2016
Som änkan i Sarefat: Fasteoffrens underverk
July 2016


Som änkan i Sarefat: Fasteoffrens underverk

Författarna bor i Utah, USA.

När vi funderade på att ge ett generösare fasteoffer påmindes vi om att en person inte kan ge en skalk till Herren utan att få en limpa tillbaka.

Bild
the-widow-of-zarephath

Illustration Rose Datoc Dall

Många familjer runtom i världen har dåligt med pengar, särskilt under ekonomiska kriser.1 Följderna av en sådan kris märktes i vår församling för flera år sedan när vi såg flera familjer som behövde hjälp. I början av det året vidarebefordrade biskopen en uppmaning från stavspresidenten att ge ett generöst fasteoffer för att hjälpa behövande.

Ledarna bad oss att se över våra enskilda situationer och överväga om vi hade möjlighet att vara generösare med våra fasteoffer, men de fastställde inte hur mycket vi skulle ge. Anden påminde oss emellertid om rådet för många år sedan av president Marion G. Romney (1897–1988), förste rådgivare i första presidentskapet. Han sa: ”Jag är fast övertygad om att man inte kan ge till kyrkan och uppbyggandet av Guds rike och få det sämre ställt ekonomiskt. … Ingen kan ge en skalk till Herren utan att få en limpa tillbaka. Det är min erfarenhet. Om kyrkans medlemmar fördubblade sina fasteofferbidrag skulle andligheten i kyrkan fördubblas. Vi behöver ha det i åtanke och vara generösa med våra bidrag.”2

Vi visste att det var en uppoffring för vår familj att öka våra fasteoffer, men vi begrundade allvarligt president Romneys undervisning och löfte. Som familj var vi rikt välsignade och hade en stark önskan att öka våra fasteoffer.

Dessutom ville vi övervinna tendensen att vara själviska. Eftersom vi lever i ett samhälle som är så inriktat på att skaffa saker och uppfylla egna önskningar var vi oroliga för att våra barn skulle bli själviska. Men vi satte vårt hopp till president Spencer W. Kimballs (1895–1985) ord: ”När man följer fastelagen finner man en personlig kraftkälla till att överkomma njutningslystnad och själviskhet.”3

Inom de tre första månaderna efter att ha börjat ge ett generösare fasteoffer började vi se många välsignelser. Vi spenderade inte lika mycket på mat och bensintanken verkade vara full längre. Barnen bad om färre saker och själviskheten hemma försvann i stort sett.

När vi till exempel bidrog till den lokala matinsamlingen började barnen uppmana oss att ge mer. När vi gjorde den årliga inventeringen av vårt matförråd upptäckte vi att vi faktiskt hade så mycket att det skulle räcka i två år. Dessutom skulle det tidigare ha tagit oss en månad att göra slut på påsen med drygt 20 kilo ris. Nu räckte samma påse i två månader. Det verkade som om vårt matförråd blev större.

Bild
the-widow-of-zarephath

Vi påmindes om berättelsen om änkan i Sarefat. Under en tid av hungersnöd bad profeten Elia en änka som inte kunde erbjuda honom någon mat att ge honom vatten och bröd. Hon svarade: ”Så sant Herren, din Gud, lever, jag har inte en kaka bröd, utan bara en näve mjöl i krukan och litet olja i kannan. Jag håller just på att samla ihop ett par vedpinnar och skall nu gå hem och laga till det åt mig och min son. Vi skall äta det och sedan dö” (1 Kung. 17:12).

Profeten lovade henne att mjölet i krukan inte skulle ta slut och att olja inte skulle fattas i kannan.

”Då gick hon och gjorde som Elia hade sagt. Hon hade sedan att äta en lång tid, hon själv och han och hennes husfolk” (se 1 Kung. 17:14–15). Hennes kruka som bara hade tillräckligt för ett sista mål mat till familjen utökades så att hennes familj och andra hade mat i många dagar. Samma slags underverk – baserat på vårt eget offer – inträffade i vår familj.

Under ekonomiska svårigheter kan det vara svårt att ge ett generöst fasteoffer till behövande, särskilt om vi – liksom änkan i Sarefat – också är behövande. Ett generöst fasteoffer, oavsett beloppet, kräver tro på Herren och på hans löfte att han ska ta hand om oss. Men Herren uppfyller sina löften, och den här upplevelsen lärde oss i familjen att ju mer vi är villiga att ge, desto mer välsignas vi.

Som president Romney sa: ”Ge inte bara för de fattigas skull, utan ge också för er egen välfärds skull. Ge så mycket att ni kan ge er själva in i Guds rike genom att helga era medel och er tid.”4 Genom att ge ett generösare fasteoffer gladdes vi i familjen oss åt att kunna ta hand om fattiga och stärkas i vår egen andliga välfärd.

Bild
jesus-blessing-loaves-and-fishes

Bröd och fiskar, av Rose Datoc Dall

Vår villighet att ge en skalk har gett oss många limpor tillbaka. Vår villighet att ge generösa fasteoffer mer än fördubblade vårt matförråd. Herrens makt att mångdubbla fem bröd och två fiskar för att ge mat åt 5 000 män, förutom kvinnorna och barnen, så att de fyllde 12 korgar (se Matt. 14:16–21), är samma makt som fyllde änkans kruka och som utökade vårt matförråd. Men den största fördelen har inte varit att vi fick mer mat utan att själviskheten minskade och andligheten ökade hemma hos oss.

Vi vittnar om att när vi bidrar generöst till fasteofferfonden i kyrkan, även när vi har begränsade medel, så förhärligar Herren våra ansträngningar och välsignar oss långt över vad vi kan förstå.

Slutnoter

  1. Se till exempel Henry B. Eyring, ”Detta är den fasta jag vill ha”, Liahona, maj 2015, s. 22–25.

  2. Marion G. Romney, Welfare Agricultural Meeting (välfärdsmöte om jordbruk), 3 apr. 1971, s. 1.

  3. Spencer W. Kimball, ”Att bli renhjärtad”, Nordstjärnan, okt. 1978, s. 141.

  4. Marion G. Romney, ”Fastans välsignelser”, Nordstjärnan, dec. 1982, s. 4.