Jag räddade sabbaten
Författaren bor i Utah, USA.
Jag var sen! Jag slängde på mig en klänning, nappade åt mig en hårsnodd, körde till kyrkan, parkerade och skyndade mig in. Puh! Jag hittade en tom sittplats på förhöjningen precis när biskopen ställde sig upp för att inleda sakramentsmötet.
Jag skulle tala den söndagen, så jag tittade snabbt igenom mina anteckningar för att vara säker på att jag inte glömde något. Sakramentsmötet var över innan jag visste ordet av, kändes det som, och jag var på väg till Söndagsskolan. Ännu ett lyckat sakramentsmöte!
Men var det det?
Under veckan som följde började jag undra. Ännu en söndag kom, och när jag satt på sakramentsmötet och funderade på vad sakramentet betydde för mig, fick jag en tanke: Jag lovar varje vecka att alltid minnas Jesus Kristus, men hur allvarligt gjorde jag det?
Jag ville att det skulle ske en förändring så jag bestämde mig för att göra upp en plan.
-
Under veckan skulle jag fundera över mitt beteende och be om förlåtelse för mina synder. Jag skulle också se till att jag kom tidigt till kyrkan så att jag kunde lyssna på preludiet och känna Anden.
-
Under sakramentet skulle jag minnas Jesus Kristus och hans försoning. Jag skulle begrunda under bön vad jag gjorde rätt och vad jag gjorde fel. Jag skulle fråga mig själv: ”Herre, vad är det mer som fattas?” (se Matt. 19:20)
-
Varje dag efter sakramentet skulle jag be om hjälp att förbättra mig och minnas Kristus.
När jag följde min plan började jag verkligen tycka om sakramentet! Jag tyckte om att be till min himmelske Fader och prata med honom om mitt liv. Oavsett hur jag hade betett mig under veckan var jag alltid tacksam för Jesu Kristi försoning och för möjligheten att ändra och förbättra mig. Nu har jag lärt mig att sakramentet inte bara är till för söndagar. Det är till för alla dagar.