En grundval blev lagd
Vi kan stärka grunden för vår tro, vårt vittnesbörd om sanningen, så att vi inte snubblar, så att vi inte misslyckas.
Mina kära bröder och systrar, både inom mitt synfält och samlade runt om i världen, jag ber om er tro och era böner när jag nu utför det uppdrag och den förmån det är att tala till er.
År 1959, inte långt efter det att jag började verka som president för Canadamissionen, vars huvudkontor låg i Toronto i Ontario i Canada, träffade jag N Eldon Tanner, en framstående kanadensare som bara några månader senare skulle kallas som assistent till de tolv apostlarnas kvorum, sedan till de tolv apostlarnas kvorum och sedan som rådgivare till fyra av kyrkans presidenter.
När jag träffade president Tanner var han verkställande direktör för det stora företaget Trans-Canada Pipelines Ltd och president för Calgary stav. Han var känd för sin integritet i Canada. Under vårt första möte samtalade vi bland annat om de kalla kanadensiska vintrarna, där stormar rasar, temperaturen ligger långt under fryspunkten i flera veckor i följd och där iskalla vindar drar ner temperaturen ännu mer. Jag frågade president Tanner hur vägarna och motorvägarna i västra Canada kunde hålla under sådana vintrar, med mycket få eller ens några tecken på sprickor, när vägbanan i många områden där vintrarna inte var lika kalla eller svåra fick sprickor och tjälskott.
Han sade: ”Det har att göra med djupet på grundskiktet. För att den ska vara stark och utan sprickor måste man lägga ner en mycket djup grund. Om grunden inte är djup nog kan inte ytan stå emot extrema väderförhållanden.”
Under åren som gått har jag ofta tänkt tillbaka på vårt samtal och på president Tanners förklaring, för jag har insett att det han sade har en mäktig tillämpning på vårt liv. Enkelt sagt, om vi inte har en djup grund av tro och ett fast vittnesbörd om sanningen så kan vi få det svårt att stå emot motgångarnas kärva stormar och iskalla vindar som oundvikligen drabbar var och en av oss.
Jordelivet är ett prövotillstånd, en tid då vi måste visa att vi är värdiga att återvända till vår himmelske Faders närhet. För att vi ska kunna prövas måste vi möta utmaningar och svårigheter. De kan krossa oss, och vår själs ytskikt kan få sprickor och brytas sönder — det vill säga om vår tros grund, vårt vittnesbörd om sanningen, inte är djupt förankrad inom oss.
Vi kan bara grunda oss på andras tro och vittnesbörd en viss tid. Till sist måste vi ha en egen stark och djup grund, annars kan vi inte stå emot livets stormar, för de kommer. Sådana stormar kommer i olika skepnader. Vi kan ställas inför förtvivlan och sorg när ett vilsegånget barn väljer att vända sig bort från stigen som leder till evig sanning och istället färdas längs felstegens och villfarelsens hala backar. Sjukdom kan drabba oss eller någon av våra kära och föra med sig lidande och ibland död. Olyckor kan lämna tydliga och grymma spår eller leda till döden. Döden kommer till de gamla där de går med stapplande steg. Dess kallelse når dem som knappt nått mitten på livets resa, och ofta tystar den de små barnens skratt.
Det verkar ibland som om det inte finns något ljus i slutet på tunneln, inte någon gryning som skingrar nattens mörker. Vi känner oss omringade av smärta av ett brustet hjärta, av besvikelse över grusade drömmar och förtvivlan över gäckade förhoppningar. Vi instämmer i den bibliska vädjan: ”Finns då ingen balsam i Gilead?” (Jer 8:22) Vi frestas att se våra personliga motgångar genom negativitetens förvridna prisma. Vi känner oss övergivna, förkrossade och ensamma.
Hur kan vi bygga en grund som är stark nog att stå emot livets olika skeden? Hur kan vi underhålla den tro och det vittnesbörd som krävs av oss, så att vi kan njuta av den glädje som de trofasta fått löfte om? Det kräver ständiga ansträngningar. De flesta av oss har känt inspiration så starkt att våra ögon tårades och vi var fast beslutna att alltid vara trofasta. Jag har hört orden: ”Om jag bara alltid kände det så här så skulle jag aldrig ha svårt att göra det jag borde.” Men sådana känslor kan vara flyktiga. Inspirationen vi känner under dessa konferenssessioner kan dämpas och blekna när måndagen kommer och vi återvänder till våra dagliga rutiner i arbetet, på skolan, i hemmet och familjen. Våra tankar kan då lätt skifta från det heliga till det världsliga, från upplyftande ting till det som, om vi tillåter det, gröper ur vårt vittnesbörd, vår starka grund.
Vi kan naturligtvis inte leva i en värld där vi bara får andliga erfarenheter, men vi kan stärka grunden för vår tro, vårt vittnesbörd om sanningen, så att vi inte snubblar, så att vi inte misslyckas. Hur, kanske ni frågar, kan vi på det effektivaste sättet bygga och underhålla grunden vi behöver för att överleva andligen i den värld vi lever i?
Låt mig nämna tre riktlinjer som kan hjälpa oss i vår strävan.
För det första, stärk grunden genom bön. ”Bönen är själens längtan sann, uttalad eller stum.” (”Bönen är själens längtan sann”, Psalmer, nr 86)
När vi ber, låt oss då verkligen samtala med vår Fader i himlen. Det är så lätt att våra böner blir rutinmässiga, att vi lägger liten eller ingen tanke bakom orden. När vi kommer ihåg att var och en av oss bokstavligen är en son eller dotter till Gud, är det inte svårt för oss att nalkas honom i bön. Han känner oss, han älskar oss, han har vårt bästa för ögonen. Låt oss be uppriktigt och meningsfullt, tacka för våra välsignelser och be om det vi känner att vi behöver. Låt oss lyssna efter hans svar så att vi kan känna igen dem när de kommer. När vi gör det stärker och välsignar han oss. Vi lär känna honom och vad han vill med vårt liv. När vi känner honom och litar på hans vilja så stärks vår tros grund. Om någon av oss har dröjt med att följa rådet att alltid be så finns det ingen bättre tid att börja än nu. William Cowper sade: ”Satan darrar när han ser den svagaste bland heliga på knä.” (Concise Dictionary of Religious Quotations [1974], sammanst av William Neil, s 144)
Låt oss inte försumma våra familjeböner. De är en sådan effektiv barriär mot synden och därför en utomordentlig källa till glädje och lycka. Det gamla ordspråket gäller än: ”En familj som ber ihop, håller ihop.” Genom att vara ett föredöme för våra barn i att be, hjälper vi dem också att börja bygga sin egen djupa grund av tro och vittnesbörd, något som de kommer att behöva i sitt liv.
Min andra riktlinje: Må vi studera skrifterna och ”tänka på dem både dag och natt” som Herren råder oss i Josuas bok. (Se Jos 1:8.)
År 2005 följde hundratusentals medlemmar president Gordon B Hinckleys uppmaning att läsa Mormons bok före årets slut. Jag tror att december 2005 satte rekord i antalet timmar som användes till att klara av utmaningen i tid. Vi välsignades när vi utförde uppgiften, vårt vittnesbörd stärktes och vår kunskap ökade. Jag vill uppmuntra oss alla att fortsätta läsa och studera skrifterna så att vi kan förstå dem och tillämpa det vi finner i dem i vårt liv. Jag citerar poeten James Phinney Baxter fritt:
Den som studerar och studerar men aldrig kunskap får,
är lik den som plöjer och plöjer men aldrig sår.
(”The Baxter Collection”, Baxter Memorial Library, Gorham, Maine, USA)
När vi avsätter tid dagligen till att studera skrifterna stärker vi utan tvekan vår tros grund och vårt vittnesbörd om sanningen.
Låt oss tillsammans minnas den glädje Alma kände när han färdades söderut från Gideons land bort till Mantis land och mötte Mosiahs söner. Alma hade inte sett dem på länge och han överväldigades av glädje när han såg att ”de fortfarande voro hans bröder i Herren, ja, de hade även vuxit starka i kunskap om sanningen, ty de voro män med sunt förstånd och de hade rannsakat skrifterna med flit, på det de måtte få kännedom om Guds ord”. (Alma 17:1–2)
Må också vi få kännedom om Guds ord och leva därefter.
Min tredje riktlinje för att bygga en stark grund av tro och vittnesbörd har med tjänande att göra.
När jag körde till kontoret en morgon åkte jag förbi en tvättinrättning med en skylt i fönstret. Det stod: ”Det är serviceandan som räknas.” Jag kunde inte glömma budskapet på den lilla skylten. Plötsligt insåg jag varför. Det är faktiskt serviceandan som räknas — i Herrens tjänst.
I Mormons bok kan vi läsa om den ädle konungen Benjamin. Med en inspirerad ledares sanna ödmjukhet berättade konung Benjamin om sin önskan att tjäna sitt folk och leda dem på rättfärdighetens stigar. Sedan sade han till dem:
”Ehuru jag sade att jag använt mina dagar i eder tjänst, vill jag dock icke yvas, ty jag har blott varit i Guds tjänst.
Se, jag säger eder detta, på det I mån lära visdom, på det I mån lära, att när I stån i edra medmänniskors tjänst, I blott ären i eder Guds tjänst.” (Mosiah 2:16–17)
Detta är det slags tjänande som betyder något, det slags tjänande vi alla kallats till: Att tjäna Herren Jesus Kristus.
På er väg genom livet kommer ni att märka att ni inte är den enda resenären. Det finns andra som behöver er hjälp. Det finns fötter att stödja, händer att gripa, sinnen att uppmuntra, hjärtan att inspirera och själar att frälsa.
För tretton år sedan hade jag förmånen att ge en vacker tolvårig flicka, Jami Palmer, en välsignelse. Hon hade precis fått veta att hon hade cancer och var rädd och förvirrad. Hon blev sedan opererad och genomgick smärtsam kemoterapi. Idag är hon fri från cancer och är en glad och vacker 26-åring som har uträttat mycket i sitt liv. För ett tag sedan fick jag höra att i hennes mörkaste stund, när all framtid verkade dyster, fick hon veta att hennes ben där cancern var belägen skulle kräva många operationer. Hon trodde att en länge planerad fotvandring med hennes klass i Unga kvinnor upp till Timpanogosgrottan — grottan ligger i Wasatchbergen omkring sex mil söder om Salt Lake City — var utesluten. Jami talade om för sina vänner att de skulle behöva göra utflykten utan henne. Jag är säker på att hennes röst stockade sig och att hon var besviken. Men då svarade de andra unga kvinnorna med eftertryck: ”Nej, Jami, du ska följa med oss!”
”Men jag kan inte gå”, blev det ångestfyllda svaret.
”Då bär vi dig upp, Jami!” Och det gjorde de.
Idag är fotvandringen ett minne, men i verkligheten är det mycket mer. James Barrie, den skotske poeten, förkunnade: ”Gud gav oss minnet för att vi skulle kunna ha junirosor i vårt livs december.” (Fritt citerat, James Barrie, Peter’s Quotations: Ideas for Our Time [1977], sammanst av Laurence J Peter, s 335) Ingen av dessa fina unga kvinnor kommer någonsin att glömma den minnesvärda dag när en kärleksfull himmelsk Fader såg ner med ett godkännande leende och var mycket nöjd.
När han ber oss tjäna i hans verk ber han oss att komma honom närmare, och då känner vi hans ande i vårt liv.
När vi bygger en fast grund i vårt liv, låt oss då var och en minnas hans dyrbara löfte:
Ej räds, jag är med dig, nu frimodig var.
Se, jag är din Gud, städs mitt bistånd du har.
Du renad skall utgå ur luttringens ugn.
Jag rensar mitt folk, var blott tacksam och lugn.
(”En grundval blev lagd”, Psalmer, nr 38)
Må vi var och en vara värdiga denna välsignelse, är min ödmjuka bön i vår Frälsares Jesu Kristi namn, amen.