Vid denna kritiska tidpunkt i den nephitiska historien fanns det fler ogudaktiga än rättfärdiga. Deras lagar blev så förvrängda att de knappast utövade ett gott inflytande. Liksom sin farfars far Alma övergav Nephi sitt ämbete som överdomare och ägnade sig på heltid åt Herrens verk (se Alma 4:15–20). Under den här perioden av andligt mörker blev folket ”alltmer mogna för undergång” (Helaman 5:2). Nephi och hans bror Lehi arbetade flitigt på att hejda ogudaktigheten från att sprida sig och förde många tillbaka till Herren.
När folket 62 år tidigare önskade sig en kung gav Mosiah dem rådet att landet borde regeras genom ”folkets röst” (Mosiah 29:26), eftersom det enligt honom inte var vanligt att en majoritet av folket önskade orättfärdighet. En regering som styrdes genom folkets röst var att föredra framför en monarki där en orättfärdig kung kunde leda dem till undergång. Men vid denna tidpunkt före Frälsarens ankomst var de nephiter ”som valde det onda … fler än de som valde det goda” (Helaman 5:2). Detta fördärv var ett bevis på sanningen i Mosiahs förmaning att om detta någonsin skulle ske ”då är tiden inne då Guds straffdomar skall komma över er. Ja, då är tiden inne då han skall hemsöka er med stor förgörelse” (Mosiah 29:27). Denna varning uppfylldes i och med den förödelse som föregick Frälsarens ankomst (se 3 Nephi 8–11).
Herren har förkunnat att denna princip också gäller idag: ”När de ogudaktiga härskar, sörjer folket” (L&F 98:9).
Helaman hade ett speciellt sätt att vidareförmedla sitt arv till sina söner — han namngav sina söner efter deras ädla förfäder för att hjälpa dem minnas deras rättfärdiga gärningar Följande insikt av äldste Carlos E. Asay (1926–1999) i presidentskapet för de sjuttios kvorum hjälper oss bedöma vad detta innebar för Nephi och Lehi:
”Även om inte alla Adams barn har fått namn med en rik innebörd är det många som fått det, och det har betydelse. Det hade betydelse för Nephi och Lehi, Helamans söner … [se Helaman 5:5–7].
I uppteckningen intygas att Nephi och Lehi utformade sina liv efter sina förfäder som hette likadant som de och att de hedrade de namn som givits dem” (Family Pecan Trees: Planting a Legacy of Faith at Home [1992], s. 66–67).
President George Albert Smith (1870–1951) gav ett nutida exempel på det djupgående inflytande som ett gott namn kan ha på en person:
”En dag … förlorade jag medvetandet om min omgivning och trodde att jag hade gått över till andra sidan. Jag fann mig själv stående med ryggen mot en stor och vacker sjö. Framför mig låg en stor skog …
Jag började utforska omgivningen och snart fann jag en stig som ledde genom skogen. Den verkade vara mycket litet använd. Den var nästan dold av gräs. Jag följde denna stig, och när jag hade gått en stund och tillryggalagt en avsevärd sträcka genom skogen, såg jag en man komma emot mig. Jag märkte att han var en mycket storväxt man, och jag skyndade på stegen för att komma fram till honom, för jag såg att det var min farfar. Under jordelivet vägde han över 130 kilo, så ni kan förstå att han var en storväxt man. Jag minns hur glad jag blev när jag såg honom komma. Jag hade uppkallats efter honom och hade alltid varit stolt över det.
När farfar var bara någon meter ifrån mig stannade han. Det var också ett tecken till mig att stanna. Sedan — och det här vill jag att pojkarna och flickorna och ungdomarna aldrig ska glömma — sedan såg han på mig mycket allvarsamt och sade:
’Jag vill veta vad du har gjort med mitt namn.’
Allt jag någonsin hade gjort passerade revy för mig som om det varit en film på bio — allt jag hade gjort. Snabbt kom denna återblick fram till tidpunkten då jag stod där. Hela mitt liv hade passerat revy för mig. Jag log och såg på farfar och sade:
’Jag har aldrig gjort någonting med ditt namn som du behöver skämmas över.’
Han gick fram till mig och slöt mig i sina armar, och när han gjorde det blev jag på nytt medveten om min jordiska omgivning. Min kudde var våt, som om vatten hade hällts på den, våt av tacksamhetstårar över att jag kunde svara utan att skämmas.
Jag har många gånger tänkt på detta och jag vill säga er, att jag sedan dess mer än någonsin har försökt vårda det namnet. Så jag vill säga till pojkarna och flickorna, de unga männen och kvinnorna, till ungdomarna i kyrkan och till hela världen: Hedra er far och er mor. Hedra det namn ni bär, eftersom en dag kommer ni att ha förmånen och förpliktelsen att tala om för dem (och för er Fader i himmelen) vad ni har gjort med deras namn” (”Your Good Name”, Improvement Era, mars 1947, s. 139).
Helaman 5:9. ”Inte något annat sätt eller medel varigenom människan kan bli frälst”
Äldste Richard G. Scott i de tolv apostlarnas kvorum använde Helaman 5:9 för att undervisa om att frälsning endast är möjlig genom försoningens under:
”Fullständig omvändelse är absolut nödvändig för att försoningens under tillfullo ska kunna ske i ert liv. När ni förstår försoningen kan ni se att Gud inte är en oförsonlig Gud som finner nöje i att förfölja dem som gör fel. Han är en absolut fullkomlig, barmhärtig, förstående, tålmodig och förlåtande Fader. Han vill gärna bönfalla, ge råd, stärka, lyfta upp och uppmuntra oss. Han älskar oss så mycket att han var villig att låta sin fullkomlige, syndfrie och fullständigt lydige och rättfärdige Son gå igenom obeskrivlig vånda och smärta och ge sig själv som ett offer för alla [se Helaman 5:9]. Genom försoningen kan vi leva i en värld där absolut rättvisa råder så att det må finnas ordning i världen. Men den rättvisan mildras av barmhärtigheten som finns tillgänglig om man lyder Jesu Kristi lärdomar.
Finns det någon bland oss som inte behöver omvändelsens under? Vare sig ert liv är lätt eller svårt skadat till följd av misstag så är principerna för tillfrisknande desamma. Behandlingens längd och omfattning anpassas till omständigheterna. Vi måste verkligen ha som mål att få förlåtelse. Den enda väg som leder dit är omvändelse, ty det står skrivet:
’Det … finns [inte] något annat sätt eller medel varigenom människan kan bli frälst än genom Jesu Kristi försonande blod’” (Conference Report, apr. 1995, s. 101; eller Nordstjärnan, juli 1995, s. 77).
President Spencer W. Kimball (1895–1985) undervisade om minnets stora betydelse för vår andlighet: ”När du söker i en ordbok efter det viktigaste ordet, ved du då vilket det är? Det kan vara minnas. Eftersom vi alla har ingått förbund — vi vet vad vi ska göra och vi vet hur vi ska göra det — är det nödvändigt att minnas. Det är anledningen till att vi går till sakramentsmötet varje sabbatsdag — för att ta sakramentet och lyssna till prästernas bön om att vi ’alltid minnas honom samt hålla de bud som han har givit [oss]’. Ingen bör någonsin glömma bort att komma till sakramentsmötet. Minnas är ordet. Minnas är planen” (”Circles of Exaltation” [tal till lärare inom kyrkans utbildningsverksamhet, 28 juni 1968], s. 5).
Äldste Bruce C. Hafen i de sjuttios kvorum åskådliggjorde på ett levande sätt behovet av starka grundvalar för långvarig trygghet och överlevnad:
Bild
Salt Lake-templet under uppbyggnad
”Någon sade en gång att man inte visuellt kan avgöra skillnaden mellan en tråd från ett spindelnät och en tråd från en stark kabel — förrän tråden utsätts för påfrestningar. Våra vittnesbörd är på det sättet och för de flesta har påfrestningens dagar för våra vittnesbörd redan inletts. Det behöver inte vara en nära anhörigs död. Vi kanske ännu inte blivit ombedda att ge upp någonting som är verkligen värdefullt för oss, även om tiden för ett sådant prov mycket väl kan komma till oss så småningom. Det är troligast att vi utsätts för påfrestningar i form av övermäktiga frestelser, vilket visar för oss att det inte räcker med ett ytligt accepterande av evangeliet för att stå pall mot mörkrets makters våldsamma vrede. Kanske vi får en missionskallelse till en plats med sjukdomar och besvikelser när vi planerat för en mission på en plats med obegränsade möjligheter. Eller kanske finns det alltför många frågor som vår begränsade kunskap helt enkelt inte har några svar på, och de som påstår sig veta mer än vi gör hånar oss med vad som verkar vara en övertygande säkerhet.
När de tiderna kommer måste våra vittnesbörd vara starkare än en spindelvävstråd av tro som bara lämpar sig för vackert väder. De behöver vara som trådarna i en kabel, tillräckligt kraftfulla för att motstå pilarna som han som vill förgöra oss ansätter oss med. I vår tid av påfrestningar och problem måste vi vara byggda ”på klippan, vår Återlösare, som är Kristus, Guds Son . … så att när djävulen sänder sina mäktiga vindar, ja, sina pilar i virvelvinden, ja, när allt hans hagel och hans mäktiga storm piskar er, skall detta inte ha någon makt att dra er ned … tack vare den klippa som ni är byggda på’ (Helaman 5:12)” (The Believing Heart, 2:a uppl. [1990], s. 21–22).
President Spencer W. Kimball beskrev de stormar som Satan sänder över vår himmelske Faders barn i vår tid:
”Även vi ställs inför starka förgörande krafter som den onde släpper lös. Syndens, ogudaktighetens, omoralens, förnedringens, tyranniets, svekfullhetens, konspirationens och oärlighetens vågor hotar oss alla. De kommer med stor kraft och hastighet och kommer att förgöra oss om vi inte är på vår vakt.
Men vi blir varnade. Det är nödvändigt att vi är uppmärksamma och lyssnar och flyr från det onda för vårt eviga livs skull. Utan hjälp kan vi inte stå emot. Vi måste fly till högre mark eller hålla fast i det som hindrar oss från att sopas bort. Det som vi måste hålla fast vid för vår säkerhet är Jesu Kristi evangelium. Det är vårt skydd från allt som den onde kan utsätta oss för. En inspirerad profet i Mormons bok gav sitt folk följande råd: ’Kom ihåg att det är på klippan, vår Återlösare, som är Kristus, Guds Son, som ni måste bygga er grundval, så att när djävulen sänder sina mäktiga vindar, ja, sina pilar i virvelvinden, ja, när allt hans hagel och hans mäktiga storm piskar er, skall detta inte ha någon makt att dra er ned till eländets och det oändliga lidandets avgrund’ (Helaman 5:12)” (Conference Report, okt. 1978, 6; se Nordstjärnan, apr. 1979, s. 8).
Genom uppteckningen får vi vet att Aminadab ”var nephit till födseln … som en gång hade tillhört Guds kyrka men hade avvikit från den” (Helaman 5:35). Hans reaktioner, såsom de upptecknats i Helaman 5:35, visar att han fortfarande hade en viss kunskap om vad man måste göra för att omvända sig och vända sig till Herren. Äldste F. Burton Howard i de sjuttios kvorum gav följande förklaring:
”För att finna vägen tillbaka måste man, vilket Aminadab [mindes], omvända sig och be, tills tvivel och mörker försvinner och man kan se klart igen …
Det går att återvända. Det går att börja be igen för dem som har slutat be. De som gått vilse kan hitta tillbaka ur mörkret och komma hem.
Och när de gör det, kommer de att veta, precis som jag vet, att Herren intresserar sig mer för vad en människa är än vad hon var. Han intresserar sig mer för var en människa är än var hon har varit” (Conference Report, okt. 1986, s. 99–100; se Nordstjärnan, jan. 1987, s. 66).
Kraften och inflytandet av Nephis och Lehis mission bland lamaniterna var dramatisk. Observera vad som hände huvuddelen av lamaniterna för första gången i deras historia efter deras framgångsrika mission:
Den större delen av lamaniterna omvändes till evangeliet (se Helaman 5:50).
Lamaniterna lade ner sina vapen och upphörde med sitt hat och sina falska traditioner (se Helaman 5:51).
De gav frivilligt upp de landområden som tillhörde nephiterna (se Helaman 5:52).
Den större delen av lamaniterna blev mer rättfärdiga än nephiterna (se Helaman 6:1).
Lamaniterna började predika evangeliet för nephiterna (se Helaman 6:4).
President Henry B. Eyring i första presidentskapet lärde att världslighet är ett hinder för inspiration och andlighet: ”Gud [glöms] bort genom fåfänga. Lite framgång och fred, eller till och med en liten positiv förändring, kan föra med sig känslor av självtillräcklighet. Vi kan snart känna att vi har kontroll över våra liv, att förändringen till det bättre är vår egen förtjänst, inte Guds, han som talar till oss genom Andens milda, stilla röst. Högmodet skapar ett oljud inom oss vilket gör att det är svårt att uppfatta Andens tysta röst. Och snart, i vår fåfänga, lyssnar vi inte ens efter den. Vi kan snabbt börja tro att vi inte behöver den” (Conference Report, okt. 2001, s. 16; eller Liahona, jan. 2002, s. 17).
Helaman kapitel 6 förmedlar ett flertal insikter om hemliga föreningar, bland annat hur de verkar, vad som motiverar dem och hur de kommer till makten:
Hemliga föreningar kan endast överleva i ett tillstånd av allmän ogudaktighet (se Helaman 6:21, 31, 38).
Hemliga föreningar frodas genom hemlighetsmakeri, och det är förenat med dödsstraff att avslöja dessa hemligheter (se Helaman 5:22; 6:22; Mose 5:29, 50).
Som ett vittne mot ogudaktighet och som ett vittnesbörd om Kristus refererade Nephi till en händelse i Gamla testamentet då Israels barn plågades av ”brinnande flygande ormar” (1 Nephi 17:41; 4 Mos 21:6–9). Förspelet till israeliternas problem var att de vände sig mot Gud och hans profet i sitt tal (se 4 Mos 21:5), vilket också de korrupta domarna på Nephis tid gjorde. Mose lyfte upp kopparormen som en sinnebild (en symbolisk representation) för Kristi korsfästelse. När människorna riktade sina blickar mot kopparormen blev de botade.
Nephi använder den här berättelsen för att betona att vi bör ”rikta blicken på Guds Son med tro” och leva (se Helaman 8:15; se också Johannes 3:14–15). Genom Kristi försoningsoffer kan alla som omvänder sig övervinna Satans gift. Han påminde sedan människorna om att alla profeter hade vittnat om Kristus (se Helaman 8:16–23).
Äldste Neal A. Maxwell (1926–2004) i de tolv apostlarnas kvorum klargjorde ytterligare symboliken med den kopparorm som återberättades i Mormons bok:
”Den innehåller gudomligt genomtänkt och allvarlig symbolik. Utan denna välbehövliga vidareutveckling skulle episoden i Gamla testamentet om de brinnande ormarna inte ge oss en fullhet av andlig insikt som helt klart kan ’vara oss till nytta och lärdom’ (1 Nephi 19:23). Den symboliska betoningen på denna episod berör både nödvändigheten och enkelheten i Herren Jesu väg. Ironiskt nog var det många på Moses tid som ändå gick under. Löftet för framtiden lyder som följer: ’Liksom alla som riktade sina blickar på den ormen skulle få leva så skall alla som riktar blicken på Guds Son med tro och med en botfärdig ande få leva, ja, det liv som är evigt’ (Helaman 8:15, se också 1 Nephi 17:41; Alma 37:46).
Sålunda har vi nu den bekräftade och utvecklade jämförelsen, tack vare de dyrbara och tydliga stycken som getts oss i ’dessa sista uppteckningar’.
Hela episoden pekar mot behovet av att i Jesus Kristus se vår Herre, vilket också är ett enkelt men nödvändigt krav. Vad tydligt och dyrbart detta är i varje tidsålder!” (Plain and Precious Things [1983], s. 22).
När de bevittnade Nephis kunskap om hemliga och dolda ting fanns det somliga som ville utropa honom till Gud. Detta är förståeligt med tanke på den universella insikten om vissa av Guds egenskaper. Äldste Neal A. Maxwell lärde att allvetenhet är en av Guds egenskaper:
”Herren talade i en uppenbarelse till John Whitmer om vad som fanns i dennes hjärta, vilket bara Herren och John Whitmer kände till, vilket vittnade om att Gud var allvetande när det gällde den personens behov (L&F 15:3).
Paulus sade till de heliga i Korint: ’Och vidare: Herren känner de visas tankar och vet att de är tomma’ (1 Kor 3:20). I perioden strax före syndafloden såg Gud inte bara människornas ondska på jorden, utan han såg också deras hjärtans ’alla tankar och avsikter’ (1 Mos 6:5). Han känner till ’det som stiger upp i ert sinne’ (Hesekiel 11:5). Jesus sade att innan vi ber ska vi vara medvetna om att ’er Fader vet vad ni behöver’ (Matteus 6:8). Faktum är, som Nephi sade, ’Gud … vet allt, och det finns inget som han inte vet’ (2 Nephi 9:20).
Sålunda är allvetenhet en av den levande Gudens egenskaper. Som vi läser i Helaman 9:41: ’Om han inte varit en gud kunde han inte veta allting.’ ’Och se, du har fått ett vittnesbörd, ty om jag har berättat för dig något som ingen människa vet, har du då inte fått ett vittnesbörd?’ (L&F 6:24)” (Things As They Really Are [1978], s. 22).
Frågor att begrunda
Helaman använde sina första fäder, Lehi och Nephi, som exempel för att stärka sina söner Nephi och Lehi. Vilka i din familj har påverkat dig på ett positivt sätt? Vad var det hos dem som gjorde intryck på dig?
Vad har andra fått för intryck av ditt familjenamn genom ditt sätt att leva så här långt?
Vilka är några av de grundvalar du bygger ditt liv på? Behöver du göra några anpassningar? Vilken grundval är den viktigaste för dig?
Vilka är några av de hinder för andlighet som fanns på Nephis tid som liknar de hinder du utsätts för idag?
Forska i din släkthistoria och ta reda på vilka det var som först omvändes i din familj. Samtala med medlemmar i din familj och samla in berättelser om deras tro och omvändelse till din egen personliga historia.
Diskutera med en vän eller familjemedlem om hur du kan bli bättre på att hålla buden, leva efter evangeliets principer och hålla dig nära din Fader i himlen i en värld som blir alltmer ogudaktig.