Krig och fred

President Gordon B Hinckley

Jag hoppas att Herrens folk ska leva i frid med varandra under orosfyllda tider, oavsett vad de har för lojalitet mot olika regeringar eller partier.

Mina bröder och systrar, när jag i söndags satt i mitt arbetsrum och funderade på vad jag skulle tala om på det här mötet, fick jag ett telefonsamtal. Jag fick veta att furir James W Cawley i Förenta staternas marinkår hade stupat någonstans i Irak. Han var 41 år gammal och efterlämnar hustru och två små barn.

För tjugo år sedan var äldste Cawley missionär för kyrkan i Japan. Som så många andra hade han vuxit upp i kyrkan, lekt som skolpojke, delat ut sakramentet som diakon, och befunnits värdig att gå ut som missionär för att undervisa folket i Japan om fridens evangelium. Han återvände hem, tjänstgjorde i marinkåren, gifte sig, blev polis och blev sedan åter inkallad till aktiv militärtjänst, vilket han accepterade utan att tveka.

Hans liv, hans mission, hans militärtjänst, hans död förefaller representera motsatserna: evangeliets frid och krigets våld.

Därför har jag beslutat att säga något om kriget och om det evangelium vi förkunnar. Jag talade en del om detta på oktoberkonferensen 2001. När jag då stod i den här talarstolen, hade kriget mot terrorismen just börjat. Det nuvarande kriget är egentligen en följd och en fortsättning av den konflikten. Förhoppningsvis går den nu mot sitt slut.

När jag nu talar om detta ämne, ber jag om den Helige Andens vägledning. Jag har bett och begrundat detta en hel del. Jag inser att det är ett mycket känsligt ämne för en internationell församling, däribland människor som inte tillhör vår trosåskådning.

Jordens nationer har haft delade åsikter om den nuvarande situationen. Man har haft starka känslor. Det har förekommit demonstrationer för och emot. Vi är nu en världskyrka med medlemmar i nästan alla de nationer som har tvistat om detta. Vårt folk har också påverkats. De har känt oro.

Krig är naturligtvis inte något nytt. Krigsvapnen förändras. Förmågan att döda och förstöra blir ständigt mer sofistikerad. Men konflikter har funnits i alla tidsåldrar över spörsmål som i allt väsentligt är desamma.

I Johannes Uppenbarelse nämns i korthet en konflikt som måste ha varit fruktansvärd för Guds barns sinnen och lojalitet. Redogörelsen är värd att upprepas:

”En strid uppstod i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han var inte stark nog, och det fanns inte längre någon plats för dem i himlen.

Och den store draken, den gamle ormen, som kallas Djävul och Satan, han som bedrar hela världen, kastades ner på jorden och hans änglar kastades ner med honom” (Upp 12:7-9).

Jesaja talar också om denna stora konflikt (se Jes 14:12–20). Vi får ytterligare upplysning i nutida uppenbarelser (se L&F 76:25–29), och likaså i Moses bok (se Moses 4:l–4), som berättar om Satans plan att omintetgöra människans handlingsfrihet.

Ibland är vi benägna att förhärliga stora kejsarriken i svunna tider, som det ottomanska riket, de romerska och bysantinska rikena och mera nyligen, det väldiga brittiska imperiet. Men vartenda ett av dem har en mörkare sida. De är ohyggligt och tragiskt genomsyrade av brutala segrar, underkuvande, förtryck och astronomiska kostnader i liv och ägodelar.

Den store engelske essäisten Thomas Carlyle gjorde en gång den ironiska iakttagelsen: ”Gud måste storskratta, om sådant är möjligt, när han ser ner på sina förunderligt skapta barn” (citerad i Sartor Resartus [1836], s 135). Jag tror att vår Fader i himlen måste ha gråtit när han har sett ner på sina barn när de alltigenom tidsåldrarna har slösat bort sin gudomliga födslorätt genom att hänsynslöst förgöra varandra.

Då och då under historiens lopp har tyranner stigit fram som förtryckt sitt eget folk och hotat världen. Sådan bedöms situationen vara i det här fallet och därför har stora och skrämmande styrkor med sofistikerad och skräckinjagande krigsrustning gått ut i strid.

Många av våra egna medlemmar har varit involverade i den här konflikten. Vi har sett på television och i dagstidningar hur gråtande barn klänger sig fast vid sina uniformklädda fäder, som är på väg ut till fronten.

I ett rörande brev som jag fick just i veckan, skrev en mor om sin son i marinkåren som för andra gången tjänstgör i ett krig i Mellanöstern. Hon skrev att när han första gången skulle skickas ut i krig ”kom han hem på permission och bad mig gå med honom på en promenad … Han lade armen om mig och berättade att han skulle ut i kriget. Han … sade: ’Mamma, jag måste göra det så att du och familjen får ha er frihet, frihet att tillbe Gud som ni vill … Och om det kostar mig livet … så är det värt det.’” Nu är han där igen och skrev nyligen till sin familj att ”jag är glad att jag är här och kan tjäna mitt land och vårt levnadssätt … jag känner mig mycket tryggare i kunskapen om att vår himmelske Fader är med mig”.

Det finns andra mödrar, oskyldiga civilpersoner, som med skräck fattar tag i barnen och ser upp mot himlen i förtvivlad vädjan när jorden skakar under fötterna och dödsbringande raketvapen viner över natthimlen.

Det finns redan ett antal döda och sårade i denna hemska konflikt och det kommer förmodligen att bli fler. Allmänhetens protester kommer antagligen att fortsätta. Ledare i andra nationer har i otvetydiga ordalag fördömt koalitionsstrategin.

Nu uppstår frågan: ”Var står kyrkan i allt detta?”

Låt mig först säga att vi inte har något otalt med det muslimska folket eller med människor av någon annan trosåskådning. Vi förkunnar och lär att alla jordens människor tillhör Guds familj. Och lika sant som att han är vår Fader, är det att vi är bröder och systrar med skyldigheter mot varandra som familj.

Men som medborgare står vi alla under våra respektive statsledares ledning. De har tillgång till mer detaljerade politiska och militära underrättelser än folk i allmänhet har. De som tjänar i det militära är förpliktade mot sina respektive regeringar att utföra de styrandes vilja. När de tog värvning, skrev de under ett kontrakt som de nu är bundna vid och som de plikttroget håller sig till.

En av våra trosartiklar, som är ett uttryck för vår lära, lyder: ”Vi tror på att erkänna konungar, presidenter, styresmän och domstolar samt att lyda, ära och understödja lagarna” (Trosartikel 12).

Men i nutida uppenbarelser står det att vi ska ”[tala] emot krig och [förkunna] frid” (L&F 98:16).

Vi kan tala emot krig och förkunna frid i en demokrati. Det finns tillfällen till meningsskiljaktigheter. Många har tagit tillfället i akt att uttala sig med stort eftertryck. De har den förmånen. De har den rätten så länge de håller sig inom lagen. Men vi måste också ge akt på ett annat överskuggande ansvar, vilket styr mina personliga känslor och bestämmer var min personliga lojalitet ligger i den nuvarande situationen.

När krig rasade mellan nephiterna och lamaniterna står det i skrifterna att ”nephiterna [var] inspirerade av en bättre sak, ty de kämpade ej för … makt, utan de stredo för sina hem och sina friheter, sina hustrur och sina barn och sitt allt, ja, för sin religion och sin kyrka.

De gjorde det som de visste vara den plikt, vilken de voro skyldiga sin Gud” (Alma 43:45–46).

Herren manade dem: ”I skolen försvara edra familjer om blodsutgjutelse icke kan undvikas” (Alma 43:47).

Och Moroni ”rev sönder sin livklädnad, och han tog ett stycke därav och skrev därpå: Till minne av vår Gud, vår religion, frihet och vår fred, våra hustrur och våra barn, och han fäste den på änden av en stång.

Han utrustade sig med sin huvudbetäckning, sitt bröstharnesk och sina sköldar samt omgjordade sina länder med sina vapen, varefter han tog stången på vilkens ena ände han fäste ett stycke av den sönderrivna livklädnaden (och han kallade den Frihetssymbolen) och han böjde sig ned och bad mäktigt till Gud om att frihetens välsignelser skulle vila över hans bröder” (Alma 46:12–13).

Det framgår klart av detta och annat som är skrivet att det finns tider och omständigheter när nationer är berättigade, ja, även skyldiga att kämpa för sina familjer, sin frihet och mot tyranni, hotelser och förtryck.

När allt kommer omkring är vi i den här kyrkan ett fridens folk. Vi är lärjungar till vår Återlösare, Herren Jesus Kristus, som var Fridsfursten. Men även han sade: ”Tro inte att jag har kommit för att skapa fred på jorden. Jag har inte kommit med fred utan med svärd” (Matt 10:34).

Detta betyder att vi, som längtar efter frid, som lär om frid, som arbetar för frid, också är medborgare i nationer och lyder under vår regerings lagar. Vidare är vi ett frihetsälskande folk, förpliktade att försvara friheten om den någonsin befinner sig i fara. Jag tror att Gud inte kommer att hålla uniformerade män och kvinnor ansvariga när de som representanter för sina regeringar verkställer det som de enligt lagen är skyldiga att göra. Det kan även tänkas att han kommer att hålla oss ansvariga om vi på något sätt försöker hindra dem som bekämpar de onda och tyranniska makterna.

Nu finns det mycket vi kan göra och måste göra i dessa farofyllda tider. Vi kan uttrycka våra åsikter om föreliggande fakta, men låt oss aldrig bli delaktiga i onda ord eller gärningar mot våra bröder och systrar i olika nationer, vilken sida de än står på. Politiska tvister kan aldrig rättfärdiga hat eller illvilja. Jag hoppas att Herrens folk ska leva i frid med varandra under orosfyllda tider, oavsett vad de har för lojalitet mot olika regeringar eller partier.

Låt oss be för dem som kallats att gå ut i krig av sina respektive regeringar och vädja Herren om att beskydda dem så att de kan återvända till sina kära i säkerhet.

Till våra bröder och systrar på farliga platser säger vi att vi ber för er. Vi ber om att Herren ska vaka över er och skydda er från skador och att ni må återvända hem till ert vanliga liv igen. Vi vet att ni inte befinner er i det där landet med sandstormar och brutal hetta för att ni tycker om krigslekar. Styrkan i er förpliktelse bedöms efter er villighet att ge ert liv för det ni tror på.

Vi vet att några har stupat och att andra förmodligen kommer att stupa i denna intensiva och dödliga konflikt. Vi kan göra allt i vår förmåga att trösta och välsigna dem som förlorar sina älskade. Må de som sörjer erhålla den balsam som endast kan komma genom Kristus, vår Återlösare. Det var han som sade till sina älskade lärjungar:

”Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig.

I min Faders hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er … jag går bort för att bereda plats åt er … för att ni skall vara där jag är.

Frid lämnar jag efter mig åt er, min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa” (Joh 14:1–3, 27).

Vi ber till Herren, vars styrka är mäktig och vars makt är oändlig, att han ska föra konflikten till ett slut, ett slut som resulterar i ett bättre liv för alla berörda parter. Herren har förkunnat: ”Ty jag, Herren, regerar i himlarna ovantill och över jordens härar” (L&F 60:4).

Vi kan hoppas och be om den härliga dag som förutsades av profeten Jesaja när människorna ”skall smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte mer lyfta svärd mot varandra och inte mer träna sig för krig” (Jes 2:4).

Även i en ond värld kan vi leva så att vi gör oss berättigade till vår himmelske Faders beskydd. Vi kan vara som de rättfärdiga som levde i det fördärvade Sodom och Gomorra. Abraham bönföll Herren om att inte förgöra dessa städer för de rättfärdigas skull. (Se 1 Mos 18:20–32).

Och framför allt kan vi i vårt eget hjärta utveckla en önskan om att förkunna Herrens Jesu Kristi frälsning för världen. Genom hans försoningsoffer är vi förvissade om att livet kommer att fortsätta bortom döden. Vi kan undervisa om evangeliet som leder de lydiga till upphöjelse.

Även om krigsvapnen ringer ut i dödlig serenad och mörker och hat råder i somliga människors hjärtan, står Guds Sons tysta gestalt där, världens Återlösare, med orubblighet, med lugn, med förtröstan och med stor kärlek som når ut till oss alla. Vi kan förkunna med Paulus:

”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter,

höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre” (Rom 8:38–39).

Det här livet är bara ett kapitel i vår Faders eviga plan. Det är fullt av konflikter och skenbara motsägelser. En del dör unga. En del blir gamla. Vi kan inte förklara det. Men vi accepterar det med förvissningen att genom vår Herres försoningsoffer ska vi alla fortsätta att leva och detta vet vi genom hans omätliga kärleks lugnande löfte.

Han har sagt: ”Lär av mig och lyssna till mina ord. Vandra i min Andes saktmodighet, så skall du hava frid i mig” (L&F 19:23).

Och där, bröder och systrar, placerar vi vår tro. Oavsett våra omständigheter har vi tillgång till lugnet och friden som kommer från Kristus, vår Frälsare, vår Återlösare, den levande Gudens levande Son. Detta vittnar jag om i hans heliga namn, ja, Jesu Kristi namn, amen