Se upp!

Mark H Soelberg, Utah, USA

På kvällen den 23 juli 1991 var äldste Charles Larsen och jag på väg hem från Auckland International Airport efter att ha lämnat av en missionär som var klar med sitt missionärsarbete. Det var vinter i Nya Zeeland och det hade regnat i flera dagar.

Jag körde bilen mot den stora Harbour-bron som sammanbinder Auckland och Takapuna. När vi närmade oss en kurva i den lägre delen av bron körde en liten bil förbi oss i hög fart. När den snabba bilen gick in i kurvan tappade föraren kontroll på det våta underlaget. Bilen for fram och tillbaka och slog sedan emot cementbarrikaden som hindrade den från att falla ner från bron och ner i hamnen.

Efter att ha slagit emot barrikaden snurrade bilen runt och kanade iväg en bit innan den stannade. Chockad av det jag just hade sett styrde jag genast mot mittremsan och satte på varningsljusen. Instinktivt gick äldste Larsen och jag ur bilen för att se om vi kunde vara till hjälp. Innan vi nådde fram till bilen hade en man klättrat ut ur ett trasigt fönster, tagit sig ner från bron till vattenytan där han försvann i mörkret. Vi ropade på honom men han svarade inte.

Jag gick fram till den lilla krossade bilen som låg på sidan med passagerardörren uppåt. Fönstret saknades så jag klämde mig in en bit för att se om det fanns någon annan därinne. Plötslig hörde jag tydligt en röst som sade: ”Se upp!” Förskräckt hoppade jag snabbt tillbaka. Nästan omedelbart kom en annan bil i hög fart runt kurvan och körde in i bilen som jag just hade lutat mig in i.

På grund av kurvan i vägen och den höga cementbarrikaden kunde den mötande trafiken inte se ödeläggelsen. Det hela utvecklades till en seriekrock. Äldste Larsen och jag sprang snabbt runt kurvan och viftade med armarna för att få stopp på bilförarna. Polisen kom efter en liten stund och vi fick veta att den första bilen var stulen.

När vi åkte hem tänkte jag på hur nära ögat det hade varit för mig och jag tackade äldste Larsen för att han hade varnat mig för den ankommande bilen. Han tittade förvånat på mig och sade: ”Äldste Soelberg, jag har inte sagt något. Jag var inte i närheten av dig och såg inte ens bilen som kom runt kurvan.”

Vi satt en stund och kände en överväldigande tacksamhet. Den kvällen knäböjde vi och tackade vår himmelske Fader för varningen som bokstavligt talat räddade mitt liv. Sedan den upplevelsen har jag många gånger burit vittnesbörd om hur viktigt det är att vi är mottagliga för Herrens ande och lyssnar på hans röst.

Plötslig hörde jag tydligt en röst som sade: ”Se upp!”