 dollar. Jag blev överraskad och var oerhört tacksam.
Ovan: Broder Dipty som studerande i Indien. Nedan: Broder Dipty (till vänster) tillsammans med Paul Trithuvadass, en annan pionjärmedlem från Indien, på Temple Square i Salt Lake City. Till vänster: President Spencer W. Kimball hade en viktig roll i broder Diptys pionjärresa.
Jag studerade socialvetenskap vid BYU. När jag hade tagit examen från BYU 1972 flyttade jag till Salt Lake City för att ta magisterexamen från University of Utah. Senare flyttade jag till Kalifornien där jag doktorerade i psykologi, höll kurser i hur man får stopp på våld i hemmet och författade en bok. Jag är nu pensionär och bor med min fru Wendy i Nevada.
Under en tid gick jag igenom många personliga prövningar och svårigheter. Min fokusering på evangeliet och templets välsignelser hjälpte mig övervinna många av prövningarna.
Hans planer är förunderliga
Jag ser ofta tillbaka på min resa från att ha varit en ”djungelpojke” i Indien till där jag är i dag och inser att mitt liv och min tro verkligen är mirakulösa. Herrens broderi av mitt liv är vackrare än jag någonsin hade väntat mig. Så underbart det var att Herrens smorde profet Spencer W. Kimball undervisade mig och gick med mig under kritiska tider på livets resa.
Jag tänker ofta tillbaka på min tid med president Kimball. Han bjöd med mig på campingturer med sin familj, picknickar och middagar vid thanksgiving och jul. Också då visste jag att han verkligen var Herren Jesu Kristi apostel och profet.
Sista gången jag träffade president Kimball var han mycket sjuk. Men han log ändå mot mig och kramade mig. Han var min första kontakt med kyrkan och jag visste att han aldrig skulle släppa taget om mig.
Jag är tacksam mot Gud för våra profeter och det återställda evangeliet. Vår kyrka är det gudomliga föredöme som världen behöver i dag. Tack vare kyrkan kunde jag få en utbildning och växa som människa. Jag är tacksam för dagen när jag insåg att bön är något verkligt och för att jag var villig att lyssna på den milda, stilla rösten och undersöka kyrkan. Jag är tacksam för att jag lät Herren forma mitt liv. Jag vet att om vi söker hans rike så får vi allt annat också (se Matt. 6:33).