2006
Lärjungeskap
November 2006


Lärjungeskap

En av de största välsignelserna i livet och evigheten är att räknas som en av Herren Jesu Kristi hängivna lärjungar.

En stor skara följde Frälsaren när han predikade vid stranden av Galileiska sjön. För att fler skulle kunna höra honom steg han ombord på Petrus fiskebåt och bad honom föra honom ett stycke ut från land. När han slutat tala sade han till Petrus, som hade fiskat hela natten utan att få något, att fara ut på sjön och lägga ut näten på djupt vatten. Petrus lydde och fick så mycket fisk att näten gick sönder. Petrus vinkade åt sina kamrater, Jakob och Johannes, att komma och hjälpa till. Alla förundrades över hur mycket fisk de fångat. Jesus sade till Petrus: ”Frukta inte. Härefter skall du fånga människor.” Lukas berättar: ”Och de drog upp båtarna på land, lämnade allt och följde honom.”1 De blev Herrens lärjungar.

Det engelska ordet för lärjunge, disciple, och ordet disciplin kommer från samma latinska ursprung — discipulus, som betyder elev. Det betonar övning och träning. Självdisciplin och självkontroll är genomgående och ständiga egenskaper hos Jesu efterföljare, som Petrus, Jakob och Johannes är exempel på. De lämnade verkligen allt och följde honom.

Vad är lärjungeskap? Det innebär först och främst att lyda Frälsaren. Lärjungeskap innefattar många saker. Det är kyskhet. Det är tionde. Det är hemaftnar. Det är att hålla alla buden. Det är att överge allt som inte är bra för oss. Allt i livet har ett pris. Med tanke på Frälsarens underbara löfte om frid i det här livet och evigt liv i det kommande, är lärjungeskapet ett pris som är värt att betala. Det är ett pris som vi inte har råd att inte betala. Lärjungeskapets fordringar är mycket, mycket små, jämfört med de utlovade välsignelserna.

Kristi lärjungar får en uppfordran att inte bara överge jakten på världsliga ting, utan att dagligen bära sitt kors. Att bära sitt kors betyder att följa hans bud och bygga upp hans kyrka på jorden. Det betyder också självbehärskning. Som Jesus från Nasaret lärde oss: ”Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig.”2 ”Den som inte bär sitt kors och följer mig kan inte vara min lärjunge.”3

Orden i en älskad primärsång klingar för alla som följer Mästaren:

Jag vill gärna likna Jesus,

jag vill i hans fotspår gå.

Jag vill vara god och vänlig, hans kärlek i hjärtat få.4

Låt oss fundera över sådant som Jesus gjorde som vi alla kan ta efter.

  1. Jesus ”gick omkring och gjorde gott”.5 Vi kan alla göra något gott varje dag — mot någon i vår familj, en vän och även mot dem vi inte känner — om vi söker efter sådana tillfällen.

  2. Jesus var den gode herden som vakade över sina får och bekymrade sig för dem som gått vilse.6 Vi kan söka upp de ensamma och dem som är mindre aktiva och bli deras vän.

  3. Jesus visade medlidande med många, även en fattig spetälsk.7 Vi kan också visa medlidande. Vi påminns i Mormons bok om att vi ska ”sörja med dem som sörja”.8

  4. Jesus bar vittne om sin gudomliga uppgift och om sin Faders underbara verk. Vi, för vår del, kan alla ”stå såsom vittnen om Gud under alla tider”.9

  5. Jesus sade: ”Låt barnen komma till mig.”10 Våra barn behöver vår uppmärksamhet och kärlek lika mycket som de behöver vår omvårdnad.

Frälsarens sanna efterföljare bör vara beredda att lägga ner sitt liv, och en del har fått förmånen att göra det. Läran och förbunden råder oss:

”Ingen frukte för att giva sitt liv för min skull, ty den som giver sitt liv för min skull skall finna det.

Den som icke vill giva sitt liv för min skull är icke min lärjunge.”11

Vi läser i Apostlagärningarna om lärjungen Stefanus som ”var fylld av nåd och kraft och gjorde stora tecken och under bland folket”.12 Stefanus mötte en fientlig skara i Jerusalem som falskt anklagade honom för hädelse trots att han förvandlades inför dem. Stefanus vittnade om Frälsarens gudomlighet och när han kallade dem till omvändelse var det flera i kretsen som vände sig mot honom. ”Men uppfylld av den helige Ande såg han upp mot himlen och fick se Guds härlighet och Jesus som stod på Guds högra sida.”13 I den stund när Stefanus stenades till döds, var de sista orden som kom över hans läppar: ”Herre, ställ dem inte till svars för denna synd.”14

När kyrkan var ny i Mexico blev två trofasta ledare, som var Kristi lärjungar, martyrer på grund av sin tro. De två som miste livet var Rafael Monroy och Vicente Morales.

Under den mexikanska revolutionen presiderade Rafael Monroy över den lilla grenen i San Marcos och Vicente Morales var hans förste rådgivare. Den 17 juli 1915 greps de av zapatisterna. Man sade att de skulle skonas om de lämnade ifrån sig sina vapen och förnekade sin underliga religion. Broder Monroy berättade för sina tillfångatagare att han inte hade några vapen. Han tog upp sin bibel och Mormons bok ur fickan. Han sade: ”Mina herrar, detta är de enda vapen jag någonsin bär, de är sanningens vapen mot missuppfattningar.”

När man inte fann några vapen utsattes bröderna för grym tortyr för att fås att avslöja var vapnen fanns gömda. Men det fanns inga vapen. De togs då under bevakning till utkanten av den lilla staden, där deras tillfångatagare ställde dem vid ett stort träd framför en exekutionspatrull. Den ansvarige officeren erbjöd dem friheten om de övergav sin religion och anslöt sig till zapatisterna, men broder Monroy svarade: ”Min religion betyder mer för mig än mitt liv, och jag kan inte överge den.”

De fick då veta att de skulle skjutas och tillfrågades om de hade en sista önskan. Broder Rafael önskade att han skulle få lov att be innan han avrättades. Där, inför dem som skulle avrätta honom, knäböjde han och med en röst som alla kunde höra bad han att Gud skulle välsigna och bevara hans nära och kära och ta hand om den lilla kämpande grenen som skulle bli utan ledare. När han avslutade sin bön använde han Frälsarens ord när denne hängde på korset och bad för sina bödlar: ”Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.”15 Därefter sköt exekutionspatrullen både broder Monroy och broder Morales.16

För några år sedan åkte jag till Mexico för att omorganisera ett stavspresidentskap. Medan jag höll intervjuerna fick jag förmånen att bekanta mig med en av Rafael Monroys ättlingar. Jag var mycket imponerad över djupet i denne mans vittnesbörd och över hans hängivenhet mot evangeliet. När jag frågade honom vad som hänt med resten av broder Monroys ättlingar sade han att många av dem har varit ute som missionärer och fortsätter vara trofasta i kyrkan.

Under kyrkans första tid var det andra lärjungar, förutom Joseph Smith och Hyrum Smith, som lade ner sitt liv för Jesu Kristi evangelium. Den trofasthet som Edward Partridge, kyrkans första biskop, visade omtalas i Läran och förbunden.17 Den 20 juli 1833 satt Edward i sitt hem med sin bräckliga hustru som just hade fött barn. Tre män av pöbeln bröt sig in och drog ut honom till tumultet på gatan och sedan till torget dit de redan tagit Charles Allen. En pöbel på omkring 300 man krävde genom sin talesman att Edward och Charles antingen förnekade sin tro på Mormons bok eller lämnade trakten. Edward Partridge svarade: ”Om jag måste lida för min religion är det inte mer än vad andra har gjort före mig. Jag vet inte med mig att jag har skadat någon här i trakten och därför går jag inte med på att ge mig av. Jag har inte gjort något för att förarga någon. Om ni bär hand på mig så skadar ni en oskyldig man.” Då smetade pöbeln in Edward och Charles från topp till tå med het tjära som innehöll pottaska, en frätande syra, och sedan kastade de fjädrar över dem som fastnade i den heta tjäran.18

Profeten Joseph Smith beskrev hur Edward dog några år senare, 46 år gammal, med följande ord: ”Han dog på grund av förföljelserna i Missouri, och han är en av dem vars blod kommer att utkrävas av deras händer.”19 Edward Partridge lämnade ett arv av tro som lever vidare i en stor och rättfärdig avkomma.

Av de flesta av oss krävs det emellertid inte att vi dör för kyrkan, utan att vi lever för den. För många kan det vara ännu svårare att leva ett kristuslikt liv varje dag än att lägga ner sitt liv. Jag lärde mig under krigstiden att många män var kapabla till stora osjälviska handlingar, hjältemod och ädelhet, utan tanke på sitt eget liv. Men när kriget var över och de kom hem kunde de inte hålla sig upprätta under livets vanliga, dagliga bördor utan blev slavar under tobak, alkohol, droger och utsvävningar, vilket till slut gjorde att de slösade bort sitt liv.

Några kanske säger: ”Jag är bara en enkel människa. Jag betyder inget och har ingen ställning. Jag är ny i kyrkan. Mina talanger och förmågor är begränsade. Jag kan bidra med så lite.” Eller så kanske de säger: ”Jag är för gammal för att ändra mig. Jag har redan levt mitt liv. Varför skulle jag försöka?” Det är aldrig för sent att ändra sig. Lärjungeskap kommer inte av framstående ställningar, rikedomar eller hög utbildning. Jesu lärjungar kom ur alla samhällsgrupper. Men ett lärjungeskap kräver att vi överger onda överträdelser och får del av vad president Spencer W Kimball kallade ”förlåtelsens under”.20 Detta kan vi endast få genom omvändelse, som betyder att vi överger synden och fortsätter att dag för dag vara sanningens och rättfärdighetens efterföljare. Som Jesus lärde: ”Vad slags män bören I då … vara! Sannerligen säger jag eder: Sådana som jag är.”21

Många finner lärjungeskapets pris alltför kostsamt och alltför betungande. För somliga innebär det att ge upp alltför mycket. Men korset är inte så tungt som det tycks vara. Genom lydnad får vi mycket större kraft att bära det.

”Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila.

Ta på er mitt ok och lär av mig, ty jag är mild och ödmjuk i hjärtat. Då skall ni finna ro för era själar.

Ty mitt ok är milt, och min börda är lätt.”22

Vi kan med rätta göra anspråk på att vara lärjungar när vi med säkerhet kan säga att hans vägar har blivit våra vägar.

Lärjungeskapets välsignelser finns lätt tillgängliga för alla som är villiga att betala priset. Lärjungeskapet skänker mening åt livet så att vi i stället för att vandra planlöst går stadigt på den raka och smala väg som för oss tillbaka till vår himmelske Fader. Lärjungeskap ger tröst i tider av sorg, samvetsfrid samt glädje i tjänande — allt detta hjälper oss att bli mer lika Jesus.

Genom att vara Frälsarens lärjungar lär vi känna och börjar tro i våra hjärtan och sinnen på de frälsande principerna och förordningarna i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Genom vårt lärjungeskap lär vi oss uppskatta profeten Joseph Smiths mäktiga uppgift att återställa dessa frälsande principer i vår tid. Vi gläder oss åt att prästadömets nycklar och dess myndighet har överförts genom kyrkans presidenter från profeten Joseph Smith till vår nuvarande profet, president Gordon B Hinckley.

Vi är tacksamma över att vi som lärjungar till Frälsaren får del av hans löfte om ”frid i denna världen”23 med tillfredsställelse, glädje och självförverkligande. Genom vårt lärjungeskap kan vi få den andliga kraft vi behöver för att klara av livets utmaningar.

En av de största välsignelserna i livet och evigheten är att räknas som en av Herren Jesu Kristi hängivna lärjungar. Jag har ett djupt grundat vittnesbörd om denna sanning, och jag vittnar om detta i Jesu Kristi namn, amen.

Slutnoter

  1. Se Luk 5:1–11.

  2. Luk 9:23.

  3. Luk 14:27.

  4. ”Jag vill gärna likna Jesus”, Barnens sångbok, s 40–41.

  5. Apg 10:38.

  6. Se Matt 15:24; Joh 10:1–12.

  7. Se Mark 1:40–42.

  8. Mosiah 18:9.

  9. Mosiah 18:9.

  10. Mark 10:14.

  11. L&F 103:27–28.

  12. Apg 6:8.

  13. Apg 7:55.

  14. Apg 7:60.

  15. Luk 23:34.

  16. Se Rey L Pratt, ”A Latter-day Martyr”, Improvement Era, jun 1918, s 720–726.

  17. Se L&F 124:19.

  18. Se B H Roberts, A Comprehensive History of the Church, 1:333; Andrew Jenson, Latter-day Saint Biographical Encyclopedia, 4 band (1901–1936), 1:220.

  19. History of the Church, 4:132.

  20. Se Förlåtelsens under, s 305.

  21. 3 Nephi 27:27.

  22. Matt 11:28–30.

  23. L&F 59:23.