Guds kärleks ljus
Vår himmelske Fader förstår var och en av oss. Han vet hur han ska älska var och en av oss på det sätt vi behöver mest.
När jag var nio år gammal, flyttade vår familj in i ett hus med en ofärdig bottenvåning där min syster och jag sov. Ibland när jag låg i sängen och försökte somna, såg de ofärdiga väggarna ut som skuggfigurer. Dessa figurer gjorde att jag hade mardrömmar. Ibland gick jag i sömnen genom huset och kunde plötsligt vakna upp på någon främmande plats.
En natt efter att jag gått i sömnen, vaknade jag upp fullständigt förvirrad och skrämd. Jag försökte ropa på hjälp, men jag fick inte fram ett ljud. Det var så mörkt att jag inte kunde se handen framför ansiktet. Plötsligt var det någon som tände lampan och jag kunde se var jag befann mig. Min mamma måste ha hört mig gå i sömnen och kommit ner till bottenvåningen för att titta till mig. När hon såg att jag inte fanns i sängen, tände hon lampan för att leta efter mig.
Hon behövde bara tända lampan för att jag skulle förstå exakt var jag befann mig, hur mycket min mamma älskade mig och hur jag kunde ta mig tillbaka till tryggheten under mitt täcke. Eftersom skuggorna skrämde mig, bad jag min mamma att inte släcka lampan. Hon gick med på det. Jag är tacksam att min mamma älskade mig så mycket att hon kom ner och tände lampan.
Idag kände vi ett annat ljus tändas inom oss när vi hörde barnkören sjunga orden ”Välsignad är jag av Herren Gud, … [jag känner att] han älskar mig” (”Jag går trofast i hans spår”, Liahona, feb 2003, s LS16). Denna känsla är skälet till att vi går till kyrkan varje vecka och sjunger primärsånger och psalmer, ibland samma sånger om och om igen. Vi kan orden, men plötsligt gör orden att det känns så ljust och varmt i hjärtat. Det är som om vi kommer ihåg vilka vi egentligen är. Eftersom vi är barn till vår himmelske Fader, är det som om han kommer ner och tänder en lampa för oss.
Denna ljusa känsla som vi upplever i kyrkan liknar känslan av kärlek och trygghet som jag upplevde när min mamma tände lampan i bottenvåningen.
En läkare som heter Rachel Remen berättar en sann berättelse om en snygg och ung fotbollsspelare som förlorade kärlekskänslan som ljuset för med sig. Hans liv hade varit gott, med vänner och en stark och spänstig kropp. Så fick han cancer i ena benet. Benet måste skäras av ovanför knäet. Att spela fotboll och bli berömd var inte längre möjligt. Han blev arg, och det gjorde livet mörkt och förvirrande. Det var svårt för honom att veta vem han var.
Doktor Remen bad denne unge man att rita en bild av hur hans kropp såg ut. Han ritade en enkel vas. Så tog han en tjock svart krita och ritade en djup och lång spricka i vasen. Det var uppenbart att han trodde att hans kropp var som en sprucken vas som aldrig skulle vara till någon nytta igen. Det var inte riktigt sant. De gjorde ett konstgjort ben så att han kunde gå. Men det kändes så mörkt i hans hjärta att hans kropp inte kunde läkas.
Så började han prata med andra människor som hade samma problem som han själv. Han förstod deras känslor. Han började hjälpa andra att känna sig bättre. Ett ljus fyllde hans eget hjärta och han började läkas.
Han träffade en ung flicka som hade liknande problem. Hennes hjärta var fullt av skuggor. När han gick in i hennes sjukhusrum första gången, vägrade hon titta på honom och låg i sängen och blundade. Han försökte göra allt han kunde för att nå henne. Han satte på radion, han berättade roliga historier, och till sist tog han av sig sitt konstgjorda ben och slängde det i golvet. Hon ryckte till, öppnade ögonen och såg honom för första gången när han började hoppa omkring i rummet och knäppte med fingrarna i takt med musiken. Hon brast i skratt och sade: ”Om du kan dansa, kanske jag kan sjunga.” De blev vänner. De pratade om sin rädsla och hjälpte varandra att känna hopp.
När den unge mannen gick på sista besöket hos läkaren, tittade han på sin gamla teckning av vasen med sprickan och sade: ”Den här bilden av mig är inte färdig.” Han tog en gul krita och ritade gula linjer som gick från sprickan till kanterna på papperet. Han pekade på den fula svarta sprickan och sade: ”Det är genom sprickan som ljuset kommer in.” (Se Kitchen Table Wisdom [1996], s 114–118). Jag tror att han menade att mörka och svåra upplevelser hjälper oss att känna ljuset från vår himmelske Faders kärlek.
Natten då jag gick i sömnen på bottenvåningen och vaknade upp så rädd, fanns min syster bredvid mig hela tiden. Hon var inte rädd, men jag behövde någon som hjälpte mig att finna ljuset.
Sådana här saker händer oss alla. Miraklet är inte att vi har olika upplevelser, utan att vår himmelske Fader förstår var och en av oss. Han vet hur han ska älska var och en av oss på det sätt vi behöver mest. Ibland känner vi hans kärlek genom våra föräldrar, lärare och vänner. Ibland känner vi hans kärlek genom den Helige Andens maningar. Ibland känner vi hans kärlek genom musik och kramar, genom skrifterna och böner. Han kan omfamna oss i sitt ljus när vi behöver det därför att vi är hans barn.
Jag vet att vår himmelske Fader älskar var och en av oss. Om vi ”alltid har Guds kärlek i våra hjärtan” (se Alma 13:29) ger det oss tillförsikten att göra det som är svårt. Jag känner denna kärlek nu när jag talar till er idag. Jag hoppas att ni kommer ihåg de känslor ni har när ni får höra vittnesbörd om vår himmelske Faders kärlek för er och sedan försöker att vara på sådana platser där ni kan känna hans kärleks ljus.
Det är min bön att alla barn må uppleva och värdesätta vår himmelske Faders kärlek, i Jesu Kristi namn, amen