Av största värde
Ray Taylor, Utah, USA
När jag valde målningen av Frälsaren började några av mina bröder och systrar att fnissa. Sakerna som de ansåg mer värdefulla låg fortfarande kvar bland de andra som hade tillhört mamma och pappa.
Vi hade samlats i vårt barndomshem där mamma hade bott när hon dog några veckor tidigare. Pappa hade dött fem år tidigare, 2001. Nu var det dags att dela upp deras ägodelar. Vi drog lott och valde föremål. Personen med det lägsta numret fick välja först.
Sovrumsmöblerna gick först, därefter kylskåpet, matsalsbordet med stolar och sedan en bil av gammal modell. Jag valde pianot fastän jag inte kan spela. Vi hade haft musik i hemmet när jag växte upp. Pappa verkade ofta som församlingens musikordförande och båda mina föräldrar sjöng bra. Pappa som var en stor man med kraftfull röst tackade aldrig nej till ett tillfälle att sjunga. Pianot betydde mycket för mig, liksom målningen av Frälsaren.
Målningen jag valde hade ramats in tillsammans med ett exemplar av ”Den levande Kristus: Apostlarnas vittnesbörd”.1 Den hängde på väggen i familjerummet där vi satt.
Jag kunde inte låta bli att tänka på Frälsaren, frälsningsplanen och hur mycket mina föräldrar betydde för mig. Och jag kunde inte låta bli att vara tacksam för hur de hade uppfostrat oss, evangeliet de hade undervisat oss om och exemplet de hade visat oss, bland annat genom deras villighet att tjäna.
När pappa kallades som biskop påminde han stavspresidenten om att han var 70 år gammal. ”Jag tror du har fått tag på fel gubbe”, hade han sagt.
”Hur gamla tror du bröderna är uppe i Salt Lake City?” frågade stavspresidenten. ”Du var inte vårt förstahandsval. Du var inte ens vårt andrahandsval. Du var Herrens val.”
Pappa visste att han hade kallats av Gud och han blev en bra biskop. Det fanns inget uppseendeväckande hos honom. Han var ingen expert på skrifterna. Han var bara en jordnära man som visade stor empati för församlingsmedlemmarna.
Medan pappa verkade som biskop verkade jag som rådgivare i ett annat biskopsråd i vår stav. När vi var på ledarskapsmöten tillsammans inriktades vår relation på Kristus och jag fick lära känna hans andliga sida.
När pappa kallades som biskop 1994 hade han en del hälsoproblem. ”Gör den här kallelsen att jag är garanterad ytterligare fem år i livet?” frågade han skämtsamt stavspresidenten. Pappa dog två år efter det att han blivit avlöst.
Alla dessa tankar snurrade i huvudet när vi höll på att avsluta vår uppdelning av mina föräldrars ägodelar. När jag hade kommit hem letade jag efter den rätta platsen att hänga upp målningen av Frälsaren på. När jag vände på tavlan såg jag till min förvåning att den hade tillägnats min far: ”Vi ska alltid minnas biskop Taylor som en stor man med ett lika stort hjärta.” Det var undertecknat av vårt stavspresidentskap: ”President Cory, President Carter, President Stubbs.”
Plötsligt blev målningen ännu mer värdefull för mig. I dag hänger den på väggen hemma över mina föräldrars piano. Det finns fortfarande några saker i vårt gamla hem som jag har valt ut men inte hämtat. Det har ingen betydelse. Jag har det som är av störst värde.
När jag vände på tavlan blev den plötsligt ännu mer värdefull för mig.