Till följd av högmod och överflöd gav nephiterna på Jakobs tid efter för många synder, särskilt omoralens synd. Jakob, som kände tyngden av sin profetiska kallelse, fördömde dessa onda sedvänjor och manade modigt folket till omvändelse. När har du varit med om att profeten och andra ledare i kyrkan talat rakt på sak för att förmedla ett viktigt budskap? Genom att förstå prästadömsledarens gudomliga uppdrag att ge andliga tillrättavisningar kan du bättre förstå nutida profeters varnande röst i en allt ogudaktigare värld.
Lägg märke till att Jakob, efter att ha undervisat nephiterna om konsekvenserna av deras synder, riktade deras uppmärksamhet mot Frälsaren. Han lärde att vi har kraft att övervinna synd och svaghet genom Kristi nåd. Därför frågade han: ”Varför inte tala om Kristi försoning … ?” Genom att göra det får vi ”kunskap om en uppståndelse och den tillkommande världen” (Jakobs bok 4:12). Då kan vi utveckla större uppskattning för den återlösningens gåva som Frälsaren skänker undan synd och död.
Lägg märke till att Jakob hade samma syfte som sin bror Nephi när han fortsatte att föra uppteckningen på de mindre plåtarna. Äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum satte in Jakobs avsikt i sitt sammanhang:
”Jakob tycks ha varit särskilt angelägen om att framlägga Kristi lära. Med tanke på hur mycket utrymme han lämnade åt sitt vittnesbörd om Frälsarens försoning var det uppenbart att Jakob ansåg denna grundläggande lära vara den mest heliga av läror och den största av uppenbarelser.
’Vi fick … många uppenbarelser och profetians ande i rikt mått’, sade Jakob, ’varför vi kände till Kristus och hans rike som skulle komma.
Därför arbetade vi flitigt bland vårt folk för att kunna förmå dem att komma till Kristus. …
Gud give därför … att alla människor skulle tro på Kristus och tänka på hans död och ta på sig hans kors och uthärda världens hån’ [Jakobs bok 1:6–8].
Ingen profet i Mormons bok, genom personlig läggning eller vittnesbörd, tycks med större trofasthet än Jakob ha engagerat sig i detta överbevisningens verk. Han föraktade världsligt beröm, han lärde ut en rättfram, solid och till och med smärtsam lära, och han kände Herren personligen. Han är ett klassiskt exempel i Mormons bok på en ung mans beslut att ta på sig korset och uthärda världens hån i försvar för Kristi namn. Livet, vilket innefattar de första svåra åren då han bevittnade hur Lamans och Lemuels ogudaktighet förde ner hans sörjande far och mor i graven, var aldrig lätt för denne förstfödde i ödemarken” (Christ and the New Covenant [1997], s. 62–63).
När Nephi skiljts från sina bröder, som senare benämndes lamaniter (se 2 Nephi 5), upprättade han ett rike bland sitt folk och de kom att kallas nephiter. Trots sin motvillighet blev Nephi den förste kungen (se 2 Nephi 5:18–19). Nephi refererade till denna tid som kung och ledare som ”min regering” (1 Nephi 10:1). Den andre kungen och de andra kungar som efterträdde honom kom alla att kallas för Nephi (se Jakobs bok 1:11–15). Kungarnas uppteckning och den världsliga historien fördes huvudsakligen på Nephis större plåtar (se Jarom 1:14; Omni 1:11; Mormons ord 1:10).
Viktiga ledare under den nephitiska historien—600 f.Kr. till 421 e. Kr.
I Gamla testamentet hölls bihustrur ”för att vara andrahands-hustrur, med andra ord hustrur som inte hade samma ställning i det då rådande sociala systemet som de hustrur som inte kallades för bihustrur” (Bruce R. McConkie, Mormon Doctrine, 2:a upp. [1966], s. 154). Bihustrur var lagligt skyddade som hustrur och överträdde inte kyskhetslagen när äktenskapet var godkänt av Herren (se L&F 132:34–43). Men på Mormons boks tid var bihustrur inte godkända av Herren (se Jakobs bok 2:27; Mosiah 11:2).
President Joseph Fielding Smith (1876–1972) förklarade vilka slags präster och lärare som åsyftades i Jakobs bok 1:18: ”Nephiterna officierade i kraft av melkisedekska prästadömet från Lehis tid till den tid då Frälsaren uppenbarade sig bland dem. Det är sant att Nephi avskilde Jakob och Josef som präster och lärare över nephiternas land, men det faktum att pluraltermerna präster och lärare användes visar att detta inte syftade på själva prästadömsämbetet i något av fallen, utan det var ett allmänt uppdrag att undervisa, leda och förmana folket” (Answers to Gospel Questions, sammanst. av Joseph Fielding Smith Jr., 5 delar [1957–1966], 1:124).
I sitt tal om prästadömbärarnas plikt att betjäna andra förklarade president Thomas S. Monson:
”Vad innebär det att ära en kallelse? Det betyder att höja dess värdighet och dess betydelse, att göra den hedervärd och lovvärd i alla människors ögon, att förstora och stärka den, att låta andra se himlens ljus lysa genom den.
Och hur ärar man en kallelse? Helt enkelt genom att utföra det tjänande som tillhör den. En äldste ärar den kallelse han ordinerats till som äldste genom att lära sig vilka plikter han har som äldste och sedan utföra dem. Som det är för en äldste, är det också för en diakon, en lärare, en präst, en biskop och alla som innehar ett ämbete i prästadömet” (Conference Report, apr. 2005, s. 59; eller Liahona, maj 2005, s. 54).
De som axlar ansvaret att leda i kyrkan har ett vördnadsbjudande ansvar. Jakob lärde att när en ledare försummar att lära ut Guds ord till dem som han är kallad att leda, blir han delvis ansvarig för deras synder. President Hugh B. Brown (1883–1975) i första presidentskapet byggde vidare på det ansvar som Jakob beskrev:
”Vid ett tillfälle sade president John Taylor när han talade till bröderna i prästadömet: ’Om ni inte ärar era kallelser, kommer Gud att hålla er ansvariga för dem som ni kanske kunnat rädda, om ni hade gjort er plikt.’
Detta är ett uppfordrande uttalande. Om jag på grund av underlåtenhetssynder eller synder jag begått förlorar det jag skulle kunna haft i livet härefter måste jag själv lida, och, utan tvekan, mina nära och kära tillsammans med mig. Men om jag misslyckas i mitt uppdrag som biskop, stavspresident, missionspresident eller som en av kyrkans generalauktoriteter — om någon av oss underlåter att undervisa, leda och hjälpa att frälsa dem som vi har ansvar för kommer Herren att hålla oss ansvariga om de går förlorade till följd av vår underlåtenhet” (Conference Report, okt. 1962, s. 84).
Istället för att undervisa om det ”ord som helar den sårade själen” (Jakobs bok 2:8) eller tala ”Guds behagliga ord” (vers 9), kände sig Jakob manad av Herren att ta upp ett ämne som, sorgligt nog, skulle ”förvärra såren för dem som redan har sårats” (vers 9). Ibland är det nödvändigt med rättframma och uppfordrande ord när en prästadömsledare ropar omvändelse till kyrkans medlemmar.
Äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum beskrev den svåra balansen mellan att undervisa om sanningen på både ett känsligt och rättframt sätt:
”Jakob använder en stor del av tio hela verser med att ursäkta sig för de synder han måste ta upp och det språk han måste använda när han tar upp dem. Han påpekar att han gör det med ’allvar’, nedtyngd ’av en långt större önskan om och oro för [sina åhörares] själars välfärd’ (Jakobs bok 2:2–3). Med den kännedom vi har om honom skulle vi bli förvånade om han sade något annat.
Lyssna till den dystra tonen i dessa avsnitt — bokstavligen sorgen i dem — då han målmedvetet strävar efter det som han alltid varit trogen emot — orubblig lojalitet mot Gud och hans befallningar.
’Ja, det smärtar min själ och får mig att rygga av skam inför min Skapares närhet att jag måste vittna för er om era hjärtans ogudaktighet. …
Därför tynger det min själ att jag, på grund av den stränga befallning som jag har fått av Gud, nödgas tillrättavisa er för era brott, och förvärra såren för dem som redan har sårats, i stället för att trösta dem och hela deras sår. Och i stället för att mätta sig med Guds behagliga ord får de som inte har sårats dolkar som genomborrar deras själar och sårar deras känsliga sinnen.’ (Jakobs bok 2:6–7, 9.)
Predikan har inte ens påbörjats förrän vi inser att, helt bokstavligt, detta rättframma och obevekliga sätt att predika är nästan lika svårt för Jakob som det är för de skyldiga i hans åhörarskara. Men kanske detta är som det alltid borde vara, och varför Kristus i sina predikningar ofta var en ’smärtornas man’. Buden måste hållas, synden måste tillrättavisas. Men även sådana rättframma ståndpunkter bör formuleras med medkänsla. Även den strängaste av profeter måste predika från djupet av en känslig själ” (”Jacob the Unshakable”, i Heroes from the Book of Mormon [1995], s. 39–40).
Äldste Dallin H. Oaks i de tolv apostlarnas kvorum lärde att när prästadömsledare känner sig ”tvingade” av Anden att ge förmaningar och varningar, har kyrkans medlemmar ansvaret att agera enligt de tillrättavisningar och instruktioner som ges till dem:
”I förra veckan talade jag med en av de tolv om kommentarer vi fått till våra tal under aprilkonferensen. Min vän sade att någon sagt till honom: ’Jag tyckte verkligen om ditt tal.’ Vi var överens om att det är inte är sådana kommentarer vi helst vill ha. Som min vän sade: ’Jag höll inte talet för att underhålla. Tror han att jag är någon slags artist?’ En annan medlem av vårt kvorum blandade sig i samtalet och sade: ’Det påminner mig om berättelsen om en viss pastor. När en församlingsmedlem sade: ’Jag njöt verkligen av din predikan i dag’, svarade pastorn: ’I så fall förstod du den inte.’
Ni kanske minns att jag under aprilkonferensen talade om pornografi. Ingen sade att de ’tyckte om’ det talet — ingen! Det fanns faktiskt inget behagligt i det för mig heller.
Jag nämner de här samtalen för att framhålla principen att ett budskap givet av en generalauktoritet vid en generalkonferens — ett budskap förberett under Andens ledning för att främja Herrens verk — inte är avsett att underhålla. Det är avsett att inspirera, uppbygga, uppfordra eller tillrättavisa. Det ges för att bli hört under Herrens andes inflytande, med avsikten att de som lyssnar ska lära av talet och av Anden vad han eller hon bör göra åt det” (”Ett liv av hängivenhet” [KUV:s brasafton för unga vuxna, 1 maj 2005], s. 1, www.ldsces.org).
Jakob lärde att Gud inte fördömer de förmögna för deras rikedomar. Istället är deras fördömelse en följd av deras högmod och missbruk av sitt överflöd (se Jakobs bok 2:13–14). En del av Nephis folk valde som det centrala i sitt liv rikedomar framför Gud. Deras sökande efter rikedomar ledde dem till att förfölja sina bröder hellre än att hjälpa dem (se v. 18–19).
President David O. McKay (1873–1970) rådde oss att vara noga med vad vi eftersträvar. Även om vi kan få nästan allting som vi arbetar för kan det ske till ett högt pris: ”Vad söker ni först? Vilken är den dominerande, mest omhuldade tanken i ditt sinne? Denna kommer till stor del att avgöra var du hamnar. … Du kan vinna nästan allting i den här världen som du eftersträvar. Om du arbetar för rikedom kan du få den, men innan du gör det till ett mål i sig, ta en titt på de män som har offrat allt för att uppnå detta mål, på dem som har önskat rikedom för dess egen skull. Det är inte guldet som fördärvar människan, det är i motivet till att förvärva detta guld som det fördärvliga ligger” (Treasures of Life [1962], s. 174–175).
President Boyd K. Packer, president för de tolv apostlarnas kvorum, gav ytterligare instruktioner om vad vi bör sträva efter i livet:
”Vi vill att våra barn och deras barn ska veta att valet står varken mellan berömmelse och obemärkthet eller mellan rikedom och fattigdom. Valet står mellan gott och ont, och det är i sanning någonting helt annat
När vi slutligen lärt oss denna läxa kommer vår lycka inte att vara avhängig av materiella ting. Vi kan vara lyckliga utan dem eller framgångsrika trots dem.
Rikedom och bemärkthet är inte alltid förtjänade. Måttet på vårt värde är inte berömmelse eller ägodelar …
Vårt liv består av tusentals olika dagliga val. Allteftersom åren går visar dessa små val vad vi värdesätter i livet.
Jag upprepar att det viktigaste valet i livet inte står mellan berömmelse och obemärkthet, inte heller mellan rikedom och fattigdom. Det viktigaste valet i livet står mellan gott och ont” (Conference Report, okt. 1980, s. 28–29; eller Nordstjärnan, apr. 1981, s. 34).
I Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är fasteoffer till hjälp för de fattiga och behövande. Kyrkans ledare uppmuntrar medlemmarna att vara generösa med sina offergåvor. Äldste Joseph B. Wirthlin (1917–2008) i de tolv apostlarnas kvorum gav råd om hur mycket vi ska skänka:
”Hur mycket ska vi betala i fasteoffer? Mina bröder och systrar, storleken på vårt offer till de fattigas välsignelse är måttet på vår tacksamhet mot vår himmelske Fader. Vi som välsignats med ett sådant överflöd, vänder vi oss bort från dem som behöver vår hjälp? Att betala ett generöst fasteoffer är ett mått på vår villighet att helga oss för att lindra andras lidande.
Broder Marion G Romney, som var biskop i min församling när jag kallades att tjäna som missionär och som senare blev medlem i kyrkans första presidentskap, uppmanade oss:
’Ge med generös hand så att ni själva kommer att växa. Ge inte bara för de fattigas skull, utan ge också för er egen välfärds skull. Ge så mycket att ni kan ge er själva in i Guds rike genom att helga era medel och er tid’ (Ensign, juli 1982, s. 4)” (Conference Report, Apr. 2001, 97; eller Liahona, maj 2001, s. 91).
Högmod kallas ibland för andens stora synd. Detta var Satans synd i den förjordiska tillvaron (se Jesaja 14:12–14; Mose 4:1–2). Dessutom leder högmod till misslyckande och undergång. Herren har upprepade gånger varnat oss:
”Akta dig för högmod, så att du inte faller för frestelser” (L&F 23:1).
”Ty den stunden är nära och dagen snart för handen då jorden är mogen, och alla de högmodiga och de som handlar ogudaktigt skall bli som stubb och jag skall bränna upp dem, säger Härskarornas Herre, så att ogudaktighet inte skall finnas på jorden” (L&F 29:9).
”Känn ingen skam och var inte heller förlägna, men låt er förmanas i all er upphöjdhet och allt ert högmod, ty det lägger en snara om era själar” (L&F 90:17).
”Den som upphöjer sig skall bli ödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd” (L&F 101:42).
Jakob lärde tydligt ut att Herren inte ville att nephiterna skulle praktisera någon form av månggifte. Han fastslog att mannen inte skulle ha mer än en hustru såvida inte Herren befallde annorlunda (se Jakobs bok 2:27–30). I vår tid har president Gordon B. Hinckley (1910–2008) framlagt kyrkans syn på månggifte:
”Jag vill med bestämdhet framhålla att denna kyrka inte på något sätt har samröre med dem som praktiserar månggifte. De är inte medlemmar i den här kyrkan. Större delen av dem har aldrig varit medlemmar. De gör sig skyldiga till överträdelse av de lagar som styr samhället. De vet att de överträder lagen. De är underkastade dess straff. Kyrkan har naturligtvis inte någon som helst behörighet att utöva rättsskipning i denna fråga.
Om någon av våra medlemmar befinns skyldiga till att utöva månggifte blir de uteslutna, det allvarligaste straff som kyrkan kan utmäta. De som ägnar sig åt sådant överträder inte bara den världsliga lagen utan också lagen i denna kyrka. En av trosartiklarna är bindande för oss. Den säger: ’Vi tror på att underordna oss kungar, presidenter, styresmän och överhetspersoner samt att lyda, ära och upprätthålla lagen’ (Trosart 1:12). Man kan inte både lyda och inte lyda lagen på samma gång …
För mer än ett sekel sedan uppenbarade Gud tydligt för sin profet Wilford Woodruff att månggiftet skulle upphöra, vilket innebär att det nu är emot Guds lag. Även i länder där den världsliga eller religiösa lagen tillåter månggifte, lär kyrkan att äktenskapet måste vara monogamt och accepterar inte bland sina medlemmar sådana som praktiserar månggifte” (Conference Report, okt. 1998, s. 92; se också Nordstjärnan, jan. 1999, s. 84).
Äldste Richard G. Scott i de tolv apostlarnas kvorum gav en tydlig definition av kyskhetslagen: ”All sexuell intimitet utanför äktenskapet — jag menar all avsiktlig kontakt med en annans kropps heliga, intima delar, med eller utan kläder — är synd och förbjuds av Gud. Det är också en överträdelse att avsiktligt stimulera dessa känslor i sin egen kropp” (Conference Report, okt. 1994, s. 51; eller Nordstjärnan, jan. 1995, s. 36).
Äldste Scott bekräftade att den äktenskapliga intimiteten är gudomligt sanktionerad, liksom att sexuell omoral är gudomligt fördömd. Han varnade:
”Dessa intima handlingar är emellertid förbjudna av Herren utanför äktenskapets varaktiga förbindelse eftersom sådant undergräver hans avsikter. Inom det heliga äktenskapsförbundet är sådana relationer enligt hans plan. När de utövas på annat sätt strider de mot hans vilja. De orsakar allvarlig känslomässig och andlig skada. Även om de inblandade inte inser att detta händer nu, gör de det senare.
Sexuell omoral skapar ett hinder för den Helige Andens påverkan med all dess upplyftande, upplysande och kraftgivande förmåga. Den orsakar mäktig fysisk och känslomässig stimulans. Så småningom skapas ett outsläckligt begär som driver den felande mot allt allvarligare synder. Den föder själviskhet och kan frammana aggressiva handlingar: brutalitet, abort, sexuella övergrepp och våldsbrott. Sådan stimulans kan leda till homosexuella handlingar och allt sådant är absolut av ondo” (Conference Report, okt. 1994, s. 50–51; eller Nordstjärnan, jan. 1995, s. 36).
Många nephitiska män hade krossat sina hustrurs hjärtan och förlorat sina barns förtroende. Familjer kan förstöras när kyskhetslagen bryts. Äldste Neal A. Maxwell (1926–2004) i de tolv apostlarnas kvorum förklarade hur fler än bara de som begår synden påverkas av följderna:
”Okyskhet och otrohet får utan tvekan allvarliga följder, såsom de långtgående, ja smärtsamma, effekterna av utomäktenskapliga barn och faderlösa familjer, samt sjukdomar och splittrade familjer. Många äktenskap ”hänger därför på en tråd” eller har redan spruckit …
Att hålla det sjunde budet är därför en viktig sköld! (se 2 Mos 20:14). Genom att sänka eller förlora den skölden mister vi de himmelska välsignelser som vi behöver så väl. Ingen person eller nation kan ha framgång under en längre tid utan dessa välsignelser” (Conference Report, okt. 2001, s. 96; eller Liahona, jan. 2002, s. 90, 91).
Barn lär sig ständigt från omgivningens exempel. Olyckligtvis kan ett orättfärdigt exempel utöva ett destruktivt inflytande på den som är ung. Äldste Vaughn J. Featherstone i de sjuttios kvorum varnade: ”Ett ord till vuxna och föräldrar: Äldste Bruce R. McConkies far [Oscar Walter McConkie] sade, att när vi bryter ett bud, hur litet brottet än är, så kan de unga välja att bryta ett bud senare i livet, kanske tio eller hundra gånger värre, och rättfärdiga detta med det lilla bud vi bröt” (Conference Report, okt. 1999, s. 15; eller Liahona, jan. 2000, s. 15).
Äldste Jeffrey R. Holland i de tolv apostlarnas kvorum förmanade kyrkans föräldrar att öppet visa personlig tro och rättfärdighet för sina barn:
”Jag tror att somliga föräldrar inte förstår att även om de känner sig trygga i tanken om sitt eget vittnesbörd, kan de trots detta göra det alltför svårt för sina barn att upptäcka den tron. Vi kan vara tämligen aktiva medlemmar som går till kyrkans möten, men om vi inte lever redbart efter evangeliet och förmedlar till våra barn den mäktiga övertygelse vi har om att återställelsen är sann och att Gud har väglett kyrkan från den första synen fram till denna timme, då kanske dessa barn, till vår sorg men inte vår överraskning, inte blir till synes aktiva medlemmar som går till kyrkan, eller ibland ens något i närheten av detta.
För inte så länge sedan träffade syster Holland och jag en fin ung man som kommit i kontakt med oss efter att ha experimenterat med det ockulta och prövat på många orientaliska religioner, allt i ett försök att hitta en religiös tro. Han medgav att hans far inte trodde på något alls. Men hans farfar, sade han, var faktiskt medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. ’Men han var inte särskilt engagerad’, sade den unge mannen. Han var alltid ganska cynisk när det gällde kyrkan.’ Från en farfar som är cynisk till en son som är agnostisk till en sonson som nu desperat letar efter det som Gud redan en gång gett till hans familj! …
Att leda ett barn (eller någon annan!), om än av misstag, bort från trofasthet, bort från lojalitet och bergfast tro bara för att vi vill vara smarta eller oberoende, är något som ingen förälder eller någon annan någonsin fått rättighet att göra …
Lev efter evangeliet så demonstrativt ni kan. Håll förbunden, som era barn vet att ni har ingått. Ge prästadömsvälsignelser. Och bär ert vittnesbörd! Ta inte för givet att era barn på något sätt förstår vad ni tror på av sig själva” (Conference Report, apr. 2003, s. 91–92; eller Liahona, maj 2003, s. 86).
Den andra döden kallas också för den andliga döden. Handledning för skriftstudier förklarar att andlig död är ”skilsmässa från Gud och hans påverkan”. Den andliga död eller den andra död som Jakob åsyftar ”följer på den jordiska kroppens död. Såväl uppståndna varelser som djävulen och hans änglar kommer att dömas. De som medvetet gjort uppror mot evangeliets ljus och sanning kommer att lida den andliga döden … (Alma 12:16; Helaman 14:16–19; L&F 76:36–38)” (Handledning för skriftstudier, ”Döden, den andliga”).
Jakobs skrifter ger oss viktiga insikter i Moses lag och Gamla testamentet. I Jakobs bok 4:5 får vi veta att Gamla testamentets profeter före Jakobs tid såg Kristus och Fadern som skilda individer och att de rätt dyrkade Fadern i Kristi namn. Jakobs ord visar att Moses lag var mycket mer än en lag med strikta befallningar och allmänna regler, som vissa nutida forskare påstår. Moses lag vittnade om Jesus Kristus och ledde de rättfärdiga till helgelse genom Jesu Kristi försoning.
President Marion G. Romney (1897–1988) i första presidentskapet förklarade vad det innebär att ”ge Herren råd”: ”Nu tror jag inte att många medlemmar i kyrkan medvetet följer människors övertalningar eller sina egna råd istället för att ge akt på vad Herren har att säga. Men när vi inte håller oss informerade om vilka Herrens råd är, är vi benägna att ersätta hans råd med våra egna. Faktum är att vi är hänvisade till att följa våra egna råd när vi inte känner till Herrens instruktioner” (”Seek Not to Counsel the Lord”, Ensign, aug. 1985, s. 5).
När äldste Dean L. Larsen verkade i de sjuttios kvorum förklarade han att israeliterna i forna tider ”försatte sig själva i stora svårigheter” på grund av att de ”försatte sig i allvarlig fara beträffande andliga ting på grund av att de inte ville ta emot enkla, grundläggande, sanna principer. De sysselsatte sig med ’sådant som de inte kunde förstå’ (Jakobs bok 4:14). De var tydligen behäftade med en låtsad förfining och ett högmod som gav dem en felaktig känsla av överlägsenhet över de människor som kom till dem med Herrens enkla ord. De såg bortom visdomens och klokhetens mål och lyckades uppenbarligen inte hålla sig kvar inom de grundläggande evangeliesanningarnas cirkel som utgör trons grund. De måste ha frossat i spektakulära, teoretiska frågor som gjorde dem blinda för de grundläggande andliga sanningarna. Vartefter de blev alltmer besatta av ’sådant som de inte kunde förstå’ gick deras insikt om och tro på den sanna Messias’ återlösande uppgift förlorad, och de insåg inte längre livets mening. Ett studium av Israels historia bekräftar Jakobs påstående” (Conference Report, okt. 1987, s. 11–12; se också Nordstjärnan, jan. 1988, s. 8–9).
Äldste Neal A. Maxwell förklarade hur vi idag kan undgå att ”rikta våra blickar bortom målet”: ”Den här otroliga blindheten vilken ledde till att de sanningar som profeterna uttalade förkastades och som förhindrade att Jesus kändes igen för den han var, var enligt Jakob en följd av att ’de riktade sina blickar bortom målet’. De som riktar blicken bortom det tydliga, bortom profeterna, bortom Kristus och bortom hans enkla lärdomar väntade förgäves då, liksom de väntar förgäves nu. För bara Jesu Kristi evangelium lär oss om tingen som de verkligen är och som de verkligen kommer att bli” (”On Being a Light” [tal hållet vid Salt Lake Institute of Religion, 2 jan. 1974], s. 1).
Frågor att begrunda
Jakob nämnde att han tog emot sitt ”uppdrag av Herren” (Jakobs bok 1:17). Vad måste en person göra för att få ett uppdrag av Herren?
Jakob lärde att vi måste bemöta var och en som ett värdefullt Guds barn (se Jakobs bok 2:21). Hur kan du bli bättre på att göra detta?
Vilka är några av följderna, omedelbara och på lång sikt, av att någon bryter mot kyskhetslagen? Vad har du valt att göra för att inte bryta mot denna heliga befallning från Gud?
Vad innebär det att ”ge Herren råd” istället för att ”ta emot råd ur hans hand”? (Jakobs bok 4:10.
Föreslagna uppgifter
Använd följande skriftställen som utgångspunkt för en lista över Herrens råd om ekonomiska angelägenheter: Jakobs bok 2:12–19; Mosiah 4:16–26. Använd listan som du har sammanställt till att göra upp några personliga ekonomiska riktlinjer att följa under ditt liv.
Läs Nephis råd till Jakob om vad som skulle tas med på de mindre plåtarna i Jakobs bok 1:1–4. Gör upp en plan för att förbättra din egen levnadsberättelse.