O, var visa!
Må vi inrikta oss på de enkla sätt varpå vi kan tjäna i Guds rike och alltid sträva efter att förändra liv, däribland vårt eget.
Bröder och systrar, när jag nyligen studerade Mormons bok lade jag märke till något som profeten Jakob undervisade om. Som ni minns var Jakob en av två söner som föddes åt fader Lehi i ödemarken efter det att familjen hade lämnat Jerusalem. Med egna ögon bevittnade han underverk, och han såg sin familj splittras genom olydnad och uppror. Jakob kände och älskade Laman och Lemuel liksom han kände och älskade Nephi, och osämjan dem emellan påverkade honom på ett personligt plan. För Jakobs del handlade det inte om ideologi, filosofi eller ens teologi. Det handlade om familjen.
Det är tydligt hur bedrövad i själen Jakob var när han ger uttryck för sin stora oro över att hans folk ska ”förkasta profeternas ord” angående Kristus och ”förneka … Guds kraft och den Helige Andens gåva … samt förhåna återlösningsplanen”. (Jakob 6:8)
Och sedan, just innan han tar farväl, uttalar han åtta enkla ord vilka utgör grundtexten i mitt budskap denna morgon. Jakobs vädjan var: ”O, varen visa! Vad mera kan jag säga?” (Jakob 6:12)
De av er som är föräldrar och far- eller morföräldrar anar vad Jakob måste ha känt i den stunden. Han älskade sitt folk, delvis eftersom de också var hans släktingar. Han hade undervisat dem så tydligt han kunde och med hela sin själs kraft. Han talade i klarspråk och varnade dem för vad som skulle hända om de valde att inte ”[gå] in genom den trånga porten samt [fortsätta] på den väg, som är smal”. (Jakob 6:11) Han kunde inte komma på något annat att säga för att varna, att mana, att inspirera, att motivera. Så han sade enkelt och grundläggande: ”O, varen visa! Vad mera kan jag säga?”
Jag har träffat medlemmar i kyrkan i många av världens nationer. Jag är imponerad av det livsmod och den energi som så många av våra medlemmar har. Hjärtan berörs och liv välsignas. Verket går kraftfullt framåt, och detta är jag djupt tacksam för. Men jag ser många sätt varpå vi som kyrkans medlemmar måste vara mycket visa i allt vad vi gör.
Herren har i sin oändliga visdom bestämt att hans kyrka ska verka genom lekmannaskap. Det innebär att vi har blivit ålagda att vaka över varandra och att tjäna varandra. Vi ska älska varandra liksom vår Fader i himlen och Herren Jesus Kristus älskar oss. Våra ämbeten och omständigheter förändras då och då, och förser oss på så sätt med olika och unika tillfällen att tjäna och att växa. De flesta av ledarna och lärarna i kyrkan verkar med iver för att uppfylla sina förpliktelser. Det är sant att några är mindre effektiva än andra, men nästan alltid arbetar man uppriktigt på att kunna tjäna meningsfullt i evangeliet.
Då och då ser vi människor som blivit så energiska i sitt tjänande i kyrkan att deras liv blir obalanserade. De börjar tro att programmen de följer är viktigare än människorna de tjänar. De komplicerar sitt tjänande med onödiga tillägg som tar upp för mycket tid, kostar för mycket pengar och tar för mycket energi. De vägrar att delegera eller att låta andra växa inom sina respektive ansvarsområden.
Då de inriktar för mycket tid och energi på sitt tjänande i kyrkan kan eviga familjeförhållanden försämras. Prestationen på arbetsplatsen kan bli lidande. Detta är inte sunt, varken andligt eller på något annat sätt. Emellanåt kan det finnas tillfällen då våra ämbeten i kyrkan kräver en mer intensiv insats och fokus utöver det vanliga, men vi behöver sträva efter att ha rätt balans på saker och ting. Vi bör aldrig låta vårt tjänande ersätta den omsorg som andra viktiga prioriteter i våra liv behöver. Kom ihåg konung Benjamins råd: ”Sen till att allt detta göres med visdom och ordning, ty ingen fordrar, att en människa skall löpa fortare än hon förmår.” (Mosiah 4:27)
Får jag föreslå sex sätt varpå vi kan tjäna både vist och väl?
För det första, fokusera på människor och principer — inte på program. En av de viktigaste sakerna vi gör genom Jesu Kristi evangelium är att bygga upp människor. Det krävs ansträngning för att kunna tjäna andra på ett lämpligt sätt så att man kan förstå dem som individer — deras personlighet, deras starka sidor, deras bekymmer, deras förhoppningar och drömmar — så att vi kan bistå med rätt hjälp och stöd. Ärligt talat är det mycket lättare att bara följa program än att förstå och verkligen tjäna människor. Det huvudsakliga syftet med kyrkans ledarskapsmöten bör vara att samtala om hur vi ska betjäna människor. Det mesta av den rutinmässiga informationen och samordningen kan nu hanteras genom telefonsamtal, e-post eller vanlig post så att dagordningarna för rådsmöten och presidentskapsmöten kan fokusera på människors behov.
Vårt mål bör alltid vara att använda kyrkans program som medel att lyfta, stärka, hjälpa, undervisa, älska och förbättra människor. ”Kommen ihåg att själarna äro dyrt aktade i Guds ögon.” (L&F 18:10) Program är verktyg. Att genomföra dem och förse dem med ämbetsmän får inte gå före behoven hos de människor de är ämnade att välsigna och betjäna.
För det andra, var nytänkande. När vi arbetar på att ära vårt ämbete bör vi söka Andens inspiration för att lösa problem på de sätt som bäst hjälper de människor vi tjänar. Vi har handböcker med anvisningar och deras riktlinjer bör följas. Men inom de ramarna har vi stora möjligheter att tänka, att vara kreativa och att använda personliga talanger. Påbudet att ära våra ämbeten är inte en befallning att utbrodera och komplicera dem. Att vara nytänkande betyder inte nödvändigtvis att vidareutveckla, mycket ofta betyder det snarare att förenkla.
Eftersom den eviga principen handlingsfrihet ger oss frihet att välja och tänka själva, borde vi bli bättre och bättre på att lösa problem. Vi kanske gör tillfälliga misstag, men så länge vi följer evangeliets principer och riktlinjer kan vi lära oss av dessa misstag och få ökad förståelse för andra och effektivare kunna tjäna dem.
Att vara nytänkande innebär även att vi inte behöver bli tillsagda om allt vi bör göra. Herren sade: ”Det är icke lämpligt att jag skall befalla i allt, ty den som skall tvingas i allt är en lat och oförståndig tjänare.” (L&F 58:26) Vi litar på att ni, bröder och systrar, använder er av inspiration. Vi litar på att ni gör det inom ramarna för kyrkans riktlinjer och principer. Vi litar på att ni är visa när ni samråder för att hjälpa till att bygga tro och vittnesbörd hos dem som ni tjänar.
För det tredje, dela upp arbetet och delegera ansvar. Det är skillnad mellan att vara ansvarig för att få arbetet utfört och att göra arbetet själv. Till exempel borde den tiden vara över då presidenten för äldstekvorumet anser att han personligen bör göra de hemlärarbesök som andra har försummat. Detsamma gäller hjälpföreningspresidenter med avseende på besökslärarverksamheten. Detta är inte endast oförståndigt, det är inte heller hemundervisning. Hemundervisning handlar inte om siffror eller om att rapportera besök till ett hem. Besök och siffror är endast en måttstock. Hemundervisning handlar om kärlek till människor, att betjäna och visa omsorg om vår himmelske Faders barn.
Uppdrag bör ges, ansvar bör delegeras och medlemmar bör få tillfälle att sköta sina förvaltarskap så gott de kan. Vägled, ge råd, truga, motivera — men gör inte arbetet åt dem. Ge andra tillfälle att gå framåt och växa, även om det innebär att man ibland får resultat på rapporterna som kunde varit bättre.
För det fjärde, undvik skuldkänslor. Jag hoppas att det är självklart att skuldkänslor inte är en lämplig motivationsteknik för ledare och lärare i Jesu Kristi evangelium. Vi ska alltid motivera genom kärlek och uppriktig uppskattning, och inte genom att skapa skuldkänslor. Jag tycker om tanken på att ”komma på andra med att göra något rätt”.
Ändå finns det de som upplever vissa skuldkänslor som en följd av sitt tjänande i kyrkan. Dessa känslor kan komma när vår tid och uppmärksamhet slits mellan konkurrerande krav och prioriteringar. Som dödliga kan vi helt enkelt inte göra allting på en gång. Därför måste vi göra allting ”med visdom och ordning.” (Mosiah 4:27) Det innebär ofta att tillfälligt skjuta upp en prioritet för att kunna ta hand om en annan. Ibland kräver familjen din fulla uppmärksamhet. Andra gånger kommer yrkets plikter först. Och det finns tillfällen då kyrkans ämbeten kommer först. God balans uppstår genom att vi gör saker i rätt tid och inte skjuter upp vår förberedelse eller väntar med att uppfylla våra ansvar till sista minuten.
Utöver detta måste vi komma ihåg att Kristus kom för att ta bort skulden genom att förlåta dem som omvänder sig. (Se Alma 24:10.) Han kom för att gjuta frid i den bedrövade själen. ”Frid lämnar jag efter mig åt er”, sade han. ”Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.” (Joh 14:27) Genom den förunderliga försoningen manar han oss: ”Ta på er mitt ok … Då skall ni finna ro för era själar.” (Matt 11:29)
När försoningens kraft börjar verka i vårt liv får vi insikt om att Frälsaren redan har burit bördan av vår skuld. O, att vi måtte vara visa nog att förstå, att omvända oss så som det är nödvändigt och att släppa våra skuldkänslor.
För det femte, behöver vi tänka efter när vi fördelar våra tidresurser, vår inkomst och vår energi. Jag skulle vilja inviga er i en liten hemlighet. Några av er känner redan till den. Om ni inte gör det är det hög tid. Vad er familj än har för behov eller vilka ansvar ni än har i kyrkan så finns det inget som heter att vara ”färdig”. Det finns alltid mer att göra. Det finns alltid ännu en familjeangelägenhet som behöver ombesörjas, ännu en lektion att förbereda, ännu en intervju att utföra, ännu ett möte att närvara vid. Vi behöver bara vara kloka när det gäller att bevara vår hälsa och följa det råd som president Hinckley ofta har gett oss att helt enkelt göra det bästa vi kan.
Nyckeln, som jag ser det, är att känna till och förstå sina egna förmågor och begränsningar och att sedan ange sin egen takt och fördela och prioritera sin tid, sin uppmärksamhet och sina tillgångar så att man med vishet kan hjälpa andra, sin familj inberäknad, i deras sökande efter evigt liv.
För det sjätte, ett ord till er ledare om att ge ansvar till medlemmar, speciellt till nyomvända. President Hinckley har sagt att varje ny medlem i kyrkan behöver en uppgift. Oavsett vilka uppgifter de ges får dessa inte överväldiga nya medlemmar, utan bör ge dem rikliga möjligheter att finna sig tillrätta i kyrkan genom att ta till sig dess lära och umgås med vänliga medlemmar. Det bör förankra dem i det återupprättade evangeliet genom att stärka deras vittnesbörd och ge meningsfullt tjänande.
Bröder och systrar, må vi inrikta oss på de enkla sätt varpå vi kan tjäna i Guds rike och alltid sträva efter att förändra liv, däribland vårt eget. Det som är av största vikt vad gäller våra ansvar i kyrkan är inte den statistik som rapporteras eller mötena som hålls, utan om var och en av dessa människor — som vi betjänat en i taget liksom Frälsaren gjorde — har blivit upplyft och stärkt och slutligen förändrats. Vår uppgift är att hjälpa andra finna den frid och glädje som endast evangeliet kan ge dem. Med tio ord sammanfattade Jesus hur vi kan uppnå detta. Han sade: ”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud.” (Joh 14:15)
Denna tid liknar på många sätt Jakobs tid. Mitt råd, liksom hans, är att ni ska ”omvända eder och med uppriktiga hjärtan komma och hålla eder till Gud, såsom han håller sig till eder”. (Jakob 6:5) Bröder och systrar, var visa med era familjer. Var visa när ni uppfyller era ämbeten i kyrkan. Var visa med er tid. Var visa när ni balanserar alla era ansvar. O, varen visa, mina älskade bröder och systrar. Vad mera kan jag säga?
Må Gud välsigna oss med visdom att älska hans Son Jesus Kristus och med visdom hjälpa honom att fullborda sitt verk. Jag vittnar om att han lever. Detta är hans kyrka. Vi utför hans verk. Må Herrens frid vara med oss. Och må vi med vishet utföra våra ansvar, är min ödmjuka bön i Jesu Kristi namn, amen.