Det kommer en söndag
Tack vare världens Frälsares liv och offer ska vi återförenas med dem vi älskat.
Jag är tacksam att få vara med er i dag och hämta kraft ur era vittnesbörd. Jag kan inte i ord uttrycka min tacksamhet för era uppmuntrande ord, er kärleksfulla omtanke och era böner.
I dag skulle jag vilja ägna tid åt några personliga minnen.
Jag är född av goda föräldrar. Av min far Joseph L Wirthlin lärde jag mig värdet av hårt arbete och medkänsla. Han var biskop i vår församling under den stora depressionen. Han hade sann omtanke om nödställda. Han tog sig an dem som var i nöd, inte för att det var hans plikt utan för att det var hans uppriktiga önskan.
Han vårdade sig outtröttligt om många nödlidande och var till stor välsignelse för dem. I mina ögon var han en idealisk biskop.
De som kände min far visste hur flitig han var. Någon sade en gång till mig att min far kunde arbeta för tre. Han slog sällan av på takten. År 1938 drev han en framgångsrik affärsrörelse då han fick ett telefonsamtal från kyrkans president Heber J Grant.
President Grant berättade att de skulle ombilda presiderande biskopsrådet den dagen och ville att min far skulle verka som rådgivare åt LeGrand Richards. Detta överraskade min far, och han frågade om han kunde be om saken först.
President Grant sade: ”Broder Wirthlin, det är bara en halvtimme till nästa konferenssession och jag vill vila mig lite. Vad säger du?”
Naturligtvis samtyckte min far. Han verkade i tjugotre år, nio av dem som kyrkans presiderande biskop.
Min far var 69 år när han dog. Jag råkade vara tillsammans med honom när han plötsligt segnade ned. Kort därefter var han borta.
Jag tänker ofta på min far. Jag saknar honom.
En annan som hade stort inflytande på mitt liv var min mor Madeline Bitner. I sin ungdom var hon en duktig idrottare och framstående sprinter. Hon var alltid vänlig och kärleksfull, men hennes tempo var ansträngande. Hon sade ofta: ”Skynda på!” Och när hon sade det ökade vi takten. Kanske det var ett av skälen till att jag var bra på att accelerera när jag spelade amerikansk fotboll.
Min mor hade stora förväntningar på sina barn och förväntade sig att de gjorde sitt bästa. Jag minns fortfarande hur hon brukade säga: ”Var inte en slashas! Du måste göra bättre ifrån dig!” En slashas var för henne någon som var slö och inte förverkligade sina inneboende möjligheter.
Min mor dog när hon var 87 år och jag tänker ofta på henne och saknar henne mer än jag kan säga.
Min yngre syster Judith var författare, tonsättare och pedagog. Hon älskade många saker, däribland evangeliet, musik och arkeologi. Judith fyllde år några dagar före mig. Varje år gav jag henne en ny, ovikt endollarsedel i födelsedagspresent. Tre dagar senare fick jag femtio cent i födelsedagspresent av henne.
Judith avled för några år sedan. Jag saknar henne och tänker ofta på henne.
Det för mig till min hustru Elisa. Jag minns den första gången jag träffade henne. En vän hade bett mig om en tjänst och jag kom till hennes hem för att hämta hennes syster Frances. Elisa öppnade dörren och åtminstone för mig var det kärlek vid första ögonkastet.
Hon måste ha också ha känt någonting, för de första ord jag minns henne säga var: ”Jag visste vem du är.”
Elisas huvudämne var engelska.
Än i dag bevarar jag dessa fem ord i minnet som några av de vackraste ord en människa kan säga.
Hon älskade att spela tennis och hade en blixtrande serve. Jag försökte spela tennis med henne men gav slutligen upp efter att ha insett att jag inte kunde träffa det jag inte ens såg.
Hon var min styrka och min glädje. Tack vare henne blev jag en bättre man, make och far. Vi gifte oss, fick åtta barn och vandrade tillsammans i 65 år.
Jag har min hustru att tacka för mer än jag kan säga. Jag vet inte om det någonsin funnits ett fulländat äktenskap, men från min synvinkel menar jag, att vårt äktenskap var det.
När president Hinckley talade vid syster Wirthlins begravning sade han att det är förödande och förtärande att förlora någon man älskar. Det tär på ens själ.
Han hade rätt. Elisa var min stora glädje i livet, nu är hennes bortgång min stora sorg.
Under ensamma timmar har jag tillbringat mycket tid med att tänka på eviga ting. Jag har begrundat den trösterika läran om evigt liv.
Under min livstid har jag hört många predikningar om uppståndelsen. Jag kan liksom ni återge händelserna den första påsksöndagen. I mina skrifter har jag markerat skriftställen som handlar om uppståndelsen och har inom räckhåll många av de viktiga ord som nutida profeter sagt om detta ämne.
Vi vet vad uppståndelsen är — andens återförening med kroppen i dess fullkomliga form.1
President Joseph F Smith sade ”att de som vi måste skiljas från här kommer vi att möta igen och se dem sådana de är. Vi kommer att möta samma personlighet som vi umgicks med här i köttet.”2
President Spencer W Kimball betonade detta med orden: ”Jag är säker på att om vi kunde föreställa oss oss själva när vi är som allra bäst, fysiskt, psykiskt, andligt, är det så vi ska återvända.”3
Uppståndelsen innebär ”att denna dödliga lekamen uppstår till en odödlig lekamen … icke mera kunna [vi] dö”.4
Kan ni föreställa er det? Ett liv i våra bästa år? Aldrig vara sjuk, aldrig ha ont, aldrig vara nedtyngd av de motgångar som vi så ofta ansätts av i jordelivet?
Uppståndelsen är det centrala i vår tro som kristna. Utan den är vår tro meningslös. Aposteln Paulus sade: ”Om Kristus inte har uppstått, då är vår predikan meningslös och [vår] tro meningslös.”5
I världshistorien har det funnits många stora och visa själar, och många av dem gjorde anspråk på att ha särskild kunskap om Gud. Men när Frälsaren uppstod från graven gjorde han det ingen någonsin hade gjort. Han gjorde vad ingen annan kunde göra. Han krossade dödens bojor, inte bara för egen del utan också för alla som någonsin levt — rättfärdiga och orättfärdiga.6
När Kristus uppstod från graven som uppståndelsens förstling gjorde han denna gåva tillgänglig för alla. Och med denna storslagna handling mildrade han den förödande och förtärande sorg som gnager i själen hos dem som har förlorat älskade nära och kära.
Jag tänker på hur mörk den fredag var när Kristus lyftes upp på korset.
Denna fasansfulla fredag bävade jorden och mörknade. Hemska stormar piskade jorden.
De onda människor som hade traktat efter hans liv jublade. Nu när Jesus inte längre fanns till skulle de som följde honom säkerligen skingras. Den dagen var triumfen deras.
Den dagen brast förlåten i templet.
Maria från Magdala och Jesu mor Maria var utom sig av sorg och förtvivlan. Den enastående man de hade älskat och ärat hängde livlös på korset.
Den fredagen var apostlarna förkrossade. Jesus, deras Frälsare — han som hade gått på vattnet och uppväckt de döda — var själv i ogudaktiga människors våld. De såg hjälplöst på när han övervanns av sina fiender.
Den fredagen blev människosläktets Frälsare förödmjukad, slagen och smädad.
Det var en fredag som var uppfylld av den förödande och förtärande sorg som gnagde i själen hos dem som älskade och ärade Guds Son.
Jag tror att den fredagen var den mörkaste av alla dagar sedan jordens skapelse.
Men den hopplöshet som rådde denna dag bestod inte.
Deras förtvivlan varade inte, för på söndagen krossade den uppståndne Herren dödens bojor. Han uppsteg ur graven och visade sig i härlig triumf som hela människosläktets Frälsare.
Genast torkade tårarna som hade runnit oupphörligt. De läppar som hade viskat kvalfulla och sorgtyngda böner fyllde nu luften med underbar lovprisning, för Jesus Kristus, den levande Gudens Son, stod framför dem som uppståndelsens förstling, beviset på att döden bara är en början på en ny och underbar tillvaro.
Vi kommer alla att ha våra fredagar — dessa dagar när själva universum tycks ha gått i kras och spillrorna av vår värld ligger strödda runtomkring oss. Vi kommer alla att få uppleva tider när vi är trasiga, när det tycks som om vi aldrig kan bli hela igen. Vi kommer alla att ha våra fredagar.
Men jag vittnar för er i hans namn som besegrade döden — det kommer en söndag! I vår sorgs mörker — det kommer en söndag!
Oavsett vår förtvivlan, trots vår bedrövelse kommer det en söndag. Här i livet eller i livet efter detta: Det kommer en söndag.
Jag betygar för er att uppståndelsen inte är en myt. Vi har deras personliga vittnesbörd som såg honom. Tusenden i Gamla och Nya världen såg den uppståndne Frälsaren. De rörde vid såren i hans händer, fötter och sida. De göt tårar av ohämmad glädje när de omfamnade honom.
Efter uppståndelsen förnyades lärjungarna. De färdades runt om i världen och predikade evangeliets strålande nyhet.
Om de hade velat kunde de ha försvunnit och gått tillbaka till tidigare liv och yrke. Efter en tid skulle deras umgänge med Herren ha glömts bort.
De kunde ha förnekat Kristi gudomlighet. Men det gjorde de inte. Trots faror, förlöjligande och hot om död besökte de olika platser, gick in i tempel och synagogor och predikade djärvt om Jesus Kristus, den levande Gudens uppståndne Son.
Många av dem gav sitt eget dyrbara liv som ett sista vittnesbörd. De dog som martyrer med vittnesbördet om den uppståndne Kristus på sina läppar.
Uppståndelsen förvandlade dem som bevittnade den. Borde den inte förvandla oss?
Vi ska alla uppstå från graven. Den dagen ska min far omfamna min mor. Den dagen ska jag återigen få hålla min älskade Elisa i mina armar.
Tack vare världens Frälsares liv och offer ska vi återförenas med dem vi älskat.
Den dagen ska vi veta hurdan vår himmelske Faders kärlek är. Den dagen ska vi jubla över att Messias övervann allt så att vi kunde få leva för evigt.
Genom de heliga förordningarna som vi tar emot i helgade tempel, kan inte vår bortgång från denna korta jordiska tillvaro länge åtskilja det som har knutits samman av heliga band.
Det är mitt högtidliga vittnesbörd att döden inte är slutet på tillvaron. ”Om vi i detta livet [endast] sätter vårt hopp … till Kristus … då är vi de mest beklagansvärda av alla människor.”7 Tack vare den uppståndne Kristus är ”döden … uppslukad och segern vunnen”.8
Tack vare vår älskade Återlösare kan vi höja vår röst mitt i den mörkaste fredag och förkunna: ”Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?”9
När president Hinckley talade om hur fruktansvärt ensamma de blir som förlorar någon de älskar lovade han också att i nattens stillhet en mild och ljudlös röst ska viska frid i vår själ och säga: ”Allt är väl.”
Jag är oändligt tacksam för evangeliets upphöjda, sanna lära och för den Helige Andens gåva som i min själ viskat de trösterika och fridfulla ord som vår älskade profet utlovade.
I djupet av min sorg har jag fröjdats över evangeliets härlighet. Jag gläds åt att profeten Joseph Smith blev utvald att återställa evangeliet till jorden i denna sista tidsutdelning. Jag gläds åt att vi har en profet, president Gordon B Hinckley, som leder Herrens kyrka i vår tid.
Må vi förstå och leva i tacksamhet för de oskattbara gåvor en kärleksfull himmelsk Fader ger oss som sina söner och döttrar och för löftet om den strålande dag då vi alla i triumf ska uppstå från graven.
Att vi alltid må veta att hur mörk vår fredag än är, så kommer det en söndag, är min bön i Jesu Kristi namn, amen.