Jag kände mig otillräcklig
Anonym, Stockholm
Illustration Allen Garns
När jag kallades som hjälpföreningspresident var jag en upptagen ung mamma. Jag hade vuxit upp i kyrkan och följde evangeliet, men jag visste att jag inte var fullkomlig och tvivlade på min förmåga att hjälpa systrarna i min församling som hade det svårt.
En söndag i kyrkan kände jag mig särskilt missmodig. Hela dagen hade jag blivit stoppad av systrar som behövde mig. Några behövde hjälp med välfärd och andra ville att jag lyssnade på dem. Sedan manade Anden mig att inte gå in på sakramentsmötet när det började, och till min förvåning träffade jag en mindre aktiv syster i korridoren som behövde tröst och hjälp och inte kunde vänta till efter mötet.
När mötena var över var jag helt slut! Jag grät i bilen hela vägen hem. I huvudet hörde jag följande ord: ”Prata med biskopen!” Jag kände att biskopen skulle ha något klokt att säga om hur jag kunde känna mig mindre tyngd av mitt ämbete, men jag ville inte störa honom efter en lång dag i kyrkan. Jag hade bestämt mig för att kontakta honom senare när telefonen ringde. Det var min biskop. Han hade känt sig manad att ringa mig.
Jag berättade för biskopen hur utmattad jag blev av att det fanns så mycket som behövde lösas med en gång, och hur ledsen jag var över att jag inte kunde hjälpa fler systrar. Han lyssnade tålmodigt. Vi pratade också om några av välfärdsfrågorna som hade kommit upp under dagen, och sedan kändes det bättre.
I slutet av samtalet sa jag: ”Jag trodde att du skulle ha något klokt att säga om hur jag inte skulle känna mig så överväldigad.” Han svarade att han önskade att han hade något sådant att säga, men tyvärr hade han inte det.
Fastän jag inte hade fått svar på mina frågor var jag glad när jag lade på luren. Jag kände att Herren hade gett mig den vägledning och det stöd jag behövde.
Under de följande veckorna kom osäkerheten tillbaka, och jag bad om att förstå vad jag behövde göra för att bli en bättre hjälpföreningspresident. En dag när jag lyssnade på generalkonferensen var det ett budskap som fångade min uppmärksamhet, och Anden talade starkt till mig. Jag förstod att anledningen till att jag hade känt mig så otillräcklig var att jag var otillräcklig på egen hand.
Biskopen visade mig genom sitt exempel hur viktigt det är att lyssna på den Helige Anden. Det är Anden som är nyckeln till våra ämbeten i kyrkan, inte våra talanger eller förmågor. För första gången på länge kände jag frid och tillförsikt.
Jag saknar fortfarande erfarenhet och är lika upptagen med min familj som förut, men jag tror inte längre att jag måste vara perfekt i mitt ämbete. Min himmelske Fader kan ge mig det jag behöver för att göra hans vilja och han kan mångfaldiga våra ansträngningar när vi håller hans bud.