Vem är redo?
Jag trodde att min vän var redo att lyssna på evangeliet. Varför fick jag den här maningen?
Under mitt sista år på high school bad jag om att Anden skulle leda mig till någon som var redo att lyssna på evangeliet. Jag hade en vän i tankarna medan jag bad. Den här vännen, Ashley (fingerat namn), hade uttryckt ett visst intresse för min religion och hon levde redan efter samma normer som ungdomarna i kyrkan. Jag var övertygad om att hon behövde evangeliet just nu.
Jag verkade i Laurelklassens presidentskap just då och under ett ungdomskommittémöte med biskopsrådet fick jag ett starkt intryck av att jag skulle föreslå att vi skulle ha en missionsaktivitet under en veckoträff. Jag kände mig inspirerad att säga att ungdomarna i församlingen skulle bjuda in vänner som inte var medlemmar till den här aktiviteten och att vi skulle ha en frågestund med missionärerna som arbetade i vår församling. Biskopen arrangerade entusiastiskt aktiviteten med äldsterna och jag var övertygad om att det här var svaret jag hade bett om. Nu kunde Ashley komma och lära sig mer om evangeliet i en miljö där hon inte kände någon press. Jag var säker på att Ashley skulle beröras av Anden under aktiviteten, be om att få missionärslektionerna och döpas och konfirmeras som medlem i kyrkan inom en månad.
Nu började jag be om hur jag skulle inbjuda Ashley till aktiviteten. Jag bad om att kunna verka som ett redskap i Herrens händer för att presentera hans plan och evangelium till någon som var redo att ta emot det. I skolan inbjöd jag Ashley till aktiviteten och hon sade att hon skulle fråga sina föräldrar om det gick bra.
Senare på eftermiddagen ringde Ashley till mig. Hon sade att hennes föräldrar tyckte det var helt okej. Faktum är att innan hennes föräldrar var gifta hade hennes pappa delat lägenhet med två medlemmar i kyrkan och var mycket imponerad av hur de levde. Jag var överlycklig för det enda hindret jag hade sett var om Ashleys föräldrar skulle tycka det var okej att hon undersökte en annan religion eller inte.
När jag fortsatte att be om den förestående missionsaktiviteten kände jag en lugn förvissning om att jag verkligen var ett redskap i Herrens händer och att han var glad att jag hade följt maningen under kommittémötet med biskopsrådet. Jag såg fram emot aktiviteten med stor förväntan. Ashley och jag hade varit vänner i många år och jag var glad att ha en del i att presentera evangeliet för henne, och, förstås, i hennes påföljande omvändelse.
Dagen när aktiviteten skulle hållas ringde Ashley till mig på morgonen. Hon hade ändrat sig och tänkte inte längre komma på aktiviteten. Jag kände mig helt förkrossad och förvirrad. Jag hade bett för Ashley, jag var säker på att hon var redo, och hon var hela anledningen till att jag hade engagerat mig i missionsarbetet. Det kändes så pinsamt. Medan vi hade planerat aktiviteten hade jag gjort det mycket klart för alla att min vän Ashley var redo att lära sig om och ta emot evangeliet.
Medan jag grät i ren frustration på mitt rum började jag tvivla på mig själv. Om jag hade haft fel om Ashley så kanske jag hade haft fel när jag trodde att frågestunden med missionärerna faktiskt var en andlig maning. Helt uppslukad av osäkerhet, ilska, självömkan och besvikelse bestämde jag mig för att själv inte gå på aktiviteten.
Några veckor senare gick jag genom skolans bibliotek när min vän Brian frågade om jag ville komma på hans dop. Brian och jag hade inte haft några kurser samtidigt det året så det var ett bra tag sedan jag hade sett eller pratat med honom. Året innan hade vi suttit bredvid varandra under en historiekurs och arbetat tillsammans på ett kursprojekt. Vårt projektämne, som slumpvis hade delats ut av läraren, var ”Joseph Smith och mormonerna”. Jag mindes att Brian hade varit ganska intresserad av ämnet medan vi gjorde våra efterforskningar. Men han tyckte också om att skoja och sade sådant som: ”Påminn mig om vilken hustru i ordningen din mamma är” och ”Det kommer att vara en rolig fest i helgen, men, oj, vänta — du är ju mormon, så det skulle inte vara roligt att gå med dig.” Därför avfärdade jag hans dopinbjudan som ännu ett skämt på bekostnad av min religion. Han verkade inte vara typen som var redo att bli medlem i en kyrka med så ”restriktiva normer”.
Men orden som sedan kom ut ur hans mun gjorde mig stum. Han berättade om allt han hade varit med om under de senaste veckorna. Han sade att han hade hört en klasskamrat och medlem i min församling inbjuda någon till en frågestund i mormonkyrkan. När personen som fått inbjudan tackade nej frågade Brian om han kunde följa med i stället. Efter aktiviteten började han genast ta emot missionärslektionerna. Han läste Mormons bok. Han bad om den. Han visste att den var sann. Han skulle faktiskt döpas, och om jag ville så var jag välkommen dit. Det var trots allt jag, sade han, som hade presenterat Joseph Smith och mormonerna för honom.
I tyst förundran insåg jag att Herren hade hört mina böner. Han använde mig som ett redskap i sina händer för att hitta någon som han hade förberett för att lyssna på och ta emot evangeliet. Det hade aldrig slagit mig in att jag kunde fråga Brian om han ville träffa missionärerna för han verkade inte, enligt min mening, redo. Inte som Ashley.
I det ögonblicket av ödmjukhet insåg jag hur viktigt det är att jag följer alla maningar jag får av Anden. Fastän jag fortsatte att be för att Ashley skulle bli redo för evangeliet lärde jag mig något viktigt av det oväntade resultatet av mitt försök att dela med mig av evangeliet till henne. Herren har alltid ett syfte med maningarna han ger oss, och jag behöver inte veta eller gissa vad det är. Mitt ansvar är i stället att följa maningen med tillit och beslutsamhet. När jag ber om möjligheter att dela med mig av evangeliet, följer maningar och accepterar Herrens vilja i stället för att försöka driva igenom min egen, kan jag verka bättre som ett redskap i Guds händer och hjälpa till att bygga upp hans rike.
Illustrationer Sal Velluto och Travis Walton
Det måste vara Ashley! Av alla jag kände var det troligast att hon skulle ta emot evangeliet.